Hjälp mig! Håller på att bli tokig. Kan (tyvärr) inte komma över att min pojkvän innan mig en gång varit med en kille.
Jag känner just nu inte igen mig själv i mina tankar och ber därför om råd och hjälp att komma ur mina komplicerade tankebanor. Saken är denna...
Jag har just träffat en underbar kille och är jättekär! 
Vi har varit tillsammans ca 1,5 månad och som man någon gång har i början av de flesta förhållanden har vi även haft en "pratkväll" där vi berättat lite om tidigare partners och erfarenheter. Jag fick reda på att min pojkvän (26 år) inte haft någon flickvän före mig. Han säger ärligt talat att han aldrig varit kär och att allt är väldigt nytt (men underbart och härligt) för honom. Han har naturligtvis tyckt att tjejer varit snygga och söta och så men aldrig någonsin varit kär. Jag är alltså hans första kontakt med en kvinna på det "intima planet". Däremot har han vid ett tillfälle strulat med en kille över en natt. Dagen efter hade han en del ångest.Däremot kan han bli upphetsad av killar och tycka att de är snygga och söta. Dock poängterade han att "tjejer går före". När jag rakt ut frågade om han var bisexuell sade han att han inte gillade att sätta titlar på sig själv men att han iallafall mest gillade tjejer.
Det blev lite konstig stämning mellan oss denna kväll, mycket beroende på att jag faktiskt (till min stora förvåning) hade svårt att hantera att han faktisk kan attraheras av killar. Jag vet inte, nu tänker jag väl en aning "djuriskt", men hur snäll och söt jag än är så kan jag aldrig konkurera med det en kille kan erbjuda.
Jag är väldigt arg på mig själv över att jag känner så här, har själv homosexuella kompisar och anser att allt är tillåtet så länge båda är med på det och ingen kommer till skada. Jag kan inte släppa det här! Det har nu gått en månad ungefär. Vårt förhållade är underbart och denna kväll är nog ett minne blott för min pojkvän. Det märks VÄLDIGT tydligt att han älskar mig.
Jag tänker så mycket på det att jag drömmer mardrömmar på nätterna. Vad ska jag göra? Jag vill inte ta upp det och prata om det igen. Dels för att jag skäms över mina egna tankar, dels för att det inte går att reda ut mer, dels för att han en tid framöver befinner sig utomlands och jag vill inte ta det på telefon. Det är ju så här det är!
Varför kan jag inte acceptera det? Varför kan jag inte släppa det? Vad ska jag göra? Behöver massor av råd och tips. Snälla, ta detta seriöst! Det har blivit en jättestor grej för mig...
.