Aniara4 skrev 2013-08-01 10:30:08 följande:
Nu tycker jag du jämför äpplen med päron. Din sambo kan förhoppningsvis sitta stilla på en stol och artigt konversera bordsgrannen i fem timmar i sträck om det blir nödvändigt. Det kan inte små barn, och det ska inte heller begäras av dem. Som du skriver så är det ofta inte så roligt för dem, och då hittar de på sätt att roa sig själva...
Det har heller inte att göra med om man har känner dem eller inte. Kutymen säger att man bjuder etablerade par vare sig man känner partnern eller inte, och det kan tas som en ganska hård dissning att utesluta någons partner. Barn eller inte är en helt annan sak. Jag känner flera av mina vänners barn väl och tycker om dem. Men vi valde ändå att inte bjuda barn eftersom det inte skulle funka.
Hade vi bjudit även barnen och alla hade kommit hade det blivit närmare 20 barn i förskoleåldern, till drygt 60 vuxna, och då hade det blivit en heeeeeeelt annan sorts fest. Vi övervägde att ändå ha med syskonbarnen, men min svägerska sa spontant att nejnejnej, mina barn ska inte vara i någon kyrka! Alltså inte för att hon har något emot kyrkor, men för att deras barn är extremt livliga.
Jag tycker inte det är något fel att skilja mellan den allra närmaste familjen och andra. Att brudparets barn är med på barnfritt bröllop är väl fullständigt rimligt och accepterat av alla utom extremt egocentriska surföräldrar, och jag tror många har förståelse för att man gör undantag även för syskonbarn. Däremot om man skulle börja göra andra mer godtyckliga uppdelningar och säga att kusin Pelles barn får komma för de är trevliga, men kusin Lisas vildbasar orkar vi inte med - njaä, det skulle ju inte vara så snyggt direkt.
Då tycker vi olika helt enkelt. Min erfarenhet är att faktumet att någon är vuxen inte alls är någon garanti för att de är trevliga att ha på en fest, jag känner dessvärre till flertalet vuxna som jag inte kommer överens med och som många gånger har stått för diverse jobbiga och obekväma stunder för sin omgivning. Detsamma tycker jag att det är med barn, en del barn funkar hur bra som helst att ha med sig och en del barn har för mycket spring i benen, det har så mycket med ålder, personlighet och erfarenhet att göra. Barn som är vana vid att få följa med föräldrarna på "vuxengrejer" är också mer vana vid att underhålla sig själva, vet hur man uppför sig och går snällt ifrån bordet när de känner att de inte orkar sitta still mer, osv.
Jag tycker inte att det är att jämföra päron med äpplen eftersom jag anser att egentligen är det enda som skiljer dem åt är att de är i olika ålder.
Vi kan ju vända på det: vad väljer du helst: en skränig man till en avlägsen släktning som dricker alldeles för mycket alkohol alldeles för tidigt, som håller ett pinsamt impulsivt tal och som sedan högljutt kommenterar de övriga talen. Eller: ett barn som sitter still under middagen och ritar, går ifrån bordet när hen är trött på att sitta still, letar upp ett annat uttråkat barn och sedan leker de två i en annan ände av lokalen.
Jag väljer gärna det sista. Nu säger jag inte att alla barn är så, precis som att inte alla vuxna är som exemplet. Jag ville bara tydliggöra hur jag ser på det: att ålder inte behöver garantera att personen ifråga kan uppföra sig. Tyvärr!
I slutändan är det ju föräldrarna som ansvarar för barnen och tycker man att ett barn stör får man vänligt be föräldrarna att ta ut barnen och underhålla dem.
Sen tycker jag, som jag skrev innan, självklart att det är upp till var och en att göra som man vill på sin bröllopsfest, och skrev även att om man väljer att inte bjuda in barn så får man ju också vara beredd på att en del gäster faktiskt inte kan komma, så får man själv avgöra vad som känns viktigast för en.
Men jag hade nog aldrig fått för mig att kalla mina gäster för "egocentriska surföräldrar", man får ju faktiskt respektera att alla kanske inte har identisk syn på vad som är "accepterat" eller inte.
