Ätstörning

Stor o mullig är det sista du är, iallafall av den information du ger här om längd och vikt! Men, gud vad dålig stil av din sambo! Hur skulle det vara synd om honom??? Vadå, väx upp, kan han göra själv (sorry, blir så sur av sånt beteende).

Har tyvärr inget bra tips på hur du ska få honom att förstå... men häng i där och prata med oss!

Hej igen!

Hjärnspöken, precis som alla andra med någon form av störning. Men det är inte lätt att arbeta med ensam, därför bad jag honom om hjälp. För som det är nu så ÖNSKAR jag att vi kanske inte åt middagar kl 21 på kvällen och att han inte satt i soffan och frestade med chips precis varenda kväll. För då äter jag också och sen ligger jag på toagolvet och hulkar. Och är i hans ögon ganska löjlig och tonårsaktig.
ÖNSKAR att han var beredd på att äta lite tidigare på kvällen, kanske lättare måltider UTAN massa snacks efteråt. Men nej.

Min bild är snedvriden. Jag vet. Men var jag än är så sneglar jag på andra tjejer och tänker:
- Hon är smalare än min, hon också. Och hon också...

Hade det inte varit så här jobbigt hade jag aldrig valt att ta upp det men just nu är det riktigt ohållbart. Vissa dagar går jag och lägger mig redan kl 19.00 för att slippa äta.

Jodu, det verkar rätt löjligt i mina ögon att han inte är beredd på att diskutera ens en sån relativt liten sak som mattider, om det stöttar dig, för din skull!

Men du, just middagstiden, kan inte du styra den mer till när du vill äta? Om han inte vill dela den med dig är det ju såklart trist, men inget borde ju behöva hindra dig från att laga mat och äta tidigare på kvällen, t ex? Då kan du ju också styra vad du äter, mer...

Vet inte.

Min tanke & det råd jag fått tidigare från läkare är ju att ångesten kan lätta ifall jag försöker träna sunt, äta sunt. Alltså, äta lagom stora portioner med sallader, fisk och så vidare så att kroppen får i sig rätt ämnen och att jag blir mätt och pigg. Att jag tränar ett par gånger i veckan så att jag inte känner mig som ett stillasittande berg.
Men då vill jag ju att han ska uppmuntra mina framsteg för det skulle betyda så mycket för mig.

Nu är det ju så att jag burit på detta i flera år och han kan mycket väl behövt lite tid att tänka. Hoppas, hoppas. För just nu känns det verkligen som att han inte tog mig på allvar.

Jag kan relatera till dina problem..
Jag har haft en ätstörning sedan högstadiet.. Den har varierat lite, har svält mig i perioder, hetsätit i perioder..aldrig spytt dock.. Jag är oxå 163 ungefär och vägde i skolan 45kg och sedan 50kg under mina "vuxna" år..och jag tyckte att jag var tjock och ful.. :( Nu när jag väger strax under 70kg kan jag säga att jag absolut INTE var tjock, jag menar strl 34 var ofta för stort...men näää, jag såg det inte...-jag var för tjock helt enkelt! Jag hade en helt snedvriden bild av mig själv... Kan ju även säga att jag spenderat ca. 170.000:- på plastikkirurgi...så "missnöjet" med mig själv lever kvar än idag...

Nu till vad man gör. Jo, man måste söka hjälp!.. Det är jätte tragiskt att din pojkvän är så oempatisk. Kanske kan det förändras om han skulle få prata med din terapeut, efter du skaffat en... För du måste ha ett bra stöd runt dig! detta handlar faktiskt om ditt liv. Det låter kanske överdriver men näää, på sätt och vis handlar detta om liv och död!.. För du dödar dig själv långsamt just nu, både psykiskt och fysiskt, det är den nakna sanningen!.. Sök hjälp och fokusera på DIG i första hand..och om han inte ändrar sig och är villig att stötta dig så kanske du måste fundera över om han verkligen kan vara en del av ditt liv... Men förhoppningsvis så ändrar han sig om han får lära sig lite mer om sjukdomen, för det är en sjukdom och inga ungdomsnojor som han tror!..

Det finns även en medicin som visat sig fungera bra för många bulimiker, fluoxetin...

Sant. Min poäng, som inte behöver motsäga dina tankar på nåt sätt, var att en del av det kanske du kan ta makten över själv, om han nu inte är beredd att stötta på det sätt du vill (vilket i och för sig känns mycket snål mot den man lever ihop med - att inte göra...). Som vad du äter och när.

Kram!

Råd från "läkare" skriver du... Menar du vanliga läkare??? Du behöver hjälp av någon som vet hur man arbetar med ätstörningar. Terapi, som fokuserar på beteendet, ångesten och även lära dig om kost och hur du ska äta osv...

Så skönt att ni svarar mig och att ni tar det på allvar. Ofta känner jag att människor som man anförtror sig åt(några få...) inte ser det så allvarligt eftersom man inte är smal. Bara för att man inte bara är skinn och ben är det inte så farligt, typ.
Builemi (stavas det verkligen så...) är ju inte en synlig sjukdom på samma sätt som ex anorexi.
Den läkare jag tidigare varit i kontakt med var när jag gick på gymnasiet så det var skolan som ordnade med det i samråd med ungdomsmottagningen. Men om jag ska vara ärlig så tyckte jag faktiskt att det bemötandet var ganska ljummet. Fick verkligen inga mediciner, det var inte ens tal om det.
Efter pickolinas inlägg funderar jag på att ta kontakt med någon terapeut. Men vart vänder man sig dp? Genom sjukhuset? Och hur ska man göra för att de ska ta det på allvar? Gör de alltid det?

Jag fick plötsligt en känsla här av att du inte är van vid att bli tagen på allvar och sätta dig själv och dina behov i centrum, alls... kan vi närma oss pudelns kärna där, kanske??

Fragancia
Nej man blir inte alltid tagen på allvar.. Tyvärr!.. Ofta måste man slåss med "näbbar och klor" för att få den hjälp man behöver. Hos vanliga läkare får man absolut inte rätt hjälp, för de är inte alls utbildade och tillräckligt kunniga inom området. Men det är å andra sidan inte deras jobb heller.. Här handlar det om att få hjälp av någon som är van vid att behandla människor som lider av ätstörningar.

När jag gick i gymnasiet så gick jag i samtal på "anorexia- och bulimiaföreningen"... Det hjälpte, men inte tillräckligt... Jag ska nu få påbörja psykoterapi... Inte specifikt för min ätstörning, för ätstörningen är ju bara ett av alla symptom på andra underliggande problem...

Du kan gå tillväga på lite olika sätt.. Antingen går du till en allmänläkare och beskriver dina problem och säger att du vill bli remitterad till psyk. Eller så kontaktar du öppenvårdsspyk direkt och förklarar, så kanske de tar emot dig direkt. Eller så söker du en specialiserad terapeut privat, men då kostar det ca 800:-/gång. Eller så kontaktar du exempelvis den föring som jag gick hos....

Personligen skulle jag rekommendera dig att kontakta psyk direkt och se vad de har att säga... Detta gäller ditt liv, så nu måste du kämpa för att få den hjälp du behöver! För hjälp, det behöver du!

*kramar om*

Fragancia
Det finns mycket och bra stöd att få, det gäller bara att hitta rätt personer och det kan ofta vara en kamp... Men misströsta inte, kämpa vidare för det finns hjälp att få. Det finns många som vet vad detta innebär och tar det på största allvar... Å det är dem man måste hitta!... Det är inte DIG det är fel på, utan de som är okunniga och oförstående!

Tack Pickolina! Dina råd värmer. Ska prata med min sambo ikväll och kolla med honom vad han tycker att vi ska göra. Jag VILL må bättre och jag vill att han ska stå bakom mig.

Úsch, det är så himla svårt! Och precis som du sa så är det svårt att bli tagen på allvar. Folk tror att man vill bli sedd, få uppmärksamhet men det är så FEL! Det är ju egentligen helt tvärtom. Man vill krympa ihop och bli en grå mus som bara försvinner. Eller hur?
Men sen går inte det för man tycker själv att man är klumpig och stor!

jag vill inte att min sambo ska sätta mina behov i centrum - däremot vill jag att han ska applådera när jag klarar av att äta på ett vettigt sätt. När jag går och tränar istället för att spy. Såna saker. Åh, det låter så tramsigt... Man måste nog befinna sig i samma situation för att förstå såna här tvångstankar.

Men Puckolina... Kräks du fortfarande? Har kvar tankarna konstant? Eller går det i intervaller, som med mig? Och var väger du nu, om man får fråga.

KRAM!

Fragancia, vad ledsen jag blev.. men vet du, det bli lättare, sök hjälp, och gå kolla på böker om ämnet.
En som Jag tyckte var bra var Fasting and Feasting av Paulette Maisner och Jenny Pulling.
jag hade en blandning av bullimi/anorexia, tyvärr så måste jag erkänner att jag ha tittat ned i toa stolen den senaste veckan. Men det var länge sen sist.
Sök hjälp. Jag fick samtal och medicin... det var ca 13 år sen, Jag är nu 43. Spöken är kvar, jag ville vara storlek 34 men det gåt inte längre.. jag skulle dö..
Skrik efter hjälp. Och ta tag i DITT liv. Du är sjuk. du får inte skämmas. din kille förstår inte. Detta problem är lika farligt som alkoholism och drog beroende. Skriv dag bok och ta den med dig,.. när du kommer någonstans.
Om du kan hitta en bra bok, köp den och be din kille läsa den.
Slå upp paulette maisner på google
En jätte kram till dig..

Fragancia
Jag har aldrig kräkts, utan antingen svält mig själv eller hetsätit.. Första gången jag försökte spy upp allt så bad jag om hjälp och fick kontakt med "anorexia- och bulimiaföreningen"... Jag höll min vikt på 50-52kg till för några år sedan då jag gick in i en djup depression. Jag började tröstäta/hetsäta och kunde inte sluta.. Jag gick upp 30kg på 3år och skämdes så mkt att jag inte ens ville gå utanför dörren..

Nu har jag lyckats gå ner 12kg och väger alltså i dagsläget 68kg men kämpar för att gå ner mer...

Jag tillåter mig att äta allt.. Vägrar leva på sallad och fisk tex... Sedan jag började äta regelbundet och tillsätta omega-3 kapslar så mår jag bättre, har lättare att hålla mig ifrån att äta en massa skit osv...och går plötsligt ner i vikt... Men jag faller ibland, tex härom dagen...men då är jag noga med att inte anklaga mig själv utan säger att det är OK och så fortsätter jag att kämpa vidare... För de negativa tankarna måste brytas!...

Men, dessa saker är ju enbart "hjälpmedel" jag använder mig av och absolut ingen bot... Jag kämpar med min ångest och mina tankar precis konstant, dygnet runt...och därför ska jag ju nu få psykoterapi... För min värld kollapsade för 4år sedan och sedan dess är jag sjukskriven och inget har hittills hjälpt.... Förr eller senare så faller korthuset ihop nämligen och då måste man börja om från grunden....

ingeting är tramsigt gumman! Jag våga inte väga mig längre för då vet jag att allting ska börja igen.
Jag gå efter mina kläder...
Jag hålla fullständigt med Pickis, och jag kan relatera till ALLT du ha skrivit..

Pickolina!

Jag undrar vad du har opererat dig för 170.00:- jag är bara nyfiken :)

chelse - En hel del.. :D 131.000:- av dem är ren kosmetisk kirurgi.. Sedan 24.000:- för att fixa synen.. Resterande är icke kirurgiska förändringar av mitt utseende.. Några mer specifika detaljer tänker jag inte gå in på...

Hej! Jag är en frisk anorektiker (jämför med nykter alkoholist). För mig började min långa väg till tillfrisknandet genom att inse att ätstörningen är ett sätt att vara ledsen. Det är ett av många sätt för till exempel en depression eller andra negativa känslor att komma upp till ytan. De första grejerna jag fick gå igenom i min behandling var helt enkelt att börja äta igen. Det var sjukt grundläggande, äta sex gånger om dagen, skriva matdagböcker och så vidare. När ätandet började gå något sånär likt normalt ätande inriktades behandligen mer på att hantera ångest. Och när jag kunde hantera ångesten lite bättre, så kom det allra bästa: att lära sig att vara ledsen, känna negativa känslor, uppleva stress osv osv utan att genast hantera det genom att dra ner på maten.

Och det var först där som jag verkligen började bli och känna mig fri, när jag kunde välja att gråta och vara ledsen om det hände något negativt istället för att bara hoppa över någon måltid. När jag kunde inse att de bara var en flykt, inte en lösning.

Öööhhh... varför skirver jag allt det här? Min poäng var helt enkelt; ätstörningar kan vara ett sätt att reagera på när man är ledsen inombords. Att hitta det som man egentligen mår så dåligt över, och lära sig handskas med det på ett konstruktivt sätt, kan hjälpa väldigt mycket. Man måste lksom lära sig att skilja på orsak och verkan. En väldigt negativ självbild är orsaken, ätstörningen är effekten.

Är ätstörningen akut, behöver man ta itu med den akut. Men annars kanske man kan gå direkt på kärnproblemet??

hey, ursäkta stavfelen. Skriver för fort...