Vad fick ni för reaktioner när ni berättade?

Blandat. En var tystnad, tystnad och åter tystnad. Tråkigt kändes det...

Usch, det är det värsta. :(

Att berätta stora viktiga saker som man själv är överlycklig över kan vara jobbigt. Ett litet grattis kan man väl kosta på sig även om man inte är eld och lågor själv?

Jag minns själv hur ledsen och besviken jag blev på ennära släktings reaktion när vi berättade att vi skulle ha barn. Total chock och frågan "miss i planeringen eller?" :(

När de inte reagerat positivt, eller snarare inte alls, tror man ju att man inte är god nog att bli hans fru.

Alla har blivit jätteglada! Verkligen härligt.

Vi ska berätta för våra föräldrar om 2 veckor. Hoppas ju på ett litet grattis iallfall...

Mamma grät... redan? hur blir det sen???
Min dotters (snart tre år) kommentar var att hon ville "galoppa" efter oss. Självklart ska hon få galoppa hur mycket hon vill!

Det finns de som säger "..jag beklagar sorgen.." Det måste vara människor med väldigt dåliga egna erfarenheter. När vi berättade för folk sa de flesta som känner honom ; va roligt för honom, då har han hittat hem, för han är en sån som funderar LÄNGE innan han går till beslut

vi har ju inte berättat än, men jag bävar lite. Minns allt för tydligt reaktionerna från ett par månader sen när vi berättade om vår förlovning.
Min svärmor hon bara skret rätt ut ihhh och började hoppa av glädje och kramade om oss- Sånna reaktioner vill man ha.
Min svåger sa bara. Jaha, trodde ni redan vara förlovade. ett par veckor senare när vi träffades så sa dock han och svägerskan grattis.
min mor satt och tittade ut i luften, minns inte ens att han sa något alls faktiskt. Min fars reaktion var. ja, öh, grattis då.
och för att komma från honom är det mycket. Han är extremt tyst av sig. så hans grattis var i allafall ärligt.
Men min mor som inte sa ett endaste ord, det sved. Vi har tänkt berätta att vi nu satt datum och skall gifta oss nästa år. men vi drar oss för det. vi träffade en del av släkten i lördags. och flera gånger började vi bögge två att leda in på ämnet och tänkte säga. Men det blev inte av. KÄnndes inte som om det var rätt tillfälle. Så får se när vi berättar det. Lite orolig för reaktionerna. försöker att inte bry mig så mycket egentligen. Vi gifter ju oss för vår skull, inte för någon annans, men är ju skoj om dom blir glada för vår skull.
Men när det gäller min mor tror jag reaktionen kommer bli något i stil med. -Nä, varför då? måste ni det? skall det vara nödvändigt, kostar bara massa pengar.
Men men, hoppas jag har fel.

I princip alla har graulerat och lyckönskat oss och tyckt det var roligt. Utom den ena delen av min släkt... Min mamma sa till min farmor "hörde du att Sanna förlovat sig?". "Ja, x nämnde det som hastigast." Sen inte mer med det... Jag har inte heller hört något från den här x eller några andra på den sidan. Det gör mig riktigt ledsen, eftersom min pappa tyvärr inte finns i livet längre. Det är inte så att de inte tycker om min sambo heller, och vi har varit tillsammans i sju år så det var nog ingen överraskning. Vissa människor är bara konstiga...

Många frågade i samband med förlovningen om vi skulle gifta oss. Och vi hade ju bestämt till nästan 100% att det skulle ske på årsdagen av förlovningen. Och alla har tyckt att det varit kul. Ju närmare relation, desta gladare reaktioner...

:)

Och det kommer att bli på årsdagen, bara elva månader kvar :):):) Lääängtar!

Här har det bara varit positiva reaktioner, förutom att min ena bror inte sa något alls och den andra sa väl inte grattis rakt ut men det märktes att han tyckte det var roligt i alla fall.