26 år och singel?!

oj,oj svårt det där....man ska inte nöja sig med lite heller. Du skriver inte hur länge ni har varit tillsammans? efter en tid så blir det ofta slentriant....

Din självförtroende vacklar lite och det förstår jag mycket väl, har själv varit i ett förhållande där killen inte var så intresserad av sex. Lovar dig att det inte är dig han är ointresserad av utan säkert sex överhuvudtaget. Du skriver även att du skulle ha svårt att hitta någon..idag är det ju jättesvårt att hitta någon man passar med....jag är som dig 26, när man var 18 så var det en annan sak, när man är i vår ålder och söker så vill man träffa någon att spendera sitt liv med, skaffa familj osv....att hitta någon sådan är inte lätt för någon, så mycket ska stämma.

Jag tycker inte du ska gifta dig för att du tror att du inte hittar någon annan...då kommer du inte bli lycklig. ALLA förtjänar det bästa. jag har varit gift förrut, vi gifte oss och efter 6 månader så fick jag upp ögonen att det inte kommer funka. Pga sk kompisförhållande, passionen var slut och vi hade ett underbart förhållande men brist på kärlek. Såååå jag tog mig i kragen och avslutade vårt 5-åriga förhållande, vi skiljde oss och en sten lättade från mitt hjärta. Var singel men saknade sambolivet, ingen jag träffade kändes rätt och jag ångrade mig nästan att jag lämnat mitt trygga, varma med mitt ex.

MEN....sen kom han....KÄRLEKEN!!! nu 2 år senare planerar vi bröllop, denna gång av kärlek och vi har en snart 7 månaders bebis.

Rekommenderar dig alltså inte att avsluta ditt förhållande som jag gjorde men ville bara att du ska veta att vi är flera här ute som varit i din sits. Jag är numera bästis med mitt ex, vilket jag tror funkar bra pga att vi hade ett kompisförhållande.

Sen är det ju såhär angående sex, att vissa håller på som kaniner medans andra är lite segare...tycker du ska prata ut med din kille och reda ut varför han inte vill ha sex så ofta. Sen fundera ut hur viktigt det verkligen är för dig, som du säger så är ju inget förhållande perfekt men för det ska man inte nöja sig med lite. När vi blir gamla så funkar ju ändå inte alla grejjor som det ska och då är det personligheten som avgör om man är lycklig eller inte.

OJ! så långt det blev, hoppas du blev klokare på mitt svammel...

/Sabina

Lyssna på ditt hjärta!! det är det enda råd jag kan ge....Har ni pratat om saken??

Jag tycker Sabina sa allt så bra, det jag skulle råda är nog att prata med din kille. Kanske till och med med hjälp av någon utomstående för att se om ni kan hitta tillbaka till varandra.

Sex är inte allt, så kanske känner din kille det också. Men betyder det att du vill ha mer och han mindre kanske ni måste kompromissa för att båda ska må bra.

Det viktigaste är i alla fall att ni pratar om saken. Gift er inte för att ni inte hittar nån bättre. Själv kan jag säga att jag gjorde slut med mitt ex när jag var 35 och hade väl inte sånadär jätteförhoppningar att hitta en livskamrat. Men si, det gjorde jag så ta inte ur förluster i förskott, de kanske inte är förluster.

Kontentan: prata om ert förhållande.

Petra

Känn efter vad du verkligen vill. Häng inte kvar i ett dåligt förhållande för att du är rädd att bli ensam.

Med risk för att låta medleålders. 26 år och singel, ja vaddå? Du är ju ung! Många av mina vänner har träffat sina tillkommande runt 30. Det finns inget "bäst-före-datum" för att bli kär och bilda par, själv var jag 38 när jag träffade min andre man.

Hellre singel än hålla kvar vid ett icke fungerande föhållande. Och 26 - nej det är ingen ålder att börja oroa sig för att hamna utanför parbildandet... När jag fyllde 26 var jag inte ens sambo...

oh, du behöver ju inte välja mellan att gifta dig eller göra slut..just nu i alla fall. Gift dig inte...tänk att vara frånskild när du är 28, det är inte heller ett kul alternativ.

Och..inte ska du gå igenom livet utan att få uppleva härligt sex.

När jag var 26 var jag supersingel sedan många år...vid 27 kom kärleken, vid 29 kommer jag att vara gift. Det trodde jag aldrig

Känner igen mig väldigt bra i det du skriver. Min blivande är inte heller så intresserad av sex. Jag hade en väldig kris över detta för ett par år sedan och trodde det var mitt fel och gick runt med de tankar som du har nu. Skall jag satsa på det här eller lämna det? Jag gjorde det som många ovan har sagt. Jag tog mig ett rejält snack med min sambo.

Efter det att vi pratat ut om det så förstod jag att det inte var mig det var fel på. Han älskade verkligen mig och hade lust till mig, men att jobbet och mycket annat gjorde att orken ofta försvann.

Idag har jag som du kanske förstår gjort mitt val. Vi älskar varandra väldigt mycket och visar det på många olika sätt. Vi har inte sex flera gånger i veckan. Ibland har det hänt att det bara blivit en gång i månaden.

Men, det viktiga som jag insåg var att kärleken är så oändligt stor och sex en bara liten bit av denna. Så länge vi älskar varandra så spelar det ingen roll hur ofta.

Sedan vi pratade om det så har också vårt samliv blivit skönare. Man får tid att bygga upp förväntningar...långa förspel.

Det funkar för oss och vi är jättelyckliga tillsammans!

Hoppas ni hittar er väg...hur den än må se ut!

Lycka till!

Jag tycker inte heller ni måste gifta er nu utan fundera ett-två år till om detta är mannen som du vill dela resten av ditt liv med. Att vara singel är inget farligt-jag var inte sambo förrän jag var 30 och jag var 33 när jag visste att jag hittat rätt och om en månad gifter vi oss!
Utan att trampa någon på tårna ang. sex, så tror jag att sex ändå är en ganska viktig del i ett kärleksförhllande- det är ju lusten som särskiljer kärleksförhållandet till en partner från ett rent vänskapsförhållande...visst kan man säga att huvudsaken är att båda är nöjda, men i längden tror jag det är ohållbart; vänner har man som vänner, dem gifter man sig inte med...livspartnern måste vara både en vän och en älskare, och detta definitivt om man är i början av sitt förhållande... sen går ju allt i vågor, även sexlivet, så det gäller kanske att reda ut om det är en bestående känsla av olust eller något tillfälligt... Mitt råd är alltså att du iaf inte ska gifta dig om du tvekar, utan vänta! *kram*

Prata med honom hur du känner. Ta en helafton utan störande tv eller nått annat. Räkna med att det kan bli väldigt känslomässigt jobbigt. Kanske känner han det samma, eller så kommer det som en chock. Låt honom smälta allt i ett par dagar om det är det sistnämnda.
Jag har ingen erfarenhet av familjerådgivning själv utan vet bara att de vänner som gått dit har valt att skiljas iallafall. Fast det kanske inte är helt fel att komma fram till det heller
Jag var 31 när jag blev singel. Det var inte lustigt alls, men nu med faciet på hand så inser jag att jag levde i ett dåligt förhållande där vi tärde på varandra.

Jag förstår din situation men kan inte låta bli att reagera över rubriken, som om det värsta som kan hända i livet är att vara singel vid 26 års ålder. Det finns massor av män och kvinnor som är singlar i mer eller mindre långa perioder i livet och det är inte alla förunnat att ha hittat någon att ens bo med vid 26 års ålder (om man nu vill det).
Kan berätta att jag har väldigt höga krav på den jag ska leva med, så egentligen hade inte jag heller lätt att hitta någon,men det gjorde jag och jag var närmare 30 när det äntligen kändes rätt.
Ang. sexet så håller jag med Xplorina; prata om det så löser det sig förhoppningsvis. Jag tror inte man ska nöja sig med att _bara_ vara kompisar men man behöver å andra sidan heller inte följa en standardmall...

Mitt råd: VAR INTE RÄDD FÖR LIVET!
Ibland måste man våga tro att det finns en mening med saker och ting. Om du bestämmer dig för att vara singel, så kommer du kanske upptäcka delar av dig själv som du inte vågat testa än. Det är underbart! Att sedan hitta någon att dela sitt liv med. Det bara händer. Det är liksom en menig med att du träffar den personen just då.

Jag älskade mitt ex massor. Men där var det jag som inte hade lust. Jag tände inte på honom. Han var mer som min lillebror eller barn än min man tillslut. Spelade ingen roll att han var en skicklig älskare som försökte. Det funkade inte bara.

Man kan älska massor av människor och känna sig trygg i deras närhet. Men att välja att leva tillsammans med personen och gifta sig, det är något annat. Du kan älska en kossa som är din egen, du blir ändå inte upphetsad av den. Älskar du dig själv förresten? Njuter du av att du är du?

Det inte rätt att hålla fast vid någon heller som du inte älskar innerligt och vill gifta dig med. Din sambo har också rätt att få gifta sig med en person som älskar honom som han är, precis som du.

Det låter inte som du skulle gifta dig just nu iallafall och bli lycklig med honom.
Lycka till och våga tro lite mer på livet och dig själv