Ja, hur tänker man? Här är min syn på saken.
Till er som ger rådet att inte fästa så stor vikt vid att få en ring på fingret, utan fokusera på att vara lycklig för att man är tillsammans med den man verkligen vill vara med, skulle jag vilja säga att det i och för sig är ett bra råd, men det skjuter lite bredvid målet så att säga.
Det känns nästan som en antydning att man är fånig och bara vill uppnå en romantisk dröm om en ring. Så upplever inte jag det. Jag känner att jag vill gifta mig för att ta relationen vidare, bilda familj och för att slutgiltigen ta det viktiga beslutet att leva ihop resten av livet - jag känner mig mogen för det både för mig som person och i vår relation.
Problemet att han inte riktigt kommit till samma punkt är ju inte att jag inte får den där åtråvärda ringen så snabbt som jag skulle önska, utan att jag befarar att han inte känner samma sak för vår relation som jag. Det känns som en sorg för mig. Ibland kan jag tänka att om han hade de där 'rätta' känslorna för mig så skulle han vilja samma sak som jag. Någon gång när jag varit ledsen har jag tom sagt honom att han kommer att vilja gifta sig en dag, och då kommer han att förstå vad jag pratat om, men det kommer antagligen inte vara med mig, för då borde det redan hänt.
Men, tja, det är upp och ner som med allt. Egentligen har vi en väldigt stabil relation. Ibland har jag en betydligt nyktrare syn på det hela; han är två år yngre än mig, hans kompisar har inte börjat binda sig, osv. Jag märker att varje gång någon bekant till oss förlovat sig, gift sig eller fått barn, så liksom reflekterar han över det - oj, är vi i den fasen i livet, liksom... Så för varje sådan händelse tror jag att det kommer närmare, trots allt...
Det finns på sätt och vis två sätt att se på det; å ena sidan vill jag att han ska uppfyllas av romantiska känslor och rusa iväg och köpa ringar, å andra sidan är det ett viktigt beslut som motsägelsefulls nog kanske inte ska fattas när man svävar runt på rosa små moln, utan när man mer nyktert kan se på saken och känna att man är mogen för detta livslånga beslut.
Det är inte heller så att jag bara suttit och väntat på ett storslaget frieri (vilket inte alls är nödvändigt); jag har faktiskt friat själv. Resultatet av det frieriet blev ett 'ja', men sedan sa han att han verkligen villa göra det själv, så det gick jag såklart med på, vilket resulterade i den här fåniga väntan... Jag trodde att det skulle ske ganska snart (vi har faktiskt tittat på ringar, och båda tyckte att det var väldigt mysigt...), men nu ett drygt halvår senare har inget hänt. När jag då tog upp det med honom så kröp det fram att han inte känt sig redo för det när jag frågade. Det känns superfånigt att få reda på det efter ett halvår när man (i all fall tidvis) gått och väntat... Det viktigaste för mig i en relation är att man är ärlig, och det vet jag att han tycker också. Jag kan i och för sig ha förståelse för att han ville förhala istället för att säga 'nej', om han känner att han antaligen kommer att vilja göra det i framtiden (vilket jag nog tror att han känner, faktiskt).
Nu känner jag, precis som ni andra i min situation i tråden, att det inte är så kul. Idéen på förlovning känns inte så lockande längre, för vi har pratat om det så mycket. Nu börjar jag känna att jag hellre hade förlovat mig rätt mycket tidigare i förhållandet. Nu har vi varit tillsammans i 3 år, bott ihop i 2,5 år, har precis köpt en lägenhet ihop som är tillräckligt stor att ha en bebis i och har pratat om att plocka ut spiralen om ett år. Att efter allt detta tillsammans med alla gånger jag sagt att jag vill binda mig, få ett frieri (som jag dessutom blivit lovad och fått gå och vänta på) skulle inte kännas så romantiskt tror jag...
Däremot vill jag fortfarande gifta mig. Det känns viktigt och stort. Som det ser ut nu går jag nog hellre direkt på det, kanske med en väldigt kort förlovning innan när vi spikat bröllopsdatum. Och det blir nog ett gemensamt beslut snarare än ett frieri, skulle jag tippa, men det spelar ingen roll. Det som känns viktigt är att jag är övertygad om att han vill lika mycket som jag.
Så jag avvaktar...
Allt kommer att ordna sig till det bästa för oss alla!
Que sera, sera!