Bostadsort = hinder för giftermål?

Att ha gemensamma visioner om hur man vill leva i framtiden är väl i och för sig en bra grund för ett äktenskap, så på ett sätt kan jag förstå din sambos resonemang. Osämja om livsstil är ju knepigt om man vill leva tillsammans... Men å andra sidan så är det ju svårt att förvänta sig att någon (vare sig på egen hand eller tillsammans) ska kunna fatta den typen av beslut en gång för alla och aldrig vilja förändra något i sit tliv eller råka ut för ofrivillig förändring. Folk flyttar, blir av med jobbet, ändrar sig från att vilja bo i lägenhet i stan till att föredra en stuga i skärgården, osv osv.

Mitt tips skulle vara att ni löpande diskuterar hur ni vill att ert liv ska se ut och vad som är viktigt för båda och är lyhörda för varandras behov och önskemål. Bara då kan ni bygga en gemensam vision för ett förhållande som båda mår bra i.

Hej! Jag är inte i din situation, men jag förstår inte hur han tänker. Man gifter sig väl inte tack vare att man bor på "rätt" ort? Man gifter sig av kärlek till varandra. Även om ni gifter er på den orten ni "bestämt" er för att bo i, kan livet förändras så att ni vill.. måste, flytta till en annan stad senare?! Hur blir det då? Har du fått en förklaring till varför han tycker så?

Hej anne på grönkulla! Vad kul att just du svarar mig Har hängt en del på BT men inte varit så aktiv. Tycker alltid att du har så kloka råd till alla! Du har hängt här en tid du också va?

Tycker också att gemensamma mål och visioner är av stor vikt. Problemet är bara att sambon är mer etablerad här "i mitten" än vad jag är. Utbudet av jobb här passar hans profil bättre än min, vilket gjort att jag fått sänka mina ambitioner på jobbfronten i 3 år... Strax innan jul fick jag nog och sa upp mig från jobbet på vinst och förlust, så det kan mycket väl hända att jag kommer att söka mig till en annan del av landet där jobbutbudet är större. Men jag drar mig ju lite för det, för jag vill inte ha ett distansförhållande efter sju år! Jag känner mig redo att ta steget vidare i vår relation och jag hatar att bostadsorten och jobbutbudet blir ett hinder för oss!

Alltså, Huldahulda, nu får du mig verkligen att vakna upp och undra... Det blir ju så uppenbart, han måste tvivla!?!

*smickrad* (jag blev kvar efter att ha gift mig för över ett år sen, ja... )

Ja, sånt där är svårt och är inte ensam om att brottas med det. Förstår han att du betalar ett pris för att bo kvar där, att du får sänka dina ambitioner? (men då borde ju han vara OK med att etablera er mer där, att det skulle vara ett hinder för honom i ert förhållande fattar jag inte riktigt...) Har ni pratat om att du känner så? Tar han ditt jobb på allvar? Gör du själv det?

Du beshöver såklart inte svara mig på alla frågor, tanken är att de ska hjälpa dig tänka och därigenom föra bättre samtal om er med honom...

Vad otydlig jag var ser jag nu - jag menar att du kanske rationellt borde ha mer skäl att tvivla kring bostadsort.

Det finns ju såklart andra skäl till att jag kan tänka mig att flytta också, förutom jobb (även om det väger tungt). För min del handlar det om att jag vill komma närmre släkt och vänner, inte minst om vi får barn i framtiden! Ja, det är komplicerat och jag undrar ofta hur andra par brukar lösa liknande konflikter? Vill säga tack för era synpunkter, jag behöver dem verkligen!

Shit! Har försökt prata med sambon... Han är jätteinne på att skaffa hus här, men jag drar mig för att "fastna" ännu mer på denna ort! Inte nog med det, han vill köpa ett flerfamiljshus där man hyr ut lägenheter till andra... Vi kan verkligen inte komma överens i denna fråga, det känns som om det är mil mellan oss just nu. Vad ska jag göra?! Känner inte att han är villig att förstå/bry sig om mig och mina skäl. Han säger att han velat skaffa hur i tre år! I grund och botten har vi samma önskan, vi vill ha barn och vi vill bo i hus. Men jag vill inte ha detta HÄR! Hur ska jag få honom att förstå?! Det måste finnas fler här på BT i samma situation? Snälla, hur ska vi lyckas komma överens (eller åtminstone närma oss varandra)?!

Jag förstår honom, så ja jag tycker att det är en sak man bör lösa innan man gifter sig.

Bostadsort när det handlar om sådana avstånd är så mycket mer än bara en ort!

Om ni växte upp med 100 mils skillnad är det en fråga vems föräldrar som ska ha en mera vardaglig kontakt med framtida barnbarn. Precis som du kan tänka dig att flytta hem kanske hans föräldrar också hade velat kunna träffa och passa barnbarn?
Man kan vilja vara nära sin familj för att hjälpa dem när de blir äldre.
Man kan ha vänner som man vill träffa oftare, en vision om hur man vill bo. Det kan ju i vissa fall handla om hus eller inte hus, beroende på att man på den ena orten kan få varsitt hus till samma pris som ett litet kostar på den andra orten..

Vi växte upp på 3 mils avstånd i olika byar och har all familj kvar där. Sedan har vi flyttat 40 mil bort och där bor vi nu.
Han kan inte tänka sig att öht bosätta sig i de kommunerna, knappt samma län som där vi växte upp. Jag skulle å andra sidan vara förkrossad om jag för alltid skulle bo på det här avståndet. Våra barn skulle få träffa morföräldrarna max 4ggr om året, och så vill jag inte ha det.

Vi har talat om det här och kommit fram till att vi inom en viss tidsperiod kommer att flytta närmare, och talat om ett antal platser där både han och jag kan tänka sig att leva. Det är tillräckligt lågnt ifrån för honom och tillräckligt nära för mig. Men hade vi inte löst detta redan så hade det säkerligen kunnat sluta i skilsmässa om 10 år. Troligen då också med barn i bagaget...

Det är klart att man kan ändra sig för att livet ändrar sig dramatiskt av någon anledning. Men jag tror verkligen inte på att en sådan här sak kan lämnas utan att man löser den. I slutänden handlar det om vem som ska få tillgång till sin familj och sin framtidsdröm, och även om man älskar sin partner så tär det på kärleken att bli berövad alla andra man älskar...

Jag tror allt så inte att han tvivlar, jag tror att han är sunt realistisk och har helt rätt i att ni bör ha en plan för framtiden!

Hej!

Vi har också diskuterat det här, dock utan att ha hamnat i samma sits som ni, men jag kan ju ändå berätta hur vi resonerade.
Vi bor på en ort på ganska lika avstånd hemifrån våra respektive hem, och vi har båda flyttat omkring en hel del tidigare, p.g.a studier och jobb. Nu har min sambo fast jobb här medan jag studerar på distans och jobbar som timvikarie. Eftersom jag är hemma mer och aldrig riktigt vet hur mkt eller om jag ska jobba, så var det jag som kände att jag vantrivs här och jag tog upp det och vi pratade. Min sambo trivs ganska bra, eller, snarare så berörs han inte av att vi inte har så himla mycket umgänge - han har ju kollergorna på jobbet osv. Jag kände att jag ville flytta någonstans där man känner att man kan och vill stanna, där man har någon form av trygghet. Eftersom mina vänner pluggar och är spridda över landet, och likaså min familj (skilda föräldrar och syskon som flyttat till olika ställen) så föll det sig naturligt att, om vi skulle förflytta oss, var alternativet min sambos hemort eftersom hans kompisar bor kvar, hans föräldrar och syskon är bosatta där.
Det ska sägas att det inte var helt självklart från början, även om det kan låta så här, för min sambo var tveksam, men när vi låtit det gro lite beslutade vi oss för att jobba på att ta oss dit. Eftersom jag fortfarande pluggar och har ett par år kvar tills min examen är klar, så hänger det på om sambon får jobb eller inte men vi hoppas på det bästa.

En av de främsta anledningarna till att vi till slut valde den här lösningen var att vi tror att vår relation i längden skulle bli lidande av att den ena av oss inte trivs.

Det känns skönt att ha tagit ett beslut, men det är inte helt enkelt och det är ju heller inget som man kan göra på en gång, utan det tar tid, och eftersom vi inte kan veta med säkerhet att det blir ett jobb ledigt nu, så är det klart att det påverkar livet också, men att veta att vi båda är överrens gör ju det hela mycket lättare.

Jag vet inte om det kan hjälpa dig på något sätt, men när jag läser dina inlägg så verkar det ju som att det stora problemet är att din sambo inte lyssnar på dig, ni kan ju omöjligt skaffa ett hus tillsammans som det ser ut nu, och det måste han ju bli medveten om. Ni är två i förhållandet, och det är, som för oss, kanske större risk att förhållandet tar stryk om han vägrar lyssna eller se problemet...

Önskar dig all lycka i det här, för det är inget enkelt beslut eller självklart val.

Tack för era raka och ärliga svar! De ger mig nya infallsvinklar... Inser att detta (även om jag innerst inne vetat det) är ett större problem än vad jag velat erkänna. Suck... En sak är ju positiv, och det är att sambon inte gör något som är emot hans egen vilja. Det negativa är, precis som du MrsNyberg2B uttryckt det, att han inte lyssnar på mig, vilket känns oerhört frustrerande. Att känna att vi är i stort behov av en gemensam framtidsplan, men i praktiken känna att vi bara lever sambons dröm, det funkar inte i längden!

Hmmm, vi har ett problem att ta itu med! Bära eller brista...

Hoppas att det är OK att fortsätta bolla med er här inne tjejer på BT (under en annan tråd då kanske)?!

Självklart! Självinsikt är det första steget till en dialog. Men ni båda måste vilja - bära eller brista!

kram o lycka till!

(och hör av dig när du behöver)

I do!

"Att känna att vi är i stort behov av en gemensam framtidsplan, men i praktiken känna att vi bara lever sambons dröm, det funkar inte i längden!"

Tycker du uttrycker det väldigt bra där - kort och koncist hela innebörden av problemet. Du får ta upp det igen, och igen, tills han lyssnar, kanske det räcker med att du säger det du skrivit i den här meningen..

Jag har flyttat 20 mil från min familj. Jag kan träffa dom en gång i månaden om jag vill men det blir oftast mer sällan.
Just nu är detta okej, men det känns som när jag har barn sen så vill jag ha min familj närmare.
Nu ska vi köpa hus härnere så jag har väl gjort mitt val... lite tråkigt känns det dock. Hans föräldrar är äldre och kommer inte orka vara barnvakt så mycket, känns som man kommer bli lite ensam.
Men det löser sej säkert!
Jag gjorde mitt val när jag flyttade ner hit från början, jag får stå fast vid det.
klart tankarna kan komma ibland. men sambon har fast jobb som han stortrivs på, och jag trivs också bra. mycket mysigare stad här än "hemma".

Vi befinner oss inte i den situationen; det var -bland mycket annat- den här typen av problem som gjorde att hans första äktenskap tog slut. Naturligtvis vill han inte uppleva något liknande igen.

Själv vill jag inte lova något utan att först vara på det klara med att han och jag är "på samma plan" med såna här viktiga beslut. Hellre ta diskussionen och hitta en lösning nu än att uppleva problemet senare.

Hoppas ni kommer fram till något som passar er båda.