Ännu ett knackligt förhållande..
Ok. Jag och min karl har bott tillsammans i ungefär 1,5 år nu, och varit tillsammans ungefär ett år innan dess. Före det var vi vänner, inte så jättenära vänner men vänner. Nu är han min bästa vän, verkligen den bästa man kan tänka sig. Problemet är att jag är inte säker på att han är ågot mer längre? Vad ska jag göra? :( Jag lider alla helvetets kval men kommer liksom ingenstanns i det hela.
Just nu är jag och hälsar på en kompis till mig sedan en vecka tillbaka ungefär, och skall vara här i knappt en vecka till. När jag är borta saknar jag inte hemma eller sambon (det har jag kännt i mer än ett halvår nu) som jag gjorde förr. Saknar vårt husdjur mest, faktiskt..
Jag vill göra saker, resa och flytta till andra länder. Lära mig nya språk och nu börjar jag även känna att jag vill träffa andara män? Inte för att jag känner ett behov av att vara otrogen, det är inte ett sexuellt behov jag har. Har närmast blivit asexuell på sistone.. Annars har vi haft väldigt mycket sex (7-gånger-om-dagen-par), men jag vill inte längre - jag bara ligger där känns det som och vill helst inte att vi ska hålla på tills jag kommer eller något, och helst att han ska komma fort.
Detta har mer eller mindre pågått sen han svek mig på ett sätt som jag hade rätt svårt att förlåta. Jag känner att jag förlåtit honom nu, men också som att jag inte bryr mig så mycket om honom på ett sånt sätt? Jag stör mig mycket mer på saker hos honom, jag kan tycka att han är obegåvad (intellektuellt "otillräcklig", kan inte resonera logiskt osv) ibland men ibland är jag jätteimponerad av honom för han har andra talanger än jag. Men jag stör mig så mycket på saker.
Sen har vi jättekul tillsammans och han är verkligen i övrigt den snällaste pojkvännen jag nåsontin haft, han stärker mig mycket och vi är som sagt mycket bra vänner och kan tala om "allt".. Utom dethär.
Jag har försökt tala med honom om t ex sexbiten som jag tycker är svår och så, men grejen är att han är så.. Osaklig och känslig. Och så. Så om jag sade att jag brhövde åka bort för att känna mig för hur dethär känns skulle han lida alla helvetets kval och bli en plåga för mig när jag kom hem och när jag var borta. Så jag känner att jag liksom "står själv" i att lista ut dethär och inte riktigt kan kommunicera med honom om hur det känns när det känns jobbigt.
Jag vet inte vad jag ska göra? Jag vill flytta till afrika och ta med mig katten men ändå vill jag ha med mig M (sambon) för att vi skulle ha det kul tillsammans, men, han skulle ju vilja planera att köpa en till katt och ha sex och sånt och jag vet inte riktigt om jag vill det. Jag känner att jag kanske blir missnöjd när jag blir gammal men sen känner jag att tänk om jag förlorar det bästa jag haft, för det har ju varit jättebra?
Förlåt för långt och förvirrat inlägg.. Jag behöde kanske mest skriva av mig. Har läst mycket i liknande trådar här på BT och det är skönt, men jag vet inte. Jag blir ju inte klokare, vet inte hur jag ska göra för att bli klokare heller.
Vill inte såra någon.