usch, jag har också PMS från helvetet ungefär varannan gång. Jag blir helt sjuk. Det brukar börja 1-2 veckor innan mens och minskar halvägs in i blödardagarna som brukar vara ca 8-10 gagar. så jag kan alltså ha extrem PMS i 2,5 vecka om det vill sig riktigt illa, men oftast 1-2 veckor. ibland mår jag även lite dåligt vid ägglossningen också.
Min PMS består i att jag blir deprimerad, trött och utmattad, huvudvärk, rygg- och magvärk, frossa och feberkänslor, humörsvängningar, aggressioner, lättirriterad och grinig, uppgivenhet och en känsla av meningslöshet och sorg. den fysiska smärtan är den minst jobbiga om man säger så... även fast ipren inte alltid hjälper.. och det gäler att vara snabb med tabletten, innan smärtan peakar s a s..
Jag HATAR verkligen mens och jag blöder mycket och länge till råga på allt... trots detta har jag spiral vilket kanske inte är direkt idealiskt, men jag kan inte tänka mig ett annat p-medel.
Det enda jag har läst om som hjälper mot PMS är vissa p-piller (Yaz, tex men man läser även om biverkningar som inte e kul) men jag vill inte proppa i mig massa hormoner och rubba min egen balans. Mådde inte bra av p-piller förr och vill inte riskera samma igen... Sen finns det olika naturläkemedel som sägs ska hjälpa, men jag har aldrig provat. Dyrt för mig just nu... då vill man vara säker på att det verkligen funkar..
Ett annat sättet att lindra allvarlig PMS är genom att äta antidepressiva under den period man har PMS. Alltså inte antidepressiva hela tiden utan kanske 1-2 veckor i månaden. Forskning har påvisat goda resultat för de kvinnor som fått sådan behandling. Men problemet är att få läkare har kunskap om och respekt för dessa kvinnoproblem, och forskningen är också bristfällig, vilket leder till att många kvinnor får gå och lida av dessa problem i tysthet.
Själv skulle jag säkert kvala in bland de som har svår PMS och skulle säkert få antidepressiva utskrivet men jag är väldigt orolig för olika biverkningar och har tidigare i livet (när mamma dog) vägrat anti-deppmedecin p g a den rädslan och oron inför att äta piller. Själv har jag liksom inte orkat ta tag i mina PMS-besvär men om man kontaktar sjukvården kanske man skulle få hjälp... Men för mig underlättar det lite att jag i alla fall har börjat förstå VARFÖR jag mår som jag mår och att jag inte håller på att bli sinnessjuk... innan hade jag väldigt svårt för att identifiera orsaken till mitt mående och beteende och kunde ibland bli rädd för mig själv... hehe... Men som sagt det underlättar lite iaf att jag nu förstår varför, och så även min älskade. Ibland märker han det faktiskt före mig att jag börjar förändras i sinneslaget, då talar han om det för mig och det hjälper mig faktiskt lite på nåt konstigt sätt.
Men ufff.... det är verkligen inte kul och det känns ibland väldigt orättvist... dessa j*kla hormoner.. förstår ditt lidande... men kanske du kan prata med en barnmorska eller en duktig gynekolog som kanske kan hjälpa dig på nåt sätt. Kanske det funkar jättebra med naturläkemedel t ex?