I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Ja det är helt fantastiskt, vi har suttit hemma och undrat om det kanske är något fel på henne, vi har varit oroliga att hon har någon bokstavskombination eller ja, jag vet inte vad men vi har verkligen undrat varför hon är så stökig och inte verkar kunna koncentrera sig. Vi är så otroligt lättade!

Du har ju iaf gjort allt vad du har kunnat!

Klockarbol, nej nej, inga tummar behövs.
Eller, föralldel, för jobb, ekonomi och värkutredningar och allt det där andra livet innehåller, tar jag gärna flertalet fingrar att hålla. Men just vad barn beträffar, så nej.

PB, ja lite skräp faktiskt, och jag blev lite missmodig, men tur att jag har kvar av mina gamla och gillar jag inte de här nya, som ju har samma innehåll som de andra, så är det ju bara att jag säger till att jag vill ha kvar de gamla! Anledningen att jag fått de nya pennorna är ju för att underlätta, inte tvärtom. Det bara kändes inte riktigt så just då... Plus, jag är redan uppe i full summa så att all medicin jag hämtar ut är gratis så det är mer att det känns som slöseri på dyr medicin än att jag personligen drabbas.

Om en vecka ska vi till fjällen. Förra året samma vecka var vi ju också i fjällen, det var då jag gjorde gravtestet och sedan började diskutionerna om abort eller behålla. Beställde aborttid, ångrade mig flera gånger om, fick missfall. Nu har jag blivit sjuk och det där med en trea är inget att diskutera längre. Så kan det också bli.

Jo, jag vet. Och det är ju så resonemanget gått hela tiden. Men ibland, somliga stunder, undrar jag om man alltid ska göra allt man kan. Kanske kostar det för mycket. Det tog en ganska stor tugga av mitt liv både mentalt, fysiskt, ekonomiskt och tidsmässigt, och på bekostnad av arbete och Gud vet hur mycket annat.

Det är helt klart därför alla kommer till en gräns en dag. Hur mycket ska man offra? Hur mycket orkar man?

Och så här i backspegeln, måste även jag tillåta mig att analysera och dra slutsatser och summera. Orkade jag? Skulle jag ha gjort annorlunda idag om jag vetat det jag vet nu? Kvinnor har i alla tider fått hantera att inte få de barn de önskar (och att få betydligt fler än de önskar också) Vi har fått så många fler möjligheter idag och klart är det en välsignelse för dem det lyckas för, men ibland undrar jag om det inte hade varit en snabbare process mot acceptans och att komma vidare i livet utan hela den där försöks-grejen.

Men eftersom det ändå inte går att veta hur jag hade reagerat och mått idag utan våra försök, så är det ju ingen vidare idé att ångra sig. Och OM det hade lyckats, så hade jag ju varit en av de lyckliga.

Nu får jag vara en av dem som vet något om hur det känns när dörrar faktiskt stängs och hantera att det -trots budskapen i vårt samhälle-visst kan vara för sent i livet. Och det kanske kommer någon annan till nytta att jag vet och kan dela det med den personen någon gång.

Så kloka ord som vanligt! Och jag tycker inte att det är något att ångra. Det hade kanske varit värre att vara den som är bitter för att man aldrig försökt.
Det finns något klokt ordspråk om det där, typ "bättre att höra en sträng som brister, än att aldrig spänna en båge" eller något liknande. Det tror jag på.

"Det är stoltare våga sitt tärningskast
än att tyna med slocknande låge
Det är skönare lyss till den sträng som brast
än att aldrig spänna en båge"

Verner Von Heidenstam

Ja, jag brukar gärna använda den i mina samilingar av visheter folk kläckt ur sig på det mer välformulerade sättet.

Precis den, ja!

PB, man ställs ju inför helt omöjligt svåra beslut att fatta, det är så mycket man måste satsa, det är ju enorma mängder både pengar och psykisk styrka som ska till. Även om man är stark och känner att man orkar rent känslomässigt, fast hur vet man det innan i och för sig, så är det så jäkla mycket pengar som man eventuellt bara slänger i sjön, bara det kan ju knäcka den starkaste. Man kan inte annat än konstatera att man fattade de beslut man gjorde baserat på det man visste då och så får man hoppas att man kan leva med det sedan. Jag skulle i vart fall gjort precis som ni i den situationen.

Själv vill jag egentligen bara ha två barn men känner ändå ångest för att det inte blir fler barn. Helknasigt.