Jag hade kunnat vara förlovad men så öppnade jag min stora trut...

Min sambo (numera blivande man) gjorde likadant. Vi hade varit tillsammans i några år, och jag började alltmer längta efter ett frieri. Han var dock väldigt tydig med att han ville gifta sig någongång, men inte var "redo"än. Jag hade självklart lite svårt att acceptera detta, för jag ville verkligen gifta mig, men så länge man har det bra ihop är ju inte det det viktiga. Så när han helt plötsligt friade vart jag helt chockad (då hade han till och med tagit med mig på en överraskningresa till Paris). Trots att alla tecknena fanns där för att han skulle fria, kunde jag inte se det för jag var så inställd på att vänta. Och det var helt fantastiskt!!! Är så glad att han "lurade" mig till att tro att det skulle dröja innan det var dags, för de känslorna vi båda fick uppleva när han friade kommer jag alltid bära med mig!

Försök tänka att om ni nu ändå ska leva hela livet tillsammans vad gör då några års extra väntan för skillnad?