I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

BS, ja usch. Jag har ju tagit sprutor av helt andra skäl, men jag minns hur nervöst och meckigt det var innan man fick kläm på det. och att när jag sedan fick byta preparat så det blev an annorlunda procedur, var skitstörd av det.
Men det är vverkligen tur att vi bor i ett land där man betalar skatt så det finns högkostnadsskydd. Tänk om vi skulle få betala allt vad vår olika medeciner egentligen kostar!

Och som sagt, livet ger lite gott och blandat i korgen man har med sig. Inte bara äpplen. Fasen vad tiden går också! Är det redan ett år sedan du gick igenom den där grottekvarnen!

PB, ja tydligen är det redan ett år sedan, tiden går verkligen fort. Gissar att det kommer upp i tankarna nu för att vi ska iväg till fjällen igen.

BS, gulle dej!  Det är ju precis så det är. Man får försöka besluta där man är och så får livet fylla på med eventuella andra visdomar allteftersom.

Och jag förstår verkligen att du känner den där ångesten trots att du vet att du ville ha två. För, det är just det där definitiva och att allt ställs på sin spets. Och att man inte får bestämma själv. Jag tror nog att de allra flesta kvinnor åtminstone i klimakterietiden reflekterar en del över just det som då är ett faktum . Nu blir det inga fler. Och så får man hoppas att så som det har blivit är bra för var och en.

Själv kan jag ibland känna -och häng med nu för nu blir det rörigt på riktigt!- skuld över att jag är såpass nöjd som jag ändå är så här i efterhand.
Jag tillbringar inte min tid i att ha ångest och älta, gråta och förbanna att min son inte fick syskon.
Det kommer över mig i vissa stunder och ögonblick och jag inser att jag bär på en sorg som ju alltid kommer att finnas där, men jag har släppt väldigt mycket.
Och då kan jag känna att "om jag nu verkligen verkligen hade velat det här på riktigt och längtat på allvar, så hade jag väl varit mer ledsen. Då hade jag vä haft mer ont av andras graviditer och varit avundsjuk på magar?"
Och när jag erkänner för mig själv att jag NU inte alls (antagligen) skulle bli odelat glad om jag mot alal odds skulle bli gravid, utan istället orolig över skador på fostret och vad det skulle göra med vår familj att få ett "skadat" barn, eller bara totalego tankar om hur det skulle förstöra alla vidare möjligheter till jobb ännu ett tag, eller bara så enkal saker som att vi nu är en liten familj som snart kan åka på ganska "vuxna" semestrar där vi kan umgås så som man inte kan med småparvlar-som att alla åka järnet på nöjesfält eller sitta på finrestauranger eller fotvandra etc.
Ja, då kan jag höra någon smådjävul väsa att "där ser du! Rätt  åt dig att det var du som blev utan, för du ville ju inte tillräckligt ändå"

Och en annan sak: Det är JÄKLIGT skönt att ha kommit en bit i processen på ett sätt. Dvs, nu när det är så att "jaha, dörren är stängd" då är det -i alla fall  för mig- otroligt viktigt att inte springa och slita i den där dörren och man blir (jag blir) skitstörd när andra kommer med varianter av "du ska se, plötsligt händer det" eller olika förslag till hur vi ändå ska "skaffa" syskon. Ofta i ren okunskap om hur exempelvis adoptioner går till. Då ska man dels förklara hur läget egentligen är på adoptionsfronten, dels delge sin egen inställning, sin mans och allt vad det nu är.
Nej. Den delen är klar. Det är vidare och framåt som gäller. Och visst måste sorgen sörjas i alla sina dlar, men det är stor stor skillnad på att bearbeta den delen som handlar om "så här blev det för oss" än att samtidigt hantera just "tänk om" och olika beslut. Det är, vid en viss punkt skönt (missförstå mig nu rätt) att få lägga ner.

Det här känner jag att Lappis ifrån andra tråden antagligen hade sagt ett amen till. Alltså att man måste få ge upp vissa delar och också ta tillbaka sitt liv.

Då har maken åkt till akuten med E. Hon spyr ännu o är otroligt trött. 1177 var inte nöjda när jag beskrev henne utan skickade iväg oss. Suger att inte kunna åka med min dotter men vi vill inte utsätta A för mer risker än nödvändigt, o akuten är ett smittostälke.

Värst vilket babbel det nu blev om allt det här! Som sagt, det kan räcka med en liten filmsnutt ibland, så kommer det visst upp en massa saker man inte annars låter sig sjunka i...

Lanovia igen, den här vintern tror jag du kommer att gräva ner långt ner i minnenas arkiv, under fliken "Sådant vi gärna varit utan"

Lanovua: Åh! Snuttan då! *Håller handen*

Min ambitiösa sida tänkte att idag skulle jag sätta fart, få ett ryck och typ storstäda.

Min mer bekväma och vinnande sida, tänker att det räckar att laga sambons favoriträtt lagom tills han kommer hem efter att ha varit bort en vecka. Han struntar ju ändå i stöket...

..lägger jag också på en rejäl promenad i solen, så har jag ju varit alddeles tillräckligt bra för idag.

Fast, jag ska nog lägga dit någon liten hsuhållssyssla där i vågskålen också. Typ att tvätta så vi kan byta lakan imorgon eller så. Och röja av köket så allt är blankt och avtorkat. Och kanske sortera bort all reklam ur posten som ligger överallt...

..jaha och hur är det med er andra då?