50+, fria eller vara nöjd?
Hej hopp.
Jag funderar på hur jag ska göra; ska jag fria (för 3:e gången) eller vara "nöjd" med att vara förlovad?
Saken är den att i höstas pratade min sambo och jag (jag tog upp ämnet) och då sa´ jag att han fick gärna fria innan året slut. Om inte gör jag det 2012 och då vill jag gärna ha ett ja eller nej. Han har nämligen tidigare bara svarat "kanske" på lite olika sätt. Samtidigt har han gett flera signaler om hur han skulle kunna tänka sig att hans bröllop skulle vara. T ex var och hur. Men han har svårt för att säga ett klart ja/ nej.
Men nu är det 2012 och jag vill då fria ... igen.
Eller ska jag låta bli. För vi är förlovade, har inga gemensamma barn och inga gemensamma tillgångar. Så vi bör inte gifta oss för arv, bodelning o s v.
Jag vill bara gifta mig för att jag vill. Jag har varit gift tidigare men det var "kort och intensivt". Inte lyckligt alls. Jag skulle gärna vara en familj, på riktigt. Samma efternamn och kunna säga "min man". Sen är jag av den sortens människa som tänker att vi lever bara en gång. Det vi vill göra borde vi göra nu för vi vet inte om vi lever i morgon! Ta chansen! Och diskussionen om att statistiken om att att många som gifter sig, skiljer sig. har jag svårt att tro på. Skulle risken öka om man var gift i jämförelse om man var sambo/ förlovas?! Nä, tror inte det.
Så, vad tycker ni? Ska jag fria, för sista gången?
PS. om jag inte svarar på inlägg beror det på att jag inte kan göra det på dagtid. DS.
Så samtidigt tror jag att han vill, bara det är rätt "läge". .. kanske.