• T23

    Anorexi

    Hej på er!
    Jag vet att detta inte hör hemma på ett bröllopsforum, men jag måste få lite råd. Min svägerska har blivit anorektiker. Hon har egentligen aldrig varit stor, inte ens kraftig, men efter att hon fött två barn bestämde hon sig på sin 30-års dag för att börja banta.

    Detta var i Augusti och när hon började vägde hon ca 72kg på 173 cm längd. Hon började dricka olika pulver och det gick jättefort att gå ner, sedan några månader tillbaka är hon nere på ca 40kg!!! Jag träffar henne inte så ofta och vi har inte så bra kontakt, men de gånger jag ser henne blir jag bara stum, jag vet inte vad jag ska säga.

    Vad ska/kan man göra som anhörig? Alla reagerar, men ingen vet hur man ska hjälpa henne, flera har försökt att prata med henne men hon blir bara arg...

    Har ngn varit i samma situation? Vad skulle/har ni gjort?

    /T

  • Svar på tråden Anorexi
  • summerbride

    Jag har inte varit i samma situation, men förstår att det är mycket känsligt. Jag råder dig att ta kontakt med någon läkare eller vårdcentral som har erfarenhet med sjukdomen och där få råd för hur du ska göra för att hjälpa henne på bästa sätt!

  • Cartesia

    Nej, det hjälper inte att prata när det gått så långt... Jag har tyvärr massor med egen erfarenhet av detta, så mitt råd kommer att låta jättedrastiskt. En anorektiker ska egentligen behandlas av omgivningen som en alkoholist eller drogmissbrukare - inte för att det går att jämföra bara sådär, men skadorna på familj och andra relationer kan vara nog så omfattande. En anorektiker är lika fast i sitt missbruk som narkomanen. Gå till en läkare och be om råd!!!

    Lycka till...

  • T23

    Vill tacka så mycket för era svar! Jag ska ringa runt lite, hoppas att det ordnar sig nu då! /T

  • guinevere

    Hej!

    Jag är en "frisk anorektiker", alltså jag väger och äter idag normalt.

    Ett problem när jag var sjuk var att omgivningen plötsligt vände från "vad duktig du är som gått ner i vikt" till "du är för smal och ser äcklig ut".

    Därför tycker jag att det viktigaste är att man är snäll mot den person som är sjuk. Det kan vara väldigt frustrerande men man får inte bråka för mycket, det gör bara saken värre. När jag var sjuk upplevde jag att alla hatade mig, de sa att jag såg äcklig ut, undvek mig osv. Men det var aldrig någon som tog sig tid att fråga hur jag egentligen mådde. Jag var bara äcklig och dum i huvudet i deras ögon.

    Anorexia ska vara extremt långt gången för att den sjuka ska tappa sjukdomsinsikten, vi är alltså väl medvetna om vad vi håller på med och att det är fel. Jag kände mig kluven mellan viljan att vara frisk och viljan att vara smal och ibland kändes det som om dessa viljor båkade men att jag själv stod utanför och såg på.

    Lyckas man få tag i en anorektiker när frisk-viljan är som starkas kan man genom välvilja göra mycket. Sedan är det givetvis en låååång väg tillbaka. Mitt första steg mot att bli frisk var att en klasskamrat som inte ens stod mig jättenära kom fram, kramade om mig och frågade hur jag mådde. Jag blev så paff och glad att någon brydde sig att jag gick direkt till skolsköterskan.

    Sedan får man givetvis inte glömma att få människor ljuger så bra som anorektiker. Alltså måste man hålla koll på anorektiker och inte släppa taget så lätt om de säger att de är friska. Även efter att man blivit ordentligt frisk krävs ett litet vakande öga resten av livet. Jag vet exempelvis att jag aldrig kommer att kunna banta och jag har fortfarande inte skaffat någon våg trots att jag varit frisk i drygt 4 år.

    Så, även om man ibland måste tvinga en anorektiker att söka hjälp, när det inte lyckas så bra som i mitt fall, glöm inte att vara snäll. Känslor och tankar är inte bortbantade.

    Jag hoppas verkligen att du kan hjälpa din svägerska ur det helvete en anorektiker lever i!

    Kramar till er båda

  • T23

    Tack guinevere! För ditt inlägg. Jag förstår vad du menar med att vara vänlig och inte bråka för mycket eller vara elak. Många gånger tror jag nog att man som utopmstående kan känna sig maktlös och därför försöka med någon sorts skrämselteknik för att få personen i fråga att "skärpa sig", även om det rä fel sätt att agera.

    Det som är så svårt med min svägerska är att hon är stolt över att hon lyckats gå ner så mycket. Hon tror t ex att folk undviker henne för att de är avundsjuka på hennes "bedrift", när de i själva verket blir stumma av att se henne och inte vet vad de ska säga...

    Det är jättesvårt att veta vad man ska säga, för det känns inte som att hon lyssnar...

    /T

Svar på tråden Anorexi