Vad gör jag?

Det är inte lätt när man får problem med förhållningsättet till mat och det är väldigt svårt att ta sig ur "tänket". Är det någon i din omgivning som vet om hur du tänker och beter dig med mat? Om inte, så kanske det är läge att berätta för då blir det svårare att fortsätta. Hoppas att du vet att det är skadligt för kroppen!?
Ofta är det så att om man har problem med maten och har fokus på det så kanske det är för att slippa ha fokus på nåt annat...
Vet ju inte om det är så för dig?
Har du funderatpå professionell hjälp?
Hoppas jag inte trampat dig på tårna på nåt sätt...

Du behöver prata med någon

och

professionell hjälp!!

kladdkaka
Du ska absolut inte tänka att du får skylla dig själv, ibland tappar man kontrollen över sitt liv och behöver professionell hjälp. Det är bra att du insett att du har ett problem, då är ju det lättare att lösa det.
Lycka till.

Ja, du har så rätt att "vi" gör konstiga saker med våran kropp ibland.
Innan jag träffade min blivande man så kräktes jag upp i stort sett allt jag åt. Jag har alltid haft ett dåligt förhållande till mat, alltid varit överförtjust i allt "onyttigt" som godis, chips, snabbmat och i stort sett allergisk mot riktig mat. Ett tag hade det gått så långt att när jag kom hem till mamma och pappa och fick "riktig mat" så¨fick jag magknip efter ett par tuggor och kunde inte äta mer, antar att det var för att jag var så "ovan" (detta var flera år innan jag kom på den smarta iden att kräkas upp det jag åt).

MEN, hur smart är det egentligen att göra det många av oss tjejer (och killar för den delen) gör när vi medvetet kräks? Det är så jävla dumt rent ut sagt! För mig handlade det om att jag mådde/mår så fruktansvärt dåligt över saker som hänt i min barndom och vilket liv jag levde just då och jag ville på något sätt straffa mig själv. Jag visste att jag var en svag, vidrig människa som inte ens kunde svälta mig själv och då var det enda alternativet att stoppa tandborsten i halsen. Sjukt! Jag som alltid avskytt att kräkas, det gör jag fortfarande. Tycker det är jätteläskigt och börjar gråta. Men likförbannat höll jag på med det under ett år. Under detta år gick jag på utredning för om jag skulle kunna få psykoterapi betald via min kommun vilket jag tillslut blev biviljad och det tillsammans med att jag träffade min blivande gjorde att jag tog mig ur just den destruktiva loopen. Jag hamnar fortfarande där ibland, väljer att straffa mig själv när jag ätit något jag får ångest över fast jag inte borde osv men det är långt ifrån som det var då. Idag efter 2,5 år går jag fortfarande i terapi så jag vet hur grymt svårt det är att bryta med gamla ovanor och spöken.

Jag hoppas verkligen att du på något sätt kan ta dig ur din loop, för du vinner verkligen ingenting på att göra det du gör. Men det är väldigt lätt att säga men mycket svårare att faktiskt göra....

Hej Tjejer.
Tack för era svar.
Kanske söker jag hjälp, kanske söker jag inte hjälp.

aug. brud 06
Jag håller med dig. Det går inte att äta normalt. Blir man bjuden på middag eller någon restaurang blir det lätt panik över "ska jag tvingas äta det där lilla och sen sitta kvar här och vara nöjd?" Och bara äta EN efterrrät? Så ofattbart onödigt. Allt eller inget gäller i min värld. Tyvärr är det ju helt fel... Magen tål inte vad som helst längre. Den har väl blivit van vid det andra.. Jag kan bara äta i min ensamhet. Allra helst en gång om dagen då jag kan trycka i mig hela veckans behov av kalorier. Usch äcklad.
Men som sagt så trivs jag väl.
Tveksamt om folket vet vad jag lider av för ät problematik. Jag döljer det otroligt väl genom att klanka ner på sånna som mig själv och ständigt prata om hur mkt jag äter (vilket jag också gör)! Eftersom jag är ju inte direkt underviktig. 1.75 cm o en vikt på ungefär 52-53. Inget anorexia offer med andra ord.
Men vad vet jag.. Familjen vet säkert. svårt att komma på nya lögner om VAR och VAD jag har ätit istället för att äta tillsammans med dem.. suck. Någon som har något förslag? Skämt o sido.
Hoppas att ingen av er tjejer här ute någonsin kommer ramla in i denna cirkel. Det är verkligen ganska jobbigt. Skönast är det på natten när man sover och har precis kunnat släppa vad man ska äta nästa dag och nästa nästa...

Kladdkaka: Det är bra att du har börjat fundera och jag hoppas du kommer fram till att du vågar söka hjälp! Du har ett BMI på 17, vilket ÄR rejäl undervikt och att du själv inte kan se det är för mig ytterligare ett tecken på att du behöver hjälp. En vän till mig som är lika lång som jag (1.70) lades in akut på sjukhus när hon vägde 48 kilo...då orkade hennes hjärta inte med hennes anorexi längre...

Jag har varit påväg dit där du är men lyckats ta mig ur det och jag lovar, det känns SÅ skönt att kunna ta kontrollen över sina egna onda tankar! *stora kramar*

Hoppas du inte tar illa upp nu...men jag hoppas verkligen din familj genomskådar dina lögner snart och ser till att du får hjälp, vare sig du vill eller inte! Av egna erfarenheter kan jag se att du verkligen hamnat i ett förnekelsestadie, och det är VÄLDIGT svårt att ta sig därifrån! Fast det verkar ju som du ändå vet innerst inne att du inte mår särskilt bra, och vill ha hjälp, varför annars kasta ur sig denna tråden!

Jag önskar verkligen att du kunde komma till insikt och söka hjälp, du behöver det!

Massa styrkekramar från Marro

Kladdkaka!
Hopppas att du förstår att du verkligen behöver hjälp. Förstod inte först hur pass illa det var men som Ellte säger, du är rejält underviktig. Jag har också varit i samma situation och vet att det är svårt. Du behöver all hjälp du kan få.
Sänder ochså STYRKEKRAMAR till dig och önskar att du fattar mod och söker hjälp.
Varma hälsningar från mig!

Tack för att ni finns så jag kan ventilera mig.
Jag märker att jag skriver när jag mår (ursäkta språket) för jävligt.
Har nu ätit glass och tårta för ca 5 personer och jag känner att jag orkar inte kräkas upp detta men jag borde, var faktiskt någon 4 dagar sen jag gjorde det sist. Blir så komplicerat när man jobbar på dagarna. Försöker hålla mig någorlunda samlad men sen attans så "freakar" man ur på kvällen...
Jaja jag inväntar svalkan nu på kvällen så jag kan bege mig ut på min lilla runda på två timmar. suck.
Kram och ta hand om er