Måste någon fria?

Det ar val kanske sa att frieriet har nagot hollywood-romantiskt over sig.

Vad jag har forstatt efter att ha last massor av BT-tradar ar att det verkar vara ratt vanligt att man bara bestammer sig for att forlova sig i Sverige...men har i USA ar det fortfarande valdigt traditionsenligt mannen som friar, och da med orden "vill du gifta dig med mig", inte "ska vi forlova oss?"

vi friade inte till varandra, vi är inte äns förlovade. vi bestämde bara gemensamt för att vi ville gifta oss nu i sommar.. på den vägen är det :)
jag tycker som du har man väl förlovat sig så har man bestämt att man ska gifta sig. Fast som sagt vi tog giftermålet direkt för att spara in lite pengar på ringarna.

SpookysKira:
Jo, jag har nog också förstått det som att frieritraditionen är stark i USA. Det är väl ingen hemlighet att Sverige blir alltmer amerikaniserat - kanske är det därför frieriet blir alltmer vanligt även här?

Min man är amerikan så här var det inte fråga om nåt annat än att han friade :)
Har alltid drömt om det ögonblicket!
Tycker det är super romtantiskt att mannen fria.. Tycker det svenska sättet, att man bara bestämmer sig för att förlova sig en dag och sen är förlovad i massa år är urrist, men det är ju bara min personliga åsikt :)

Sa ar det sakert, Duchess. Det ar vad man ser i alla filmer, och da blir det ocksa nagot man forvantar sig.

men jag maste erkanna att jag ar forvanad over hur manga tjejer har som friar till sina man! Jag vet sjalv att Spooky skulle ha blivit forolampad och sagt nej om jag friat. Han tyckte alltid, pa typiskt emrikanskt satt kanske, att det var hans jobb. Inte bara att fria, utan ocksa att valja ut min ring. Sa det var aldrig nagon fraga om att bara ga och forlova oss nagon dag. :)

TS, jag har aldrig förstöd detta heller! med jag tror att SpookysKira är rätt. det är nåt romatics sak. det verker at tjejer är rädd att de har missad nåt stor upplevelse genom att har en överens förlövning. så de vänter för en friari. men... om de har redan sagt ja och mannen vet det och även vigsel datum är bestämt, hur kan det vara samma upplevelse i alla fall?!
jag har tur. jag är engelsk och min m2b visst från början att det var för han att fria!... men vi hade pratat en lite förut och hade även tittade på ringer... men ingen var bestämt om hur, när, ringen eller allt... det var allt för honom att bestämma! det var rätt skönt!

Tja, någon måste ju ta initiativet till att börja prata om bröllop - om man inte lyckas utropa det i kör förstås . Men jag är nog lika förvånad som TS över att frieriet lever kvar så start. Jag förknippar det med Hollywood och flickböcker - inte med mitt liv och min verklighet.

För mig är romantiken dessutom starkare i att man gemensamt bestämmer om en såpass stor sak i sin framtid tillsammans. Jag hade inte valt överlämna åt nån annan att ensam besluta om det och själv förpassas till ett passivt väntande. Så vårt gemensamma beslut passade utmärkt för mig!

I vårt fall var det helt enkelt så att ingen av oss från början ville gifta sig alls. Sen gick jag och ändrade mig och fick följdaktligen ta saken i egna händer. Dock ska tilläggas att maken fick gott om betänketid eftersom det var en smärre bomb jag släppte...

Glömde ju...

Jag har däremot svårt att förstå poängen med att vänta på ett frieri när man redan har kommit överens om saken s a s...

Jag frågade min m2b om han ville förlova sig med mig för ca 2 år sen. Inget större "frieri" planerat eller så, bara när vi låg i sängen och myste lite passa jag på att fråga. Och det kom väl inte direkt som någon chock för honon direkt, då vi pratat om det lite tidigare, så han svara helt enkelt "dum fråga" (och så la han till ett "klar jag vill")
Men redan då sa jag att jag någon gång i framtiden ville ha ett frieri från han (bröllop var inte aktuellt för oss just då) och det beror nog på bandomsdrömmen om att ha sin m2b falla ner på knä och fråga frågan a la Hollywood

Så nu när vi börjat planerat bröllopet lite smått så har vi bestämt att jag valt ut ca 8 st olika ringar som jag vill ha (så glad att jag slipper välja vilken, det är ju så svååårt!!! ) så får han sen överraska mig med ring och frieri

Rent tekniskt är det ju helt "onödigt" med ett frieri i vårt fall med tanke på att vi redan är förlovade och redan börjat planera bröllopet. Men jag tror att det kommer att bli ett fint minne för oss båda i alla fall

kram på er alla!

Vi diskuterade förlovning och giftermål tidigt, och mitt enda "krav" var att vi skulle gifta oss inom ett år efter vi förlovade oss. Hans enda "motkrav" var att han absolut ville fria. För oss handlar det om tradition och att det känns fint och speciellt. Men jag hade likaväl kunnat fria själv, eller att vi bara bestämde oss för det gemensamt.

Fast måste ändå erkänna att jag är fruktansvärt nöjd med att ha blivit friad till... :)

Mkt intressant tråd! Jag skriver under på allt Duchess och anne på grönkulla säger.

MEN jag har ändå en dröm om att min sambo ska fria till mig. Jag tycker att det är romantiskt (om än osvenskt), men det kommer troligen inte bli så. Allt vi gjort hittills har varit ett gemensamt beslut och det gillar jag också.

Om jag får spåna lite fritt...

Frieri i sig är inte amerikanskt, det har funnits i Sverige i många hundra år men såg lite annorlunda ut förr i tiden. Det här med att gå ned på knä och fria på det sättet har blivit uppförstorat av Hollywood javisst, men jag tvivlar på att seden kommer därifrån från början. Jag skulle kunna tänka mig att den härstammar från typ Shakespear och liknande. I teater går man ju ofta ner på knä och håller händerna för hjärtat så fort det handlar om något viktigt - för att poängtera stundens allvar. Så det kan ju ha överförts till frieriet också.

Fast jag bara gissar förstås.

Och jag tycker inte heller att själva frieriet i sig har något egenvärde. Huvudsaken är ju målet - att man ska gifta sig och leva tillsammans resten av livet. Har man kommit överens om detta gemensamt så behövs ju inget frieri.

Vi har också fått lite kommentarer och frågor nu när alla vet att vi ska gifta oss till sommaren!

Men ni är ju inte förlovade! -Nej tydligen fungerar det att gifta sig ändå.
Hur friade han? - Inte alls eftersom det var ett gemensamt beslut.

Frågvisa folk finns det gott om!

jag måste ligger till att det kommer inte från hollywood!... det har hänt så för evrigt i england!... det har 'altid' varit så... det är bara att ni i sverige har sett det på hollywood filmer... men det gå så för 99% av fölovninger i england förtfarande!

För mig var inte ett frieri viktigt. I min värld så bestämde man sådant gemensamt. Jag frågade om vi skulle förlova oss, så eg var det ju jag som friade, även om det inte på något sätt skedde storstilat eller planerat.

Men nu blev det så att mannen jag valt att dela mitt liv med alltid trott att han skulle få fria till sin framtida fru, och såg det som SIN dröm. Så därför gjorde han det flera år senare när det var dags för bröllop, trots att det redan var färdigt...

Så i det här fallet var det han som ville, inte jag.

Nej jag menade inte att jag tror att frieriet som sådant kommer från Hollywood - självklart har det funnits länge även i Sverige (även om det kanske sett lite olika ut). Men jag tror den romantiska bilden av det som florerar (knäfall, ring i ask, överraskningsfrågan) i hög grad grundar sig i vad man sett på film och läst i flickböcker (se mitt nick t ex! ).

Men i en svensk verklighet idag så hade det för mig (när vi hade bott ihop i flera år, köpt lägenhet ihop och fattat en himla massa andra gemensamma beslut om vårt liv och vår framtid) känts väldigt konstigt om jag skulle gå och vänta på ett frieri på det, som jag uppfattar det, ganska gammaldags sättet. För oss hade det inte funkat - det bygger liksom på en kvinnoroll som inte är min eller passar in i hur jag byggt upp mitt liv.

Och så tycker jag det är ganska intressant hur folk väljer att både äta kakan och ha den kvar genom att kombinera det gemensamma beslutet med överraskningsfrieriet. Absolut nåt för en sociolog!

Vill bara säga att jag tycker att det är jätteintressant att höra hur andra resonerar kring detta med frieriet. Jag läser gärna mer! :)

vi har ett resonemangsgiftemål...

jag vill vara gift om vi ska pröva skaffa barn, och barn står högt på hans önskelista. Så efter en oväntad bonus gick vi och skaffade ringar och sedan gjorde vi en "romantisk" överblick i våra kalendrar och insåg att 16 juni hade vi inget för oss, så nu blir det bröllop.

Hmmm, det var ingen av oss som friade - MEN jag hade inte haft något emot om han hade gjort det. Tvärtom.

Vi har alltid pratat om att vi ska gifta oss när vi varit tillsammans i ca 5 år, och jag har alltid sagt att det inte blir någon förlovning utan giftemål i sikte. När vi efter 4 år tillsammans köpte hus så var det helt naturligt att kuta iväg till butiken och kolla ut ringar och förlova oss på vår 4-årsdag. Att vår 5-årsdag sedan infaller en lördag såg vi som ett "tecken", så den dagen blir det!