Trött på mig själv

 

Jag häpnar över din inställning.

Frezem: Finns det ingen förståelse alls för att människor kan ha det jobbigt och att det tar ett tag att resa sig från det?
Klart att alla människor kan göra egna val men det kan finnas omständigheter som du inte har en aning om som kan ligga till grund till ts val. Vem är du att döma?

Du var mig en elak och okänslig en!
VAD har du för belägg för att TS inte har riktiga nog problem eller kan behöva prata med någon, utan att åka på en fet käftsmäll från någon okänd "sanningssägare"!?
Nog för att det finns människor som behöver ruskas om och behöver sparkar i baken. Många ggr behöver vi sätta våra liv i perspektiv också.
Men tro mig, du har andra saker att utföra på den här jorden där du tjänar mänskligheten och människors positiva utveckling bättre än att hoppa in och kräkas så där, på någon du (mest troligt) inte ens känner.
Skämmes ta mig fan!

Jag hade två val; antingen behöll jag barnet som inte skulle få en bra uppväxt eftersom jag inte mådde bra i övrigt. Och alternativ två; göra abort. Det hade varit synd om barnet, inte mig. Jag hade mått dåligt vilket som. Anledningen till att jag skrev här var för att jag ville ha någon att prata med och se om där kanske är någon som har haft eller fortfarande har samma problem. Och jag har sökt en jävla massa hjälp men får inte det jag behöver. Blir skickad hit och dit men kommer inte rätt. Det är inte så jävla lätt som du verkar tro. Jag skrev inte detta för att du eller någon annan ska tycka synd om mig heller. Du får tycka vad du vill och skriva vad du vill, men jag bad inte om detta. Det är kanske dig det är synd om i själv verket?

 

Bra skrivet Minimia!

Tack Troll1 ;) Det är bara sanning.

Förstår inte varför man behöver sparka på folk som redan ligger så att säga. Tur att det finns snälla och goda "tanter" som förmedlar lite vanligt folkvett och inte tar för givet att de vet och kan döma andra utifrån några kortfattade ord i en t.s.

Mm, precis. Och jag är så lättirriterad, speciellt när det är folk som tror de vet allt om en eller är så frukansvärt sarkastiska. *Å, nu tycker jag sååå himla synd om mig själv eftersom jag är sååå lättirriterad* så nu slipper människan skriva det också! ;)

 

Strunta i det nu. Ta hand om dig själv istället Vi finns här än så länge med någorlunda vett (o etikett) i behåll.

Jadå, ska göra det! Tack, ni är bra människor! :)

kram!

Minimia:
Jag har också haft en period i mitt liv när jag mådde pyton och då ätandet kom i andra hand. Det var först när jag själv började se mig som "sjuk" som jag kunde förändra mitt beteende. I och med att jag såg mitt svältbeteende som en sjukdom så var det lättare att lägga det åt sidan och istället fokusera på de saker som låg bakom mitt beteende. När saker och ting sen började reda upp sig så slutade jag automatiskt att kontrollera mitt ätande genom svält. För tyvärr så var det nog så att svältbeteendet var en form av kontroll - för att visa mig själv att något har jag i alla fall kontroll över. Så mitt råd till dig är att söka hjälp hos psykolog, för jag tror du behöver något att prata med.

Hej minimia!
Jag känner med dig, jag vet hur det är att söka jobb efter jobb men inte få något, och när man väl får det så är det på ställen som inte klarar att hålla igång mer än nåt år.
Det är inte säkert att det hade hjälpt med gymnasieutbildning heller, dom intevjuer jag har varit påkar ju knappast brytt sig om betyg eller nåt, men det är ju trots allt bra för självkänslan.
Du får försöka bita ihop och ta nya tag, jag vet hur det är, har faktiskt varit i princip samma situation själv, förutom det med utbildningen då.
Det blir bättre!!!
Finns här om du behöver prata av dig.

MÅÅÅÅNGA KRAMAR

Får man komma med lite visdom från personlig erfarenhet till både snälla och elaka; Ätstörningar kommer inte främst av att man verkligen tycker att man är för tjock. Ens inre,emotionella problem manifesterar i kroppens yttre och att lägga koncentrationen på vikt och utseende blir på något sätt ett verktyg att behandla sin inre smärta. Men inte effektivt, bara ett missbruk som alla andra.

Sen TS, du säger själv att du är trött på sättet du tänker, vilket säger mig att du absolut inte tycker synd om digsjälv utan letar efter något som kan hjälpa dig att förändras till det bättre! Har själv varit där. Fråga runt dem du känner om dem känner någon bra kurator/psykolog etc. Att hitta fel hjälp kan också vara farligt, därför är det bäst att få rekomenderade proffs. Och du måste tyvärr leta din hjälp själv... alla läkare skickar bara vidare till andra och tillslut tröttnar man. När du är stark, kämpa 100%, när du är inte så stark (för man är aldrig svag egentligen!!) så kämpa 50% eller det du klarar.

Det går att må bättre, vägen dit är lång men värt det!

Ah, vad jag känner igen mig i din historia! Vi är säkert många som har kämpat med både ätstörningar, det svåra beslutet om abort och den vilsna känslan av att inte duga och bara ligga omgivningen till last! Puh! Inget jag längtar tillbaka till så här tio år senare...

Jag skulle råda dig att göra något abrupt åt din situation! Sök en utbildning, något roligt som gärna får ligga en bit från din nuvarande bostadsort. Ta ett år och ägna åt träslöjd! Eller varför inte jobba utomlands några månader? Kolla åtminståne upp dina möjligheter! Kontakta en studievägledare! Och glöm inte att det är NU du lever, "mer bus och mindre oroa sig" borde vara ditt motto ett litet tag framöver.

I mitt fall gjorde en flytt att jag kom ur den onda cirkeln och började se helt nya möjligheter. Jag vet att det kanske känns svårt att lämna killen och tryggheten, men fråga dig själv om det verkligen är värt att fortsätta så här i ett halvår till? Kommer ni kunna må bra tillsammans i längden om detta får pågå?

Tveka inte att inboxa mig om du vill!

Massa kraftkramar och lycka till! Det kommer att bli bra ska du se!

T. S jag tycker att det är kloka ord som skrivits är ovan i de senaste inläggen och jag tror också att det vore bra om du fick hjälp. Dels proffshjälp av ngn som verkligen kan den där biten med ätstörningar, för det _är_ inget man brukar klara på egen hand, dels hjälp av dig själv så som beskrivits här uppe, genom att du försöker hitta ngt som du vill göra, plugga kanske? Vad som helst som du tycker är roligt och som skulle få dig att bryta ett negativt mönster.

Du vet att vi finns här för att lyssna, och så länge får du är en stor kram!

minimia, jag tycker att du i din trådstart uttrycker en klar vilja, och det kan räcka långt i jobbsökandet, det gäller bara att hitta rätt arbetsgivare.

Även om det kan kännas jobbigt, försök att fundera på vilka ställen du skulle kunna tänka dig att jobba på, och så går du dit och pratar med dem.

Kanske behöver du plugga något för att få det jobb du vill ha?

Och får du inget jobb direkt, så försök att inte ge upp. Som de andra här säger: hitta ett sätt att bryta mönstret. Kanske kan du bli "hundpromenerare" så länge, för att få något att göra, litet sällskap under dagen m.m.