Stanna eller gå? Hjälp!
Jag och min sambo har varit ihop i snart 9 år. Förhållandet började stormigt och har fortsatt i den banan. Emellanåt är vi jättekära och emellanåt kan vi inte se åt varandra med annat än avsky.
Jag kan inte påstå att jag är någon dröm att leva med, men det är inte han heller. Jag känner att jag inte kan prata med mina vänner för då vet jag att de skulle ta ställning och tycka att jag ska må bra och då bli arga på honom. Eftersom jag ändå är kär förstår jag att det är nådastöten i vårt förhållande och vill inte tappa hoppet.
Det är så mycket tjafs och missförstånd hela tiden att jag inte orkar snart. Hur mycket vi än har försökt så blir det så hela tiden.
Jag jobbar och pluggar mycket och "gör karriär". Han har läst en lång utbildning och fick inte jobb inom det han läst och nu jobbar nu med något helt annat som inte är stimulerande. När han kommer hem från jobbet så är han arg och bitter. På morgnarna blir han arg om jag pratar med honom eller tittar på honom. Alltså ett himla morgonhumör. När han mår dåligt ska jag bara hålla mig undan säger han. Men det är inte så kul att hela tiden hålla sig undan beroende på vad han är på för humör. Han ligger ofta och håller om mig om nätterna och gosar.
Sex blir väl någon gång på en månad, alldeles för lite tycker jag. Men om jag tar några initiativ blir det nobben så det är bara att vänta tills han blir på humör... Han säger att jag bara är arg hela tiden och att han inte vågar varken säga eller göra någonting.
Dålig förståelse för att jag kanske inte värderar saker som han gör, tex pengar och prioriteringar.
Han säger att jag är så duktig och jobbar och sliter och verkar mena det. Tjänar ca 100 000 mer än honom på ett år. Men jag tycker om att spara och och han att slösa.
När han är på dåligt humör går det ut över mig. När jag är trött och slut kanske jag inte är världens gladaste men jag försöker inte hitta pikar åt honom utan blir mer trött och vill kramas.
Har tagit mig över 30-strecket och känner att jag vill skaffa barn. Men inte när det ska bråkas hela tiden. Han vill inte att vi ska separera utan att vi ska skaffa barn. Men jag tror inte att vi blir lyckligare för det. Jag känner att jag är avundsjuk på alla som kan känna den tryggheten.
Har inte någon gång kännt att jag skulle vilja gifta mig, borde man inte vilja det?
Jag upplever att han inte respekterar mig, han säger att han aldrig skulle vara ihop med mig om han inte var kär. Jag kan sitta och ropa på honom då han sitter i ett annat rum och han bara skiter i att svara, det är väl inget viktigt ändå menar han.
Jag är ganska utåtriktad och tycker om nya människor medan han tycker bäst om att vara hemma. Vågar inte bjuda hem några vänner på oväntat besök eftersom han då blir sur. Men han är väldigt trevlig då det är någon här. När vi är ute med vänner umgås vi med dem och det är jättetrevligt. Vet inte för om det är att vi har bra vänner eftersom att vi inte pratar så mycket med varandra då eller...
Han tål inte kritik utan slår bakut och försöker hitta något att klanka på mig om istället. Som sagt så har jag jobbat mycket samt pluggar heltid nu. Hur många gånger han har dammsugit och städat är mindre än 20 ggr under dessa åren.
Är jag känslig, eller vad är det som är fel?