Jag älskar min m2b för att han:
- är sig själv, alltid!
- alltid ser det bästa hos mig och gärna talar om vad det är han ser.
- har så stor förmåga till medkänsla.
- är så lyhörd gentemot mig
- är omtänksam, han bryr sig så mycket om mig.
- får mig så lätt att skratta och le.
- är så vacker, hans ögon har förtrollat mig
- låter mig vara hur barnslig som helst och busar med mig
- visat sig finnas där för mig i både nöd och lust
- alltid ställer upp när det behövs
- ler när jag gör klantiga saker pussar på mig och tycker jag är underbar ändå
- redan från början sagt vi istället för jag och vår istället för min
- har värderingar som stämmer väl överens med mina
- försöker vara romantisk så ofta som möjligt
- är så bra att diskutera saker ihop med
Jag skulle kunna rabbla upp saker i det oändliga känns det som, det är miljoner små saker som gör att jag älskar honom.
Som jag ser det har jag knipit den största diamanten av dem alla.. det finns så få som honom som hade stått ut med allt vi gått igenom. Hur många killar hade efter ett års förhållande och tre månaders samboskap gått med på att försörja sin sambo för att hon trillat igenom alla maskorna i det sociala skyddsnätet? Jag frågade honom om vi skulle flytta isär fram tills det ordnat sig för mig rent ekonomiskt, men han sa här är det ingen som ska flytta någonstans. Vi ordnar det här. Och under 1½ års tid har han sett till att jag har haft allt jag har behövt och han har aldrig med en knyst klagat på att han behövt försörja mig. Trots att alla hans sparpengar (över 100000) nu är borta, tack och lov har jag äntligen fått en liten inkomst så att vi kan börja spara igen.
Min galloperation, våra släktingars dödsfall, min depression och min panikångest allt tar han med jämnmod, han stöttar, tröstar och älskar mig trots att jag nog egentligen inte alltid förtjänar det, blir på så fruktansvärt dåligt humör när jag har ont. Jag har ont varje dag, fast det är klart självklart anstränger jag mig för att inte låta det gå ut över honom, men ibland blir det så ändå.
Jag vet inte vad jag har gjort rätt, men jag tackar GUD varje dag jag har min m2b i mitt liv. Jag har slutat ta lotter, för sån här tur tror jag man bara har en gång i livet.
Jag gör mitt bästa för att vara en bra livskamrat... fast ibland känns det som att jag inte räcker till så mycket som jag skulle vilja.
Oj vad långt det blev...