varför blir det alltid såhär?

Du ska skaffa professionell hjälp, med depressionen. Låt vikten ordna sig när den ordnar sig, satsa på att reda ut det andra så kommer du bli en ny människa, med förutsättningar till ett sundare leverne om så krävs.

Vet du, jag tror inte att din pojkvän skulle tycka att du är svag om du berättade hur du känner. Han kan förhoppningsvis i stället bli ett stort stöd för dig. Det är ju faktiskt så att det krävs en särskild styrka för att våga visa sig svag och våga be om hjälp, så visst är det svårt, men antagligen är det också värt det. Precis som att du skulle vilja veta om din pojkvän mår dåligt så att du kunde stötta honom vill ju säkert han veta och kunna hjälpa dig också.

Jag vet ungefär hur du känner det, med den skillnaden att min pojkvän vet ungefär hur jag känner mig. Jag gillar det Oprah säger om viktminskning - att man inte tar hand om sin egen hälsa för att man inte tycker att man är värd kärlek, lycka, framgång etc etc. Eller, jag gillar inte tanken på att det är så, men jag tror att det stämmer. Det gör i alla fall det för mig. Vikten sitter inte i att jag inte vet hur jag ska gå ner. Inte heller i att jag på något vis är lat, trots att jag tidigare trott det om mig själv. Det sitter djupt i mig. Oprah skriver lite om det själv på sin hemsida: www.oprah.com/presents/2005/bootcamp/bootcamp_main.jhtml Titta bland annat under "Oprah welcomes you to boot camp", så kan du läsa vad hon kommit fram till. :)

Boken "Gå ner i vikt med kognitiv beteendeterapi" sägs också vara bra just för sådana problem. Jag har inte läst den, men ska nog göra det och hoppas att den är så bra som jag har hört. Det vore ju skönt att slippa lägga pengar (som jag inte har) på terapi för att komma förbi sina mönster och dåliga självbild. :)

Ge inte upp, det finns faktiskt hopp trots att det ibland ser så förbannat omöjligt ut! Klarar jag det så sakteliga, så klarar du det också. :) *kramar*

Buslinna,

Tack för att du fick mig att hitta tillbaka till Oprah, hon är helt fenomenal och jag hade glömt hur mycket vettigt hon har att säga!

*kramar om*

Tack så innerligt,

numera fru Änglahund :)

Hej mullig
Jag känner igen mig i allt du beskriver.
Det finns dagar då jag inte vill gå ut för jag vill inte att någon ska se mig.
Min övervikt har gjort så att jag har blivit en dålig mamma och fru. Jag vill så gärna vara lycklig men min övervikt plågar mig varje sekund. Jag kan inte heller prata med min man om mitt problem, det känns som att ingen förstår mig.
Ibland skäms jag att gå ut med min man, för att jag är så tjock framför honom.
Om du vill skriva till mig så får du gärna göra det (jag behöver också någon att prata med) min adress är somi3384@student.su.se
Vi kanske kan hjälpa varandra.
Lycka till

hej allihopa

"natten drottning"
det känns som om du måste vara den första som verkligen förstår mig. Idag sket det sig igen, kände mig ensam och ful - vilket ledde till en hy hetsätningsattack och nu sitter jag här igen - och känner mig ÄNNU fulare och äckligare. jag har en liten knäpp i huvet, jag räknar alltid hur mucket tid jag har på mig att tappa vikt..och det räcker aldrig och det är alltid nåt som gör att jag inte kan hålla en "rak linje". när min pojkvänn frågade mig igår vad som var fel sa jag helt enkelt att jag hade migrän..det känns lite konstigt mellan oss nu. han gör alltid en massa saker utan mig - som jag för reda på eferåt..ibland känns det som han bara vill ha sex..livet sugr elt enkelt

mullig

Förstår din känsla... Jag har själv svårt att ta mig utanför dörren, umgås med vänner osv numera...pga min vikt. Eller rättare sagt pga mitt missnöje med min vikt!.. Jag har varit underviktig hela mitt liv, tills jag blev deprimerad och gick upp nästan 30kg... Nu ligger jag på ungefär +20kg. Jag är väl kanske inte så tjock egentligen men jag känner mig som om jag vore störst och fulast i världen... Förr kunde fina kläder och smink göra mitt dåliga självförtroende bättre men numera hjälper inte det heller, då ingenting sitter snyggt längre... :(

Tja... Ville bara skicka styrkekramar, för jag vet hur det är att leva med den där känslan! :(

mullig, det enda jag kan säga är att du inte under några omständigheter får utelämna din kille för vad som händer i din själ och ditt sinne. Berätta vad du går igenom! Han kanske inte kan vara till någon större hjälp, men risken finns att du förlorar honom om du går och mår dåligt och han inte vet varför, plus att du kanske låter det gå ut över honom. Det kanske är därför han drar sig undan från dig.

Jag vet, för att liknande omständigheter höll på att kosta mig min relation, när jag gick och mådde dåligt. Deprimerade människor kan var j*vligt dryga att leva med, även om man älskar dem.

Du får lite styrkekramar från mig också :)

Mullig
Jag har inga bra tips till, eftersom jag själv inte lyckats med att gå ner i vikt. Varje dag när jag vaknar tänker jag att idag ska jag göra något åt min övervikt men fram till kvällen har jag ätit allt som jag har kommit åt. För varje gång jag misslyckas känner jag mig som en förlorare.
Varje kväll känner jag mig som en förlorare. Ibland undrar jag vad min man ser i mig, eftersom jag inte älskar mig själv undrar jag hur han kan göra det. Jag mår så dåligt när jag ser mig själv i spegeln, varje gång jag ser mig brukar jag tänka att hur kunde jag låta mig själv bli så här tjock. När min man och mina barn brukar sova sitter jag uppe och känner mig så ledsen och ensam, det enda som får mig att må bra är att äta. Jag äter allt som jag kommer åt.
Det är hemskt att ha tappat kontrollen över sitt liv. Det finns så mycket som jag vill göra men tyvärr inte kan pga. min övervikt. Jag har förlorat många år av mitt på att jaga efter mirakel dieter. Jag har hela tiden letat efter svaret utifrån, istället för att leta inom mig.
Inte förrän vi vet varför vi tröst äter kan vi gå ner i vikt. Även om vi skulle lyckas att gå ner i vikt, skulle vi säkert gå upp allt igen ifall vi inte tar reda på varför vi tröst äter.
Försök att inte börja med en ny diet fören du är redo, för varje gång du misslyckas kommer du bara att må sämre och känna dig som en förlorare. Bara för att vi vill gå ner i vikt betyder det inte att vi är redo att göra det.
Hör gärna av dig.
Många kramar från mig.

Först av allt - sluta banta!

Bantning kan i bästa fall leda till att man går ned 5 kg, 25 kg eller något annat liknande - för att inom ett år ha gått upp detta och ett par kilo till, t ex 7 kg, 28 kg. Gör detta i 10 år och du blir inte bara mullig utan fet!

Jag slutade att banta för ett par år sedan och först då slutade jag att gå upp i vikt - sett över tiden.

Ändra livsstil är modellen och det är lättare sagt än gjort - men det funkar! Ett steg i taget, egentligen vet vi alla detta. Skriver bara några stolpar för att komma igång:

Läsk blir källvatten/ramlösa
Godis blir frukt och nötter
Kaffebröd blir smörgås på fullkorn

Bort med socker - även det dolda. Ex - lättyoghurt är sötad, ät naturell yoghurt istället. Lättfett-produkter är inte frälsningen, snarare oftast en fara! Varning.

Ät minst frukost, lunch och middag samt 2-3 mellanmål varje dag. Hoppa aldrig över någon måltid - det skapar kaos förr än du anar.

Tag inte om av maten, ät små portioner innehållande både protein, kolhydrater och rätt fett. (Du måste ha fett för att hålla igång förbränningen!)

Rör på dig, få in vardagsmotionen i livet. Parkera bilen lite längre från jobbet, affären eller så. Gå en extra sväng när du har möjlighet.

Det tog tid att bli tjock, låt det ta tid att gå ned! Om du går ned 1 kg per månad så är ju det toppen - blir 36 kilo ned på tre år (istället för att gå upp)!

Om du har BMI 30+ - gå till läkaren och få hjälp. Det finns medicin som kan vara ett stöd i början.

Sluta banta är mitt råd - ändra livsstil istället och det ska ta tid. Ett steg i sänder, när det funkar - tag nästa.

Läsk, godis och socker är borta hos mig nu, det tog ett slag men var hyfsat lätt eftersom jag inte behövde avstå utan bara ersätta med annat. :)

Äh, ni vet allt det där hur man gör, jag behöver inte tjata om det. Själv har jag gått ned 7,5 kilo som inte kommer tillbaka, snittar strax under 1 kilo i veckan.

Kika runt på andra trådar, det finns fler som har lyckats bra (och beständigt) att gå ned i vikt genom att ändra på livsstilen.

Lycka till!

Rosenhaga

Vad duktig du är! Å du har ju sååå rätt...

Kära kära mullig! Sök hjälp om du mår så dåligt!

Jag har själv haft anorexia, kan tyckas vara motsatt problem, men så annorlunda är det faktiskt inte. De flesta ätstörningar är bara ett sätt att vara ledsen på!

Du måste kanske bara erkänna för dig själv att du har en ätstörning, och våga söka hjälp för det! Om du inte pallar att göra det hos en mottagning för ätstörningar, så gå åtminstone till en psykolog eller kurator, eller självavårdare/diakon i någon kyrka om du hellre skulle vilja det!Du måste hitta någon som kan vara med dig på din väg ut ur problemen. Nyckeln och lösningen finns inom dig, men du behöver nog stöd!

Hej "Mullig"!
Oxå jag känner igen mig i det du skriver och som du ser.. så är du inte ensam. Vi är många som sitter i samma båt och jag är en av dem. Jag hatar mig själv och min kropp. Hela dagarna kretsar mina tankar vid att jag känner mig värdelös, ful och fet. Det är en enda lång pina. Jag bara inte känner mig fet, jag ÄR det oxå. År 2000 var jag underviktig (vilket inte är mitt mål idag), idag har jag ett bmi på 31.. Det enda jag vill är att bli normalviktig. Jag räknar oxå ofta, ofta hur mkt jag kan gå ner på så och så tid, vilket i slutändan bara är som att banka mitt huvud i väggen: dömt att misslyckas, då jag börjar på måndan och slutar på tisdan.. Det finns ju ALLTID något som gör att det just den veckan inte går.. Bortförklaringar? Absolut.
Är det så här mitt liv ska se ut? frågar jag mig varje dag. Det har sedan länge blivit klart för mig att mitt problem inte sitter i den metod eller diet jag testar (vilket varit ALLT! genom åren) utan att det sitter I mig. Jag tröstäter. Ett mkt större problem som inte kan fixas med nåt så "enkelt" som en diet. Suck..
Inte helt oväntat (av ovan text) lider jag oxå av depression. Men jag är medicinerad sedan 7 år vilket hjälper en hel del. De håller mig "vid ytan" om ni förstår vad jag menar..

Som någon annan sa så tycker jag oxå att du "mullig" ska gå till närmsta vårdcentral/sjukhus och be och få prata med någon. Säg att du inte mår bra själsligt. Du får garanterat den hjälp du behöver.
Angående din pojkvän så tror inte jag heller att han kommer att dra sig undan. (Om så: då är han antagligen inte den rätta för dig.) Min pojkvän vet allt och han är det största stödet jag någonsin skulle kunna ha. Utan han skulle jag inte vara här idag. Så ge honom en chans! Han kan bli rädd till en början men så länge han får veta vad du känner, så länge han får vara delaktig i ditt liv, så kan jag inte annat än tro att han stöttar dig som min till mig.

nattens drottning75 M.FL. jag förstår dig SÅ! Jag frågar mig själv hur jag kunnat bli så här stor, hur min sambo kan älska MIG och det plågar mig oxå att jag kastat så många år till att hata mig själv och känna mig oattraktiv m.m. när jag istället skulle ha kunnat ta tag i "saken". Och du sa det SÅ bra: "Jag har hela tiden letat efter svaret utifrån, istället för att leta inom mig." -SÅ JAG! Men varför har jag sökt och varför söker jag fortfarande, trots att jag vetat och vet detta, efter något mirakelpiller som ska ta bort övervikten. Man är bra underlig ibland..

Ha en bra torsdagskväll! KRAMAR//Ann-ie