När den andra inte vill, hur hittar man en annan väg?

Jag förstår att det är frustrerande och visst måste man inte gifta sig för att det "ska"  vara så. Att vara förlovade går ju alldeles utmärkt det med, om det är det ni vill. Dock är det ju inte säkert att han tror på förlovning heller, och då får ni ju försöka mötas någonstans på mitten. 
Det kanske inte är rimligt att ha ett "nästan bröllop" fast ändå inte gifta sig om han är emot att just gifta sig. Sen finns det ju bröllop som innefattar släkten, stor fest osv, och de som innefattar 2 personer och 2 vittnen. Är han emot även det lilla också?
 
Nu känner ju inte jag er men rent spontant, om jag utgår från mig själv, hade det varit viktigare att vi bodde ihop än att vi gifte oss. Härmed inte sagt att det måste vara på en gång. Men efter ett par år ihop så vill man ju utvecklas i relationen och kanske är det det som du saknar?

Att barnen tycker att föräldrarna är viktigare än du, det är nog inget som du kanske kan göra så mycket åt. Jag har 2 egna barn. Dessa två är 6 och 4 år, och även om det är flera år sedan som jag separerade med pappan kan de ibland prata om hur kära vi var, att vi var gifta, och att han har varit min prins. Det är hyfsat nyligen som barnen slutat säga saker som att "jag önskar att du och pappa var ihop". Dock har jag aldrig pressat dem utan sagt att ja, vi var kära. och förklarat om hur kärlek fungerar och att jag nu ä kär i min nuvarande. 
Hans barn som är tonåringar, är ju vana med att pappa varit ensam i många år med dem. de var små när föräldrarna separerade så det finns ju ingen önskan om att föräldrarna ska bli ihop igen. Däremot så tar det ju tid att få de dem att räkna med mig. Tex så berättade de aldrig om skolaktiviteter eller spelningar osv för mig, som att det var något som vi, som familj, kunde komma på. De berättade till sin mamma, om mamman behagade att berättade det för mig och pappan, ja då fick vi veta det. Här har jag försökt engagera mig genom att visa att jag gillar dem. Att spela sällskapsspel med dem, ta en fika på stan vi allihop i familjen,  eller involvera dem i matlagning eller bakning. Något jag inte gör är att försöka  "låtsas" intressera mig för tex tv-spel som jag verkligen inte kan något alls om och faktiskt inte alls är intresserad av. Det känns bara krystat för mig och jag tror att de märker det. 
Men genom att engagera mig i barnen, utan att vara för på, så ja helt plötsligt så räknas jag. De kommer till mig också om saker de funderar på och de vill umgås med mig. Det känns som att man lyckats hyfsat med att bli en fungerande familj då.

Och om jag vore du, så skulle jag försöka ta det lugnt med statements mot barnen att "det är vi nu" utan istället lägga energi på att få en bra relation till barnen. Då tror jag att det löser sig med frågor som att flytta ihop mm, för det finns ingen vettig förälder i världen som inte sätter sina  barns önskan först. Och bor de hemma fortfarande så vill man väl att de ska gilla den man valt som partner. 
Nu menar jag inte att ni inte har en bra relation, det vet jag ju inget om, och kanske tolkar jag det hela fel. Men när jag läser det du skriver så låter det mycket "jag vill att de ska se att det är vi nu" och jag får inte uppfattningen av att du och barnen har så tajt relation. Det tycker jag att ni ska lägga mer energi på än att din partner ska bevisa sin kärlek till dig genom giftemål, för som du säger själv så älskar han ju dig, det vet du ju redan.  

fast du måste ju kunna acceptera att han har haft ett liv innan. Med det tänk som du beskriver här låter det som att det hela skulle varit ett misstag att ha fått barnen. Och jag tror att det finns risk att de tar det just så. 
Det är väl bättre att barnen får minnas bra saker om sina föräldrar när de var ihop, och att de vet att ja, de var kära (om de nu var det) men det funkade inte och nu är han ihop med dig, och han väljer dig nu och det är dig som han ser en framtid med.
att ens partner försöker tvinga fram såna saker är faktiskt väldigt jobbigt, jag som förälder ser främst till mina barn. Jag skulle aldrig baktala eller säga till barnen att jag inte var kär i deras pappa, för jag var ju det ,då.  För mig har det hela tiden varit otroligt viktigt att barnen kommer först, att de ska veta att vi tycker om dem och att de ska få i sin egen takt lära känna oss. De ska inte påtvingas någon helyllebild där de helt plötsligt kastas in i en "ny familj" som de inte får säga något om själva. 

Undrande: ok, jo jag förstår. Det är klart att det är enorm skillnad som du säger. Kanske är det flytta ihop delen som är prio 1 för er, allt det andra, med avtal, giftemål, förlovning, det kan ju få komma senare. Sen är det ju viktigt att pappan kan säga att det var du som lagade maten, tacka henne osv. Kanske tänker han inte på det, så du får säga till?

Som svar till ta på hur länge man ska vänta på att ens göra ett försök med att flytta ihop:
det är ju såklart individuellt men om du partner sköt upp flytta ihop biten så måste det ju ha funnits en anledning. Det låter som att han är väldigt mån om barnen och att det inte ska gå för fort, vilket ju är jättebra. För hur lyckliga skulle ni vara om barnen vantrivdes och alla mådde dåligt i den nya familjekonstellationen?

bara för att ta mig själv som exempel, min sambo frågade sina barn om vad de skulle tycka om vi flyttade ihop. Han frågade också dem när det väl började bli giftastankar, om de ville att vi skulle gifta oss. Jag i min tur pratade med mina barn. Hade någon av barnen sagt nej hade vi varken flyttat ihop eller gift oss. Självklart hade man ju velat veta varför men jag skulle inte ha tvingat in dem i det hela. De måste vara med på tåget liksom :)

Nu är det ju rätt stor skillnad på att låta barnen bestämma om man ska flytta till en ny bostad, och på att ta in en ny familjemedlem i familjen. Bara för att man låter barnen vara med på tåget betyder det inte att de får bestämma alla val i familjen. Men det är klart att de ska vara delaktiga och sin röst hörd. Det måste du väl ändå tycka att målet är väl att ha en fungerande famijl där all tycker om varandra? Inte att man som barn kanske ska behöva leva med någon som kanske inte ens verkar gilla en, bara för att denne är ihop med ens förälder? Låter ju som en askungesaga i så fall. Jag har svårt att se hur man kan bygga ett lyckligt hem på det.