När den andra inte vill, hur hittar man en annan väg?
Jag förstår att det är frustrerande och visst måste man inte gifta sig för att det "ska" vara så. Att vara förlovade går ju alldeles utmärkt det med, om det är det ni vill. Dock är det ju inte säkert att han tror på förlovning heller, och då får ni ju försöka mötas någonstans på mitten.
Det kanske inte är rimligt att ha ett "nästan bröllop" fast ändå inte gifta sig om han är emot att just gifta sig. Sen finns det ju bröllop som innefattar släkten, stor fest osv, och de som innefattar 2 personer och 2 vittnen. Är han emot även det lilla också?
Nu känner ju inte jag er men rent spontant, om jag utgår från mig själv, hade det varit viktigare att vi bodde ihop än att vi gifte oss. Härmed inte sagt att det måste vara på en gång. Men efter ett par år ihop så vill man ju utvecklas i relationen och kanske är det det som du saknar?
Att barnen tycker att föräldrarna är viktigare än du, det är nog inget som du kanske kan göra så mycket åt. Jag har 2 egna barn. Dessa två är 6 och 4 år, och även om det är flera år sedan som jag separerade med pappan kan de ibland prata om hur kära vi var, att vi var gifta, och att han har varit min prins. Det är hyfsat nyligen som barnen slutat säga saker som att "jag önskar att du och pappa var ihop". Dock har jag aldrig pressat dem utan sagt att ja, vi var kära. och förklarat om hur kärlek fungerar och att jag nu ä kär i min nuvarande.
Hans barn som är tonåringar, är ju vana med att pappa varit ensam i många år med dem. de var små när föräldrarna separerade så det finns ju ingen önskan om att föräldrarna ska bli ihop igen. Däremot så tar det ju tid att få de dem att räkna med mig. Tex så berättade de aldrig om skolaktiviteter eller spelningar osv för mig, som att det var något som vi, som familj, kunde komma på. De berättade till sin mamma, om mamman behagade att berättade det för mig och pappan, ja då fick vi veta det. Här har jag försökt engagera mig genom att visa att jag gillar dem. Att spela sällskapsspel med dem, ta en fika på stan vi allihop i familjen, eller involvera dem i matlagning eller bakning. Något jag inte gör är att försöka "låtsas" intressera mig för tex tv-spel som jag verkligen inte kan något alls om och faktiskt inte alls är intresserad av. Det känns bara krystat för mig och jag tror att de märker det.
Men genom att engagera mig i barnen, utan att vara för på, så ja helt plötsligt så räknas jag. De kommer till mig också om saker de funderar på och de vill umgås med mig. Det känns som att man lyckats hyfsat med att bli en fungerande familj då.
Och om jag vore du, så skulle jag försöka ta det lugnt med statements mot barnen att "det är vi nu" utan istället lägga energi på att få en bra relation till barnen. Då tror jag att det löser sig med frågor som att flytta ihop mm, för det finns ingen vettig förälder i världen som inte sätter sina barns önskan först. Och bor de hemma fortfarande så vill man väl att de ska gilla den man valt som partner.
Nu menar jag inte att ni inte har en bra relation, det vet jag ju inget om, och kanske tolkar jag det hela fel. Men när jag läser det du skriver så låter det mycket "jag vill att de ska se att det är vi nu" och jag får inte uppfattningen av att du och barnen har så tajt relation. Det tycker jag att ni ska lägga mer energi på än att din partner ska bevisa sin kärlek till dig genom giftemål, för som du säger själv så älskar han ju dig, det vet du ju redan.