tvångsmässigt ätande

Sök dig till proffesionell hjälp. Har du nått gränsen för fetma kan du får hjälpen gratis av landstinget.

tidigare svarares råd tycker jag var jättebra, sök proffesionell hjälp! ring närmaste vårdcentral och ta en diskussion med dem. Sånt där är för tungt för att hanteras ensam!

*sköt om dig*

Jag håller med ovanstående faktiskt! Jag har själv samma problem som du men har sedan många år lärt mig att tygla mig själv. Dels genom att jag har ett jävlaranamma som inte är av denna världen och dels mha en kurs i mental träning och positivt tänkande.

Jag tror på att i första hand koncentrera sig på beteendestörningen (jo, det ÄR ju det vi lider av faktiskt..) och i andra hand på matvanorna. När man bestämt sig för att det SKA gå att skärpa sig är det roligt att planera god och nyttig mat och att pressa sig att inte äta fel...men om man börjar i fel ände blir det snarare ett tvång som ger ännu mer ångest...att döda med mer mat...

Jag önskar dig ALL lycka till och jag vet att du klarar det! Kan jag kan vem som helst! *kram*

Får jag fråga, det här med att få hjälp av landstinget, är det om man har BMI 30+? Gills det om man är 30,2 typ, eller måste man vara 42 för att de ska bemöda sig? Hur funkar det? Och vad får man för hjälp?

30+ är ju fetma och jag tror det räcker på de flesta stället. 35+ är allvarlig fetma och det räcker definitivt. En kompis fick hjälp av sjukvården med att ställa om dieten och liknande och hon hade nog itne mer än bmi ~30

Hej nattens drottning75

Jag äter också från och till av bara tvång och vetskapen att det f i n n s något att äta hemma i kylskåpet eller skafferiet. Jag äter av tristess och av väntan och längtan efter att få något roligt att göra. FÖr jag vet att när jag är upptagen med något annat så äter jag inte lika mycket, men hamnar jag väl i soffan eller inte har något inplanerat blir jag sugen om och om igen och kan vräka i mig middag och efterrätt och bara tänka på vad jag kan äta sen, kanske finns det lite mer gott att tillgå - och det är just denna TILLGÅNGEN som har varit mitt problem. Därför har jag helt enkelt slutat köpa hem saker som går att äta snabbt och enkelt! Inget bröd, ingen frukt, inga pålägg, inget godis, inga kakor, ingen färdigmat, ingen yoghurt osv.. Jag går fortfarande fram och tillbaka till kylskåp och skafferi och letar då jag känner sug, men nu finns inget att äta och istället går jag och sätter på en CD eller zappar på tv-kanalerna eller surfar på nätet och så känner jag mig efter en stund gladare och tacksam för att jag inte åt något och alltså inte kommer gå upp mera i vikt. Det känns skönt gör mig gladare och snart kommer jag på något roligare att göra. Sen handlar jag alltid med eftertanke - jag plockar korgen fulll med vad vi ska äta till middagen, men tänker efter innan jag går till kassan om allt verkligen behövs och om det kommer att ätas upp. Annars går jag tillbaka med det och känner mig stolt. Jag tror att mitt sätt hjälper mig och är ett av många sätt att komma till rätta med ätandet, men att få professionell hjälp verkar vettigt! Dock ville jag skriva lite om mig här, det kan ju vara till lite hjälp i alla fall!

Jag klassar mig fortfarande som en matmissbrukare och har svårt att sluta äta när jag väl har börjat, men finns det inte mer att äta så går det över. Även en kopp te kan hjälpa mot suget att stoppa något i munnen!

Hoppas det blir bra för dig snart! Kram!

PS,
jag har också bantat många gånger... Men nu har jag slutat - det funkar aldrig eftersom jag tänker för mycket på mat och vad jag kan/vill äta. Så jag gör jag som så att jag äter samma mat som min sambo och sen går jag till och från jobbet - det har gett bättre effekt, men jag är fortfarande 30+, dock bättre än som förut 35+ och mer därtill....

jag lider oxå av tvångsmässigt ätande! Det är jättejobbigt! Jag har ändå lyckats att tappa nästan 30 kg bara på jävlaranamma och vilja och nu på slutet, aftonbladets viktklubb. Men jag får fortfarande tvångsmässiga attacker då jag bara äter och äter och äter och äter. Ingen hejd.

Det värsta för mig är att jag ÄLSKAR att baka, det är terapi och lugnande, men att sen låta bli att äta... Det brukar gå jättebra när jag bakar. det är några dagar efteråt som allt ligger och ropar på mig ifrån frysen.

Det som är tur är att jag bara tvångsäter när jag är ensam hemma, vilket innebar att jag gick upp under vintern då sambon jobbade kväll mestadels av tiden. Men nu är han hemma nästan varje kväll, då äter jag inte. Jag skäms för mycket inför honom för att göra det. Ibland kan jag ta ett par kakor när han duschar, men det hinner aldrig bli såna mängder så att jag går upp av det nu då han är hemma.

Har egentligen 3-4 kg kvar att gå ner, men jag försöker koncentrera mig mer på träningen istället för kosten och äta normalt så gott det går.....

Alltid är det en kamp, för tvångstankarna finns där från att jag kliver upp på morgonen tills det jag vaknar: Vad ska jag äta, vad finns det att äta, vad ska jag äta efter att jag ätit det här osv osv.

Vi håller tummarna för oss, det gäller att försöka ha positiva tankar och aktivera oss så mycket det går!

Lider av samma problem själv, fast jag tycker nog att det är ett problem att få hjälp av landstinget. Jag har definitivt passerat gränsen för sjuklig fetma med råge. Men eftersom jag inte fått några jätteallvarliga sjukdomar, utan "bara" ständig värk och depression, så verkar det inte finnas några resurser för att hjälpa mig.

Men jag ska förhoppningsvis få göra ett test och kolla min sköldkörtel, min biologiska mormor har fel på den. Det är tydligen vanligt bland finska kvinnor.

Hej alla!

Jag har också varit i sitsen att jag alltid tänkte på mat. Vad jag skulle äta eller inte äta. Jag led av aneroxi/bulimi i 8 år. Jag sökte hjälp och gick hos olika psykologer under två års tid. Jag blev frisk!!! Det var över tio år sedan jag blev fri från mat-tankarna. Man behöver inte ha det så, att hela tiden kämpa mot maten. Sök hjälp, det är såååååå värt det. Jag kommer ihåg att jag var rädd för att söka hjälp. Jag trodde att jag skulle gå upp änumera i vikt om jag släppte kontrollen. Resultatet blev tvärt om. Jag gick ner 15 kilo.
Kanske är det för några av er som för mig. Jag klarade inte av världen så jag fokuserade på maten (inte medvetet). Det blir som ett missbruk. Jag klarade inte av kraven som jag och som jag trodde andra ställde på mig. Om jag inte klarade av det så hade jag i alla fall matmissbruket att skylla på, det var lättare än att "bara" misslyckas.
Jag vet inte om ni förstår vad jag menar men jag hoppas att det hjälper någon.
Kram på er!

Ju mer jag tänker tillbaks ju mer kommer jag ihåg...
En psykolog sa till mig att hejda mig varje gång jag tänkte på mat eller var sugen. Jag skulle sätta mig ner och fundera på vad som kunde vara jobbigt i mitt liv just då. Det var en vrål mäktig känsla när jag kom på vad jag försökte fly ifrån. Mat-suget bara försvann, Poff! borta! Jag var student på den tiden och ofta var det tenta-ångest. Tentan försvann ju inte så jag var tvungen att hejda mig typ 100 ggr om dagen.
Jag tryckte ner kännslor med maten.Jag kommer ihåg när jag började bli frisk.Jag satt på min säng och var jätte glad för att jag kunde känna att jag var ledsen.
Nu måste jag koja men jag återkommer säkert.

hej

Tack för att ni har tagit eran tid till att dela med era efrarenheter och råd till mig. Jag vet att jag äter för att jag känner mig så oerhört ensam. Jag har man och barn men jag känner mig ensam iallafall. Ibland undrar jag vad meningen med livet är, jag kan inte ha kommit till jorden för att äta ihjäl mig. Det är så mycket jag vill göra, jag har så många drömmar som jag skulle vilja blev verkliga men jag mår så dåligt att jag inte ens orkar tänka på dem.

Jag gick hos en kurator för några månader sedan men han tyckte inte att jag behövde hjälp och så hade hon för många patienter så jag kunde inte fortsätta träffa henne.
Jag har inte råd att gå till en psykolog, jag skullle verkligen behöva det.
Jag skäms för att jag är så tjock, ibland undrar jag hur jag kunde låta mig själv bli så här stor. Jag vet att mina problem kommer inte att försvinna bara för att jag blir smal, men jag vill kunna äta mat som normala människor. Det känns jätte jobbigt att ha tappat kontrollen över maten och sig själv. Just nu vill jag bara må bra, skulle jag må bättre kommer det att vara lättare att ta kontrollen över vikten.

Godnatt

nattens drottning, du får gärna mejla mig om du vill. Tror att vi har mycket gemensamt. Vill inte berätta så ingående om mig själv, på ett så här publikt ställe.

min e-mail är madde@mensa.se

Din beskrivning av hur du känner just nu stämmer väldigt väl på hur jag kännde då, så jag tror du lurar dig liksom jag lurade mig. Ensamhet och ångest präglade mina dagar. Som du skriver så har du ingen anledning att känna dig ensam,alltså lurar du dig antagligen. Det är antagligen något annat som ligger bakom. Något som är jobbigt att ta tag i. Det kan vara prestationsångest hemma eller på jobbet, ett dåligt förhållande som man inte orkar/vågar ta sig ur etc.
Jag hoppas att du inte blir arg på mig, jag menar inte alls att vara någon besservisser eller att jag vet hur du har det. det låter bara så likt så jag vill dela med mig av min erfarenhet och hoppas att det kan hjälpa dig på något sätt.

En sak till som jag tror är viktig att komma ihåg är att hjärnan förstår långt innan känslan. Ett exempel för att inte spåra ur totalt. Jag hade prestationsångest men upplevde det som ångest och ensamhet som ledde till mat-tankar. När jag kom på att det var prestationsångest så försvann allt ovanstående. I början bara under tiden jag tänkte på det men efter ett tag även en stund efteråt, den stunden blev längre och längre för att tillslut inte behöva hjärnans påminnelse. Känslan riktades rätt direkt. Första gången det hände satt jag som sagt och var glad för att jag kände att jag var ledsen :).
För mig triggades ensamheten och ångesten av små saker som att en kompis var 5 min sen.
Det var allt för denna gången.