Fråga eller inte fråga?
Jaha... Då sitter jag fast här på forumet igen, även fast jag lovat mig själv att hålla mig härifrån.
Vår situation är som följer. Vi förlovade oss för snart 1,5 år sedan och bestämde väldigt löst att bröllop sker inom ca 3 år. Jag har dock alltid känt att snarare knappt 3 år än drygt 3 år. I alla fall.. Min sambo är inte riktigt i samma fas som jag. När vi senast pratade om det (för kanske 2 månader sedan) så sa han att han nog mycket väl kan tänka sig att det blir nästa år, men att han inte är redo att bestämma något. Det här stressar ju mig så klart, särskilt som jag läser här och inser att vill man lyckas få det man vill ha, så måste man vara ute dryga året i förväg. Men då säger han att det viktiga är inte vart vi är eller att det sker på ett exakt datum, utan ATT det händer. Och det har han så klart helt rätt i, men ändå...
Jag tänker på det här ofta. Längtar tills vår dag är här, tills vi bestämmer och kan börja planera på allvar. Jag skulle så gärna vilja ha en läges-koll, men känner att om jag frågar "hur känner du nu, är du närmare ett beslut" så blir det så galet. Vill ju inte pressa fram något, vill inte göra det här till något jobbigt och det blir bara jobbigt för både honom och mig när han åter säger att han inte är redo.
Ja, så vad är problemet...?!
Ja, jag antar att det är att jag ändå vill veta, kommer det snart, eller är det fortfarande långt bort? Samtidigt vet jag ju att det kommer när det kommer...
Ähhh... behöver kanske mest av allt skriva av mig. Känner mig frustrerad och ganska ensam i mina tankar. Vill påpeka också att vi pratat om det här flera, flera gånger.
* Alla hjärtans dag-helgen, när han ordnade överraskning o jag trodde att det var NU det skulle ske.
* 1-årsförlovningsdagen när vi var på romantisk middag o jag trodde att NU händer det.
* På semestern på en av de mest romantiska platser jag någonsin varit på. NU kanske?
Är jag besatt?! Känner mig som ett kocko...
Är så trött på att bli besviken, vill ju kunna glädjas åt stunden och över att vi är på fin middag, semester eller annat, utan att känna det där stinget av besvikelse över att det inte blev av nu heller...
Någon som har några ord...?