Är det ingen som tvivlar innan bröllopet???

Om det har eskalerat finns det kanske anledning att undra och tvivla! Men om allt ar som det brukar: Klart man kan kanna lite tvivel, det gor nog alla. Man har ju intentionen att det ska vara for livet sa visst kan radsla att det inte ska funka dyka upp. Jag tror benhart pa att gifter man sig sa ar det for livet, man far bita ihop och kampa nar det gar daligt. Men du, gar det verkligen helt at pipan sa kan man ju faktiskt skilja sig..

Jag och min sambo har haft det förjävligt från 1 år innan bröllopet fram till nu. Vi gifter oss om fyra månader och nu har vi båda kommit över de "kalla fötterna"

Det är mycket man ska gå igenom inför ett bröllop, det är ett stort steg att ta om man vill stå för det man lovar varandra.

Prata igenom vad ni är rädda för och våga säga stopp om det inte känns rätt.

Gräla kan man göra, konstigt vore det väl annars, men måste man använda sårande saker? Jag vet inte vad du syftar på, men "sköt grälen snyggt". Kan ni klara ut det här på ett bra sätt och lära er prata med varandra i stället för att såra varandra, så växer ni som par och växer samman mer.

Klart att man ibland kan känna sig tvivlande och besviken på sin partner. Dock varvas det med att jag tycker att han är det finaste i hela världen.

Det jag brukar fundera över är om alla lyckligt gifta par (som varit gifta ni vet i 20-30 år och även gammlingar som älskar varandra) hur de kände det inför sina bröllop. Har de förträngt tvivlet och växt ihop? Jag jobbar inom vården, frågade en gamal dam en gång om hon tyckte att jag skulle gifta mig med Johan. Hon fråga dig mig två saker: Är han snäll? Är han kristen? (jag svarade ja på båda). Då sa hon att han verkade bra och jag inte behövde tveka.

Ofta får man höra att om man tvivlar är det inte rätt. Men jag tror inte det. Om man inte tvivlar ifrågasätter man inte och då har man inte tänkt igenom det. Det viktiga måste ändå vara att man kommunicerar bra, är väldigt bra vänner, känner likadant inför framtiden (barn, pengar, hus, tro, osv), och tror att man kommer att utvecklas som människa i sitt förhållande och att den andra partnen alltid finns där för att stötta en och att jag finns där för att sötta honom. Tillsammans klarar vi det!!

ja du, jag och min man hade aldrig bråkat under våra 5 år tillsammans innan vi gifte oss. visst hade vi blivit ledsna nångång, och kanske lite småsur över nån småsak, men faktiskt aldrig grälat. vi kommer rätt fint överens om det mesta. men... tiden innan bröllopet blev vi plötsligt irriterade på varann OFTA! bråkade över småsaker som hade med bröllopet att göra, ohc veckan innan bröllopet hade vi ett mastodontgräl som sånär satte stopp för våra bröllopsplaner! Jag kunde inte fatta att det var sant! det här var ju min fantastiska härliga bästa kompis i världen, min drömprins, mr Right, och där bråkade vi om programmet och maten??
Men vi tog vårt förnuft till fånga, och efter bröllopet blev det som vanligt igen även fast det första grälet känns en lång tid efteråt...

ja det är nog bara du själv som kan försöka känna efter hur du känner! Visst känner man ibland att man har världens bästa partner o ibland att han är trökig!
men jag har aldrig tvivlat på att vi är rätt för varann.

Börjar man tvivla kanske man ska vänta med att gifta sig, om ni nu har det inplanerat, framgår inte!

Har två bekanta som som tvivlade mkt innan bröllopet o det ena paret skiljde sig 3v efter bröllopet o de andra paret efter 2 månader. Där kan man ju nästan tycka att de borde blåst av bröllopsplanerna o väntat med att gifta sig.....

självklart tror jag alla par tvivlar nån gång i sitt liv om det verkligen är rätt eller inte...

Men jag tror att man ska sätta sig ner o försöka bena ut VARFÖR man tvivlar.. Är det för att det är rörigt o mycket stök omkring bröllopet eller finns det nåt som man borde ha pratat om för länge sedan som nu ligger o pyr inom en??

mycket känslor är i gungning inför bröllop o jag tror att det är nyttigt att ta en paus då o då o bara få vara ett tag..

Därför brukar jag rekommendera att man har MYCKET GOTT OM TID när man planerar bröllop så man inte hinner lessna ur o bli osams innan man ens har börjat... så man faktiskt hinner med att leva vardagsliv mellan menyplanering o bordsplaceringskort...

Jag tvivlade inför mitt giftermål för 2,5 år sedan, men ville inte erkänna ens för mig själv att det kanske inte var rätt.

I fredags lämnade vi in skilsmässopapperen, så det var uppenbarligen inte rätt.

Men jag ångrar inte att vi försökte, ångrar inte vår tid tillsammans innan dess heller. Man ska nog inte gå omkring och avstå från saker i livet bara för att det kanske blir annorlunda i framtiden, utan våga ge saker en chans. Man dör inte av att vara tvungen att senare ompröva saker och skilja sig heller, även om det förstås inte är lattjo och skoj...

Jag och min sambo har varit tillsammans väldigt länge. Vi brukar inte bråka om småsaker, men har nu sedan några månader bråkat om minsta lilla, ofta med anledning av bröllopet. För vår del tror jag inte att det handlar om att vårt förhållande blivit sämre utan mer kanske att bröllopet sätter en otrolig press på förhållandet pga planering och ekonomi. För vår del tror jag i alla fall att det kommer att bli bättre när vi väl är gifta, för vi är helt överens om att det inte är själva giftemålet som är besvärligt utan allt runtomkring...

Jag tycker det är helt normalt att tvivla. Jag tror att man genom det kan få förhållandet ännu starkare eftersom man inte tar varandra för givet, vilket jag tror är lätt att man gör om allt är en dans på rosor. Jag och min blivande bråkar inte så mycket men nu innan bröllopet är vi båda lite spända och då blir det lätt konflikter och man kan ifrågasätta om man verkligen gör rätt som gifter sig. Men visst känner man sig konstig när man börjar få kalla fötter och alla andra här inne på BT kvittrar på om hur lyckliga dom är (precis som man själv gör ibland). Häng i, det går över inom sin tid. Som du säger, du kan inte tänka dig ett liv utan honom.

Nej, jag har inte tvivlat. Jag har barn med min blivande man och tvivlade inte inför det heller. Och det är MYCKET större än bröllop!

Kan man inte hålla sams om man ska planera ett bröllop tycker jag inte att det är värt det. Då kan man gifta sig utan en massa planering tycker jag.

Ni kan fråga er: Vad är viktigast? Ett fint äktenskap eller en kul fest på några timmar som tagit månadet (år?) att planera och där ni bråkat er igenom det.

Att ifrågasätta sitt förhållande och att fundera på det tycker jag inte alls är samma sak som att tvivla. Man kan ifrågasätta för att verkligen känna efter och känner man då tvivel tycker jag man ska tänka efter både en och två gångar.

Jag tvivlade inte en sekund på att det var min man jag ville gifta mig med. Däremot ställde jag mig själv frågan om jag kunde tänka mig att leva med honom resten av livet, trots hans "brister", och det kände jag att jag kunde. Om jag hade känt osäkerhet, tvivel, i det läget hade jag nog ställt in bröllopet tills jag verkligen kände mig säker.

Om man börjar tvivla tycker jag man ska reda ut problemen först, innan man gifter sig, istället för att skjuta på problemen och ta det efter bröllopet. Då kan man ju inte komma och ångra sig. (Fast i praktiken kan man ju det).

Inte vet då jag - denna fråga kan man nog basra svara på för sin egen del - i vissa fall ÄR det nog faktiskt allvarligare än bara stressfaktorer - medan andra föredrar att blunda för tom det mest uppenbara.

Jag och min blivande var på danskurs - en intensivkurs för blivande brudpar tidigare i våras. Vi var ganska taffliga och många med oss. Inget mer med det tyckte vi, vi hade ju åtminstone kul under tiden. Nåväl - under denna kurs hann två par bli ordentligt ovänner på varandra över att de höll fel, dansade för långsamt etc.

Både jag och min blivande funderade just över att om man inte kan ha kul i en sådan situation hur farao då kan man förvänta sig att ett äktenskap kommer att te sig????

Jag har FÖ ALDRIG tvivlat en sekund på att min blivande inte skulle vara rätt - han är min själsfrände helt enkelt!!!

Det är klart att man tvivlar, och det gör man för att man är rädd att misslyckas.

Men om dina tvivel tar överhanden tycker jag att du skall fråga dig själv;"Skulle jag vilja leva mitt liv utan honom?" istället för;"Är det verkligen den här mannen jag skall leva resten av mitt liv med?"

Jag tror du kommer vara lyckligast av alla framme vid altaret inom en snar framtid!