Nu är vårt bröllop över och jag kan inte känna nåt annat än en stor tomhet efter en helt underbar dag. Är det bara jag som känner så? Ska man inte vara glad och lycklig över att vara gift? Gifte oss i lördags ( 1 juli ) så det kanske är för tidigt och nytt fortfarande?
Tror det är helt naturligt att man känner sig efter allt planerande.
Man har ju helhjärtat gått upp i detta bröllop under en ganska lång tid... 
Jag har mitt kvar; och jag kan tänka mig att jag kommer känna likadant de första dagarn efter; typ "vad ska jag göra nu då?!"
Både jag och min man kände oss lite nere dagarna efter bröllopet. Man var ju hög av lycka hela dagen och någon gång måste man ju landa, tyvärr.... det är nog helt naturligt.
Man får försöka fokusera på vad man har istället. Just nu längtar jag efter våra foton från bröllopet som nog kommer nästa vecka, den kommande semestern och naturligtvis bröllopsresan.
Ja jag var också förberedd på en tomhet men inte detta som jag känner. Det är en riktigt otäck känsla. Bara lyssnar på sorglig musik och tittar på kort. Konstigt hur man funkar, men det är väl kanske inte så konstigt för det är ju som ni säger att man har varit helt upptagen av detta nu i snart ett år och på slutet gick allt så fort och så POFF så är det över....
Tomhet - jo. Tårarna kom först dagen efter bröllopet och rann i två dagar. Tomt, ensamt (hur det nu kunde kännas så med världens underbaraste man?), vilset...
Tur att vi åkte på resa rätt snart och fick nya intryck, och tid att bearbeta de gamla.
Tycker era reaktioner är ett talande exempel på hur mycket "krut" som läggs ned på planerandet för en enda dag utan eftertanke om det som är det "riktiga". Bröllopet är ju bara början på äktenskapet, inte endast slutet på en planeringstid.
För egen del tyckte jag mest det var skönt, men vi åkte också på bröllopsresan direkt efter så jag hann väl inte fundera så mycket.
Jag kan ju bara ärligt säga att jag la ner hela min själ i detta bara för att göra det så minnefullt för både oss som brudpar men även för våra gäster. Så de skulle känna sig nöjda och glada över bröllopet och jag lyckades. Sen bröllopsdagen har nu samtliga gäster ringt och tackat för en helt underbar dag som dom aldrig kommer glömma. SÅ det känns som jag lyckades. Men det ligger lite sanning i det att jag hade nog inte tänkt på tiden efter, men sakta men säkert sjunker det nog in. Men tårar får fortsätta att komma när dom vill...
Vi åkte på bröllopsresa dagen efter vigseln och jag måste nog ärligt säga att vi var mer eller mindre höga av upplevelsen från bröllopet i 4-5 dagar. Vi satt mest och pratade om hur vi hade upplevt olika händelser, vad sa han/hon, hade han roligt med sin bordsdam tror du, osv.
Vi skrattade och konstaterade att vi upprepade oss, kom tillbaka till samma fråga om och om igen (som maten som var otrooolig) men detta var tydligen vårt sätt att bearbeta allting. Tur att vi åkte till vårt favoritställe på bröllopsresan, hade vi åkt till något nytt ställe så hade vi säkert missat mycket. :)
Det är stort att gifta sig, större än jag hade föreställt mig! Vi hade trots allt varit sambos i nästan tio år.
Inte konstigt att reaktionen blir stark, oavsett om man blir deppig eller euforisk.
Vi kommer att åka iväg på bröllopsresan dagen efter o valde det eftersom vi inte vill gå direkt tillbaka t vardagen igen. För jag antar att man kommer att vara dels helt slut o dels helt "hög" på underbara känslor efter bröllopet.
Det här har jag varti så rädd för oxå... Vi gifter oss 26 augusti. Nu är man totalt upprymd av all planering för den lyckligaste dagen i ens liv! (Förutom barnen då :) ) SÅ jag känner nästan en liten panik för när allt bara är över. Vi klurar på att förlänga känslan och åka utomlands dagen efter... kan det förbättra tomheten tro?
Jag tror absolut att ni ska hitta på nåt direkt efter bröllopet och inte hamna i vardagen direkt. Vi satt dagen efter, när vi hade varit och plockat med oss det som var kvar i lokalen, hemma och gick igenom alla presenter och försökte oss på att göra en bröllopslåda. Men jag fastnade i min planeringsbok där minsta lilla detalj står skrivet av vad som ska hända och när det ska hända. Då var det färdigt för min del. SÅ håll er borta hemifrån och hitta på nåt att göra. Eftersom min make(roligt det känns att kalla honom det iallafall) inte har semester än så sitter vi där vi sitter jag och barnen...
Vi upplevde inte alls den där tomheten som ni talar om. Jag tror att det kan ha berott på flera saker, bland annat som ni skriver att vi åkte på bröllopsresa direkt efter. Det var ett bra val för oss och jag tror att det kan hjälpa många att inte magplaska i vardagen direkt.
Sedan en annan grej som jag tror hade betydelse. Under vår bröllopsdag så tog vi oss medvetet tid att luta oss tillbaka och iakta, memorera bilder och ljud. Ibland kikade vi på varandra och log när vi upptäckte att vi gjorde det samtidigt.
Vet inte om det låter helt knas, jag hoppas att ni förstår hur jag menar. Att ta den där extra minuten och reflektera över det man ser, nästan "smaka" på bilden, upplevelsen, ljuset och ljudet. Sedan går det att ta fram det efteråt och känslan kommer tillbaka, känslan av bröllopsdagen.
Rosenhaga: Jag tror ditt tips är bra! Ska själv försöka med det.
Jag kan bara säga en sak till och det är att jag är SÅ avis på er som har detta kvar och hoppas att ni får en minst lika underbar dag som vi hade. Och att ta en extra minut att bara reflektera är en jättebra idé. Memorera så mycket ni bara kan och njut av er dag!
här är en till i skaran.. gifte oss för en vecka sedan & jag känner vemod över att den dagen aldrig kommer igen..
typiskt mig att tänka så jämt *aldrig mer det & aldrig mer det*.. för mig handlar det inte om att jag lagt all energi på planering & inte tänkt framåt.. har hela tiden vetat att det kommer vara ungefär som innan efteråt & att bröllopet bara är början på äktenskapet..
jag känner inte tomhet utan känner mig uppfylld av något stort, men jag känner vemod.. jag vill inte tillbaka till vardagen, jag vill vara kvar i kyrkan för det var så obeskrivbat mäktigt att stå där.. & det ögonblicket kommer aldrig mer, även om känslan & minnena alltid finns kvar..
lyssnar på våra sånger om & om igen & tittar på bilderna om & om igen.. vill vara kvar ett tag till innan jag återvänder till vardagen..
min make är mer realistisk & känner inte alls samma vemod.. han tycker att det känns minst lika stort som mig & är lika lycklig men har lättare att återgå till det normala.. därför känns det oxå lite ensamt..
det är ju så mycket känslor inblandade & spänningar som släpper.. så det är väl naturligt att reagera på olika sätt antar jag..
för en vecka & 1,5 timme sedan skulle dörrarna strax öppnas.. *blundar & drömmer mig tillbaka*
Fru B
Bröllop 2006:
Jag håller på precis lika. Kollar på kort, minns och tänker tillbaka. Idag har jag bara tänkt på vad vi gjorde för en vecka sen. Jag hoppas att man landar snart. Men snart har min make semester och då är det lättare att hitta på saker
Jag kände inte heller den där tomma känslan, snarare levde vi på "ruset" i minst ett par veckor framöver. Men så reste vi bort och gifte oss och sen tog vi 2veckors rundresa där med våra familjer så vi fick liksom suga länge på karamellen. Ett skäl till att vi gjorde så var att jag/vi inte hade lust att lägga så mycket planeringskrut och pengar på en enda dag, så resan var det som kostade oss i sammanhanget.
Tess4_
vi får stötta varandra:)
kl 16 idag när det var exakt en vecka sedan så storgrät jag..
svårt att hålla känslorna i styr efter en så stor händelse..
känns lite jobbigt att min man inte känner samma vemod & längtan tillbaka, han är ju den enda jag riktigt kan dela dessa känslor med & han förstår inte alls hur jag kan sitta & gråta *ler*
Bröllop 2006
Jag har det likadant med min make. Han kan inte heller förstå hur jag kan vara ledsen, men endå säger han att han också känner vemod. Men han jobbar och får släppa tankarna lite. Själv är jag hemma med två små barn och hemma finns ju alla minnen. Min planeringsbok, foton, korten, brudbukett mm mm
Men vi kommer nog över det snart...hoppas jag*ler*
