GIFT!!!
Nu är vi tillbaka från tio underbara dagar i Sorrento.
Har inga bilder i nuläget men det ordnar sig snart. Jo föresten, två bilder på hemsidan
www.fridaosven.se
Okej, här kommer min berättelse. Jag ska försöka hålla mig kortfattat.
Min dag började vid halv sju. Då jag smög iväg till Frisören helt själv. Ingen av tärnorna tyckte att det var någon idé att de var med så tidigt på morgonen även om jag bönade och bad så de snarkade vidare. "Du ska ju ändå bara sitta med rullan under fönen, juh!" Men jag var helt med på det och kände mig stark och lugn. När frisören väl satt i hårrularna var jag dock inte lugn längre. Då hade nervositeten svalt mig hel med hull och hår. Jag satt och grät oavbrutet av ren nervositet medan jag tänkte att jag är värdelös som bölar på den lyckligaste morgonen i mitt liv. Till slut ringde jag mamma som kom på stört. Medan jag väntade på henne ringde jag pappa som började babbla om att att dekorationerna i festlokalen såg jättefina ut och att jag inte skulle vara orolig. "Jag SKITER väl i dekorationerna för i helvete. Jag bryr mig bar a om MIG. Jag är rädd, ditt pucko! Buhu!" Inte den mest smickrande stunden i sitt liv direkt. Sen kom mamma. Hon var rörd och då började jag böla igen. Sedan gick det så. Varje gång en ny person visade sig i dörren eller något annat hände kom en ny våg av tårar. Kulmen kom dock när jag insåg att frisören inte hade tänkte göra frisyren vi pratat om. Då var jag inte nervös längre utan besviken och ledsen. Då hulkade jag som en växelautomat. HOn och tärnorna bestämde en annan frisyr och jag det var bara att godta. Medan hon gjorde frisyren grät så jag skrek. Hyperdramatisk. Jag skrattar i efterhand, undrar om frisören gör detsamma. Sen kom Sven och jag slängde mig in på toa för att byta om. När jag kom ut var tårarna borta och en lycklig brud gjorde entre. Sven gjorde mig äntligen lugn. Vi for till Lasse Perssons studio och fotograferades. Vilken underbar fotograf. Så duktig. Fick mig att känna mig så vacker samtidigt som det var jättekul. Kan verkligen rekommendera honom.
Strax innan två kom vi till kyrkan och träffade brudföljet. Kan tillägga att bestman dan innan bröllopet dök upp till repetitionen med ny färgat hår. Gulblont med blåsvarta prickar. Det skulle blivit vitt med svarta pickkar. Smart as, Det var bara att skratta åt det.
Hur som helst, när vi stod där och hörde klockorna ringa kändes det som om tiden stannade. Sedan började musiken och vi gick ut. Vigseln gick fantastiskt bra. Enda missen var att vi glömt säga till svens lillasyster som höll i kameran att gå fram och fotografera.
Efter vigseln rullade saker på i rask takt. Det kom 200 pers till kyrkan så det tog en stund att krama om dem. De flesta hade med sig ris och kastade hej vilt. Sedan fick vi åka amerikanare ner till hembyggdsgården där det vankades kakbuffé och kaffe. Efter någon timme började vädret se ostadigt ut så vi fick rusa iväg för att hinna fotograferas med brudföljet som planerat. Vi hann inte få särskilt många bilder men klänningarna klarade sig. Sen anlände vi till brudskålen hemma på min pappas gräsmatta. Minglade runt med folk tills det var dags för middag vid sju.
Middagen var kanon. Italiensk buffé. Talen var underhållande och ganska korta. Endast ett var så där långt och tråkigt att man hörde trötta suckar från samlingen. En av pelarna i tårtan hade ramlat sså här den kom in såg den ut som lutande tornet i pisa. Moussen var rinnig och trýffelbotten stenhård. Folk stod berädda på att den skulle välta när jag och sven skar upp den. Vi klarade det. Sedan plockades tårtan isär så att den riskfritt kunde beskäras.
VId elva var alla tal avklarade och då började den riktiga festen. Bandet satte igång ochh de gjorde det så jävla bra. Inge afterskifeeling här inte. När de var riktigt jävla proffsiga och alla hade skitful. Jag och sven inledde dansen med brudvals till "Come away with me". Alla tyckte att det såg bra ut men sanningen är att jag snurrades in i brud kjolen och hörde. riiitch, knaak, brak. De uppsydda vecken var sen historia. Men det är bara att sy upp dem igen. Det var så jättejävlakul att festdansa i sin bbrudklänning. Vid ett var tiden inne för oss att åka iväg. Vi blev upphämtade av min mammas kille i en sportbil medan alla kkastade serpentiner och vinkadede. Deras fest fortsatte med mer musik och vi har fått höra att det bara flev vildare och vildare. Själva for vi till bröllopssviten där skumpa, choklad, tända ljus, blommor och en frukttallrik väntade i etagevåningen med jacuzzi.
Det var en fantastisk dag. Visst fanns det massa smådetaljer jag hade velat ändra på i efterhand. Men summan av kardemumman är att jag aldrig har varit så toklycklig som jag var den dagen och de små felstegen tog jag med en klackspark för det var så töntigt oviktig i jämförelse med den känslan jag fick varje gång jag tittade till på sven bredvid mig.
Lycka till alla brudar. Jag kan säga att i slutänden är bröllopet värt allt slit!
