Jag har aldrig varit helrakad, jag tycker att det känns ganska äckligt. Håret finns ju där för att skydda.
Är 30 år och sedan fem år tillbaka rakar jag mig ingenstans, inte ben, inte armhålor och inget ansande i underlivet. Jag har aldrig fått några kommentarer förutom från min man som tycker att mitt hår är fint. Jag tycker att det verkar så jäkla åbäkigt att hålla på att raka sig jämt. Det finns andra saker som jag hellre lägger tiden på, som att ligga och kramas en stund i sängen eller läsa tidningen.
Min känsla är att kraven blir högre och högre på att konstruera kvinnligheten. För att vara "naturligt vacker" krävs mer och mer arbete allt eftersom gränserna för vad som ses som sann kvinnlighet förskjuts. Numera verkar till exempel släta ben och armhålor (tillsammans med rosiga kinder, mörka ögonfransar, lite lätt glans i urringningen, perfekt hy och allt annat som vi applicerar ur burkar) ingå i basdefinitionen på hur en kvinna ska se ut. Det är inte tillval som man kan lägga till om man tycker att det är kul att anstränga sig, utan baskrav, verkar många uppleva. Och ju fler som upprätthåller det, desto mer förskjuts bilden av vad som är det naturliga.
Har ni tänkt på att något av det mest provocerande som en kvinna kan göra är att totalt skita i sitt utseende.