Fler gräsänkor där ute??

Inte riktigt likadant, vi är särbo sen 1 1/2 år pga mitt jobb (jag jobbar utomlands). Jag vet inte hur relevanta de erfarenheterna är för er - din man ska veckopendla? Men jag kan säga att för oss är Skype (eller nån annan internettelefoni) räddningen! Vi ses ungefär varannan månad i snitt (eller med max 2 månader emllan gångarna har vi försökt hålla som längsta tid ifrån varann). Nu denna vår skulle det ha blivit mer sällan men av en slump blir det istället mer ofta! Nu har vi just haft en vecka tillsammans hemma i Stockholm och om ca 2 veckor kommer han hit.

Annars - ja, kommunikationen blir ännu viktigare. Att man har pratat om förväntningar på vad man ska göra när man ses, så inte den ena står och är jättebesviken efter de gånger man har träffats. Man kan bli ännu tajtare på håll, faktiskt. Det svåraste är att när man bråkar (för det gör man) så är det svårare att bli sams och lågga det bakom sig på håll. dessutom så komme rman ur vardargsrutiner, så det tror jag kommer bli jobbbigt den dag vi flyttar ihop igen!

Han jobbar 10 dagar och är hemma 4.
Jag märkte nu när han var hemma i helgen att vi är tajtare som par än vi var innan.

Var jobbar du och vad jobbar du med?

Kul att det funkar så här långt!

Nja, jag vill inte så gärna berätta detaljer om det på öppna nätet - världen är liten. (Även om jag har visat bröllopsfoton i andra trådar.) Men vi kan väl säga att jag bor på andra sidan av Europa. Några timmars flygresa till Stockholm med andra ord!

Att jag ändå berättar om min erfarenhet av att vara särbo (utan att vilja berätta allt om hur & varför) är för att för mig har det betytt jättemycket att se många äldre kollegor och bekanta göra samma sak. Få positiva förebilder, helt enkelt, som visar att en relation eller ett äktenskap kan fungera även utan att man ses varje dag. Kan jag förmedla den känslan vidare blir jag bara glad - för det har betytt så mycket för mig när folk har kunnat ge mig hopp på den punkten!

Ingen fara alls..det förstår jag. var bara nyfiken.

Hoppas du inte tog illa upp.

Absolut inte! Tvärtom.

Här sitter det en till som är sambo, fast särbo. Ska snart, efter två långa veckor, få träffa pojkvännen. Men bara över helgen, sen blir det till att vänta igen. Som ovanstående talare tror jag faktiskt att det kan vara nyttigt att vara ifårn varandra. Nu känner jag ännu mera att jag verkligen älskar denna man och vill leva livet ut med honom!
Kramar till er

Jag o min pojkvan bor i olika lander, ses ca 1 ggr/manad och det funkar faktiskt riktigt bra. Bada jobbar mycket (mest han) plus har en hel del kompisar (mest jag) att umgas med.

Hej! Vad roligt att läsa era positiva erfarenheter....

Jag vill börja studera till hösten och måste då tyvärr flytta ca. 50 mil från min kille och då kommer vi att träffas ca. 2 ggr. i månaden, studietiden är 5 år. Efter det flyttar vi ihop.
Nu är det jättemånga bekanta och vänner som undrar hur jag kan flytta så långt borta och "lämna" min kille. Det känns som att de tror att jag inte älskar honom bara för att vi kommer att satsa på särbo??? Jag älskar min kille över allt annat i världen och jag önskar att jag skulle få somna och vakna brevid honom varje dag, men inte vill jag vara utan utbildning (=inget jobb i framtiden)...ibland känns det som om jag sviker min kille då jag väljer att flytta..
..någon annan som upplever det på samma sätt som jag.....

Jo och trycket är nog hårdare på dig än om han beslöt sig för motsvarande. Tyvärr... tjejer anses fortfarande böra ställa upp mer för sin familj/respektive och mindre på sin egen framtid. Jag om någon har väl isåfall "svikit" eftersom jag flyttat tvärs över Europa, från min man. Men, sålänge ni är överens om ert liv så har faktiskt inte andra rätt att lägga sig i det! Era beslut om ert gemensamma liv och hur ni ska leva är faktiskt ingen annans att lägga sig i.

Lycka till!

Min sambo har ett krävande jobb och jobbar ca. 12 timmar per dag och är borta på affärsresor 1-2 dagar i veckan. Jag tycker detta är väldigt jobbigt och just för vårat förhållande tycker jag att vårt förhållande blir lidande av detta. Sen kan jag tillägga att jag är väldigt svartsjuk av mig och får för mig allt möjligt när han inte är hemma. Alla förhållande är olika och behöver olika omsorg. Lycka till!

Ja, det är synd när det enas liv/vardag och förhållandet mår bra av olika saker, eller hur man nu ska säga. det är väl därför det är extra viktigt med kommunikation. Kan säga för egen del att min man alltid uppmuntrat mina beslut till 100%, men jag valde också att tacka nej till utlandsjobb när vi precis blivit tillsammans. Nu när vi har ågra år på nacken och är "samkörda" är det inte så farligt svårt. Faktum är att jag ibland tror att det knepigaste blir när vi ska flytta ihop igen och hitta tillbaka till gemensamma vardagsrutiner! Nu är det liksom alltid fest och minst en av oss är ledig när vi ses...

Vi har också bott isär i omgångar, både utomlands längre perioder och veckovis. jag håller absolut med om att det stärker relationen, att man på nåt sätt blir närmare. Vi har inte ens tyckt att det varit särskilt jobbigt.

Jag har också varit orolig för vardagen, men kan kanske lugna dig, anne på g, med att det gått över förväntan. Att ha samma vardag är jättekul och mysigt nu, trots att vi båda vant oss med distansen och den egna tiden!

Nä, just nu är det ju som sagt inte så jobbigt! Det gläder mig att höra att det gått bra att glida in i vardag igen också. Inte för att det oroar mig såå mkt (men bl a måste vi ju vänja oss vid mindre utrymme igen - jag bor t ex bra mkt större här än vad vi har råd med i Sthlm och man samlar ju på sig prylar...)!

Åh, vad jobbigt det är att vara själv! Det är mot naturen att vara långt ifrån sin älskade. Jag vill ju bara vara tillsammans hela tiden :( Nu sitter jag hemma själv och tycker synd om migsjälv, usch, jag måste rycka upp mig!
Hur går det för der andra?
Kramar