Nu vill jag veta hur man lär känna nån på nätet utan att verka desperat,ex om jag ser nån som jag skulle vilja prata med,vad skriver man? vad pratar man om? hur får man sig själv att framstå som spännande,rolig,inte desperat och dt är så synd om mig bilden?
Hur brukar,brukade ni ragga på nätet?
Det beror väl lite på var på nätet du menar? Menar du en datingsajt så är det väl bara att lägga upp en profil, vara ärlig (var dig själv!) och vänta på att det ska börja hända saker? :)
Menar du någon annan form av chat eller forum så är det så klart lite knepigare, eftersom merparten av människorna där INTE är ute efter att träffa någon?
Typ helgon;) eller mötesplatsen,fast där kostar allt:(
Men jag skrev nån tråd som heter idag ska vi ses och jag tror att anledningen till att det inte funkat med nån kille är för att jag har så dåligt självförtroende och snackar illa om mig och det skrämmer iväg de flesta:(
Gick det inte bra med den killen du träffade nu nyss???
Nej dt gick inte bra. Läs tråden: idag ska vi ses.
Instämmer med novemberbruden - hade du inte nån kille på G?!
Vad synd...men jag tror du kommer träffa någon som är bättre!
Som sagt tidigare. Var bara dig själv.
Du var 24 va?
Jag träffade min blivande när jag nyss fyllt 25. Visserligen live direkt. Jag trodde dock aldrig jag skulle träffa "mr right" men det bara hände...
Det kommer att hända för dig också! Slappna av och var bara dig själv!
boosta din självkänsla och prata växelvis om honom och dig själv. Prata om oskyldiga saker till att börja tex om ett gemensamt intresse som du upptäcker på sajten.
Det är nog bäst att bara vara dig själv... om du försöker ge en bild av någon som INTE är dig själv så blir det väl inte speciellt bra den dagen ni väl träffas på riktigt - det har ingen av er något att vinna på som jag ser det. Lyft fram det som är du - så att du drar till dig personer som attraheras av just det DU är. Inte det du vill att du ska vara. Om du förstår...
Har skummat igenom din andra tråd lite grann och känner mig alldeles matt... så mycket nojor, så mycket negativa tankar om dig själv...
Jag har en reaktion som jag vill delge dig, och en fråga.
Reaktionen är; du måste komma tillrätta med dig själv. Det låter som en gammal klyscha, men sanningen är att man inte KAN älska någon annan innan man älskar sig själv. Och framförallt kommer du inte att kunna tillåta någon annan att älska dig. Du har mycket att jobba med, och jag tror att du behöver hjälp.
Min fråga (som jag i och för sig tror att jag har svaret på): Varför vill du så förtvivlat gärna träffa någon? Du har precis dejtat en kille som det inte funkade med, och du frågar redan om råd inför nästkommande relation.
Jag har en utmaning till dig - vågar du anta den? jag skulle vilja att du sätter dig ner och funderar på min fråga. Varför är det så viktigt för dig att ha en kille? Om du vill, ska jag sedan säga vad jag tror.
Skickar med någon sorts dikt som jag skrev när jag hade lite liknande tankar som du...
just nu
så få krav som möjligt
andhämtning
inte söka svar
bara vara
andas stilla
ingen hetsjakt efter kärlek
bara stillsamt acceptera sig själv
inte låta någon annan
bestämma vad jag är värd
och hur jag ska må
laga det som är trasigt och skört
bara tiden kan hjälpa mig nu
ingen främling ska få styra mig
jag ska bli hemmastadd i mig själv
inann jag kan bjuda in någon annan dit
jag tänker inte klart nu
jag söker bekräftelse som andra letar
extrapriser i snabbköpet
och kärlek måste växa fram
inte tvingas fram med
konstgödsel och överbevattning
inte vet jag vad jag kände för dig
en sinnenas berusning
en flykt från verkligheten
återigen känslan av att vara utvald
att vara värd, att höra till
kanske kände du
att jag var alltför sårbar
att jag lät dig betyda mer för mig
än vad du egentligen gjorde
jag behövde någon att fylla hålet med
jag lät mitt eget värde styras
av dina känslor
hur kunde det ske?
jag kände dig ju inte tillräckligt
för att låta dig få ett sådant inflytande
över min tillvaro
det är fulllständigt absurt
att låta en nästan främling
avgöra mitt värde
jag ska aldrig mer
jag lovar
Charla: Jag tror att det har blivit som en vana,det här med att snacka skit om mig själv,nu när jag tänker efter så känns det som att dt har blivit en del av mig själv:( hatar det!
Jag tror att jag tror att enda sättet att lära känna nån och komma nära nån är att öppna sig själv och berätta om sina svaga sidor och så sätter jag igång med stackars mig snacket och tror att jag släpper in folk men dt kanske jag inte gör? Jag är så förvirrad.
Ärligt talat så vet jag faktiskt inte varför jag vill träffa nån nu,kanske för att jag vill ha bekräftelse på att jag duger eller nåt sånt,blev ju dumpad för ett tag sen,vi var ihop i 2år och det tog så jävla hårt på mig så jag kanske bara vill ha bekräftelse på att jag fortfarande duger. Det sjuka är väl att jag inte kommit över mitt ex,nu har jag börjat sakna honom jätte mycket och skulle ge väldigt mycket för att få höra hans skratt eller se honom le..
Som svar på din fråga förresten... det bästa sättet att inte verka desperat är att försöka se till att man inte är desperat. Att man är nöjd med sig själv och sitt liv och känner att en lyckad relation vore en "bonus" och inte något du måste ha just nu för att orka med dig själv. Du är ju så ung så du borde inte behöva känna en sån stress!
Då tycker jag du ska leta vänner och flirtar inte förhållanden och du skrämmer bort folk istälelt för att släppa in dom om du kör på "stackars mig"-snacket.
Jag gick tillbaka nu och läste " idag ska vi träffas" och efter det tror jag kanske inte att du är redo för en ny relation ännu... Det är bara mina tankar alltså!
Men som Charla säger "Du måste älska dig själv". Relationer är ingen brådska. Ta det lugnt och strunta i relationer ett tag. Tänk på dig själv, går sånt som du tycker om...osv.
Sedan när du är redo kommer du känna det...det är vad jag tror!
Min mamama har trackat ned på mig i alla år. Från att jag var ganska liten har jag fått höra hur ful, dum, tjock och hemsk jag är. Att det aldrig kommer bli något av mig och att jag aldrig kommer träffa någon. Min blivande man säger till mig att min mamma måste ha kört mitt självförtroende i bott. Och det hade hon gjort verkligen!
Men efter att ha arbetat med mig själv, aldrig terapi eller så. Men genom kompisar och bara att vara själv (efter jag flyttat hemifrån) blev jag människa igen. Idag är jag sjuksköterska, älskar mitt jobb. Har många fler kompisar än tidigare och fler blir det via jobb mm.
Och jag ska gifta mig om 123 dagar! Det tror jag aldrig min mamma skulle tro om mig!
Jag hade några struliga förhållanden innan min nu M2B kom in i mitt liv. Men de var inget bra. Det blev bara fel. En kille jag var ihop med misshandlade mig tyvärr och flyttade in i min lägenhet. Jag fick sova på min egna soffa medan han tog sängen. Om jag bad honom gå blev han galen och jag fick låsa in mig på toaletten eller gå ut.
det förhållandet avslutade han till slut - som tur var! Men när man inte mår bra själv hittar idioterna en på något sätt. Var väldigt rädd ett långt tag efter detta. Men när jag träffade M2B var det bara så rätt, då hade jag inte ens dejtat på 2 år och var 25 år - men det var den perfekta mannen. Han är den enda av de som vet vem jag är som vet om att denna mannen misshandlade mig under cirka 3 månaders tid...
Så mitt budskap är: Rusa inte in i något, var ensam ett tag. Vänta på Mr Right när DU mår bra i dig själv!
