Vem leder er till Altaret?

/Ett litet förtydligande om de svenska traditionerna de senaste 700-800 åren/

Omvälvningen på äktenskapsrättens område kom i vårt land genom kristendomen. Det centrala i kyrkans kamp för sina intressen var undanträngandet av det gamla germanska giftermålet och dess ersättande med vigseln. Vad kvinnan beträffar fordrade kyrkan också hennes samtycke till äktenskapet. Från mannens sida krävdes samma trohetsplikt som från kvinnans. Vid tiden för landskapslagarnas upptecknande var kyrkoledningens program fullbordat. Ute på kontinenten hade genom kyrkans inflytande de gamla germanska formerna för äktenskapets ingående sönderfallit.

Annorlunda förhöll det sig i vårt avlägsna och sent kristnade land. Allmogen kämpade in i det längsta för att behålla fäderneärvda seder. Förändringen på äktenskapsrättens område skedde i vårt land långsamt och dröjande. Det skulle dröja mer än ett halvt årtusende innan detta sönderfall nådde sin slutliga fullbordan. Det skedde genom 1734 års lag, då vigseln också av den världsliga rätten erkändes som den lagliga formen för ingående av ett
äktenskap.

/Det gamla germanska giftermålet kanske tarvar ett förtydligande/

”…När alla fått sin inbjudan var det dags för nästa led i det äktenskapsceremoniel som inletts med trolovningen; nämligen brudens överlämnande till brudgummen. Det var den akt som i det medeltida Sverige kallades giftermålet. Det var en betydelsefull ceremoni som ägde rum i brudens föräldrahem.

På bröllopsdagens morgon anlände brudföljet. Med i skaran var, förutom brudgummen, de olika bröllopsfunktionärerna. ”…” Sedan följet slagit sig ned i brudens hem och den första bägaren öl hade tömts, kunde den högtidliga akten börja. Brudgummen begärde ordet och bad flickans far att förrätta giftermålet. Vid denna punkt i ceremonin tog bruden sin plats i brudbänken. Fadern steg nu fram och överlämnade sin dotter till den blivande mågen. Enligt Upplandslagen, från slutet av 1200-talet, skulle han då säga:

”Jag giver dig min dotter dig till heder och till husfru och till halv säng, till lås och till nycklar och till laga tredning och till allt det han äger i lösöre och förvärva kan förutom guld och hemmahjon och till all den rätt, som är uppländsk lag.””

Jag vågar påstå att det är en högre-ståndssedvänja, som sannolikt från England återinförts till Sverige och att den kan ledas tillbaka till sekelskiftet 1900. Möjligen är den äldre. Om det är det du menar med de senaste få åren så är jag med dig.

Det var ju några år sedan jag dödade en brudöverlämningstråd med torra historiska inlägg så jag kör en repris.

Lite mer om den svenska historien när det gäller äktenskap i den svenska kvinnans äldre historia:

Det är naturligt, att kyrkan inte med en gång kunde omvandla det germanska giftermålet (#140) med giftomannen (pappan) som förrättare av brudens överlämnande till brudgummen till en kyrklig akt, där prästen övertagit giftomannens roll. Kyrkan följde sin sedvanliga taktik för att inte stöta bort folket: ta upp sådana hedniska sedvänjor som inte direkt stred mot kyrkans lära och omvandla dem i kristen anda. Resultatet blev att särskilt de äldre vigselritualen har inslag av germanska seder. Det visar att kyrkan under de första århundradena av sin tillvaro accepterade den gällande folkliga sedvanerätten.

Enligt den katolska kyrkans ordning bestod vigseln av två delar; den ena ägde rum framför kyrkdörren, den andra inne i kyrkan. Det var ursprungligen endast den sistnämnda som var utpräglat religiös och innefattade
brudmässa med välsignelse av de nyförmälda. Akten framför dörren övertog det gamla germanska giftermålets funktioner och var trots prästens närvaro en borgerlig stadsfästelseakt.

Brudgummens och brudens ömsesidiga förklaring att han/hon av fri vilja önskade ta den andre parten till sin hustru/äkta man utgjorde det centrala momentet i akten framför kyrkdörren. Konsensusförklaringen var enligt
kanonisk rätt nödvändigt för ett sant äktenskap.

Efter konsensusförklaringen följde prästens välsignelse av ringen. Sedan prästen välsignat brudparet var akten framför dörren avslutad och prästen förde brudparet och brudfölje in i kyrkan. Även om man inte kan dra
några säkra slutsatser av det material/källor som finns så förefaller det sannolikt att brud och brudgum också i Sverige under katolsk tid brukade bära ljus i handen under den högtidliga processionen in i kyrkan efter akten framför kyrkodörren.

Enligt kyrkans rätt gavs bruden inte längre till brudgummen, hon är en självständigt handlande person och hennes samtycke är nödvändigt. Inför den borgerliga rätten var hon dock alltjämt omyndig och på djupet kvarlevde också inom kyrkan den ålderdomliga föreställningen att rätten att ge bort dottern tillkom hennes far.

http://www.ddb.umu.se/digitalAssets/81/81059_kyrkbinneh091214.pdf

Om vigsel se sid 5 och om giftoman sid 6 i det länkade dokumentet. Jag tror författaren av detta dokument använder samma källmaterial som jag gör.

Den internationella katolska kyrkan ansåg att äktenskapet var ett sakrament av Gud instiftat och i princip oupplösligt. De ville i Sverige ersätta det germanska giftermålet som reglerades i landskapslagarna med sina på den kanoniska rätten grundade regler.

Konsensusförklaringen var enligt kanonisk rätt nödvändigt för ett sant äktenskap.

Sara 120707: Du har uppfattat korrekt.

Dock ska vi komma ihåg att kyrkan inte hade något emot att bruden överlämnades till brudgummen innan vigseln förrättades. Kort kan vi säga att pga att våra landsskapslagar i giftermålsbalken reglerade giftomannens rätt att ge bort bruden så var det uteslutet att vigselritualen skulle ta upp sedvänjan. Det var en motsättning mellan borgerlig och kyrklig rätt.

Jag letar upp något gammalt inlägg om Salisburyliturgin som visar på bruket av brudöverlämning i Storbritannien och USA.

Letar kanske upp mina gamla inlägg om kyrkans hyckleri om konsensusförklaringen också.

Kanske också ska upplysa om att kyrkan ville ta över inte bara vigseln utan alla äktenskapsmål skulle läggas under kyrkans domvärjo. Äktensskapsbrott, upplösning av trolovning/äktenskap och det jag finner intressantast - kyrkan ville ta över sängledningen! En präst skulle alltså vara närvarande och välsigna brud och brudgum vid det gemensamma sänggåendet .

Lite om vigselritualens framtagande i Storbritannien:

År 1085 lät den engelske biskopen Osmund sammanställa de liturgiska bruk som gällde i biskopsdömet Salisbury. Denna sk Salisburyliturgi (= Sarumliturgin) spreds över hela England och hade inflytande på dess ritual långt in i nya tiden och kom att påverka vigselformulären i Skottland, på Irland och i Amerika.

I ett av Salisburyliturgins äldsta ritual, Sarumritualet (handskriftsversion), åskådliggörs övergången från äldre germanska seder till de av kyrkan tillämpade. Den person som det tillkom att ge bort bruden fattade henne vid handen och överlämnade henne till brudgummen med orden: ”jag giver henne åt dig i Herrens namn”. Om man bortser från det religiösa inslaget kan man knappast komma närmare Upplandslagens ord: ”Jag giver dig min dotter”.

Vilken makt traditionen och åldriga riter har belyses av att ritualet för den katolska kyrkan i Storbritannien och på Irland, tryckt så sent som 1891, ordagrant upptar Sarumliturgins medeltida föreskrifter för hur bruden skulle överlämnas till brudgummen av hennes far eller fränder. Prästen nämnes inte.

Hur det gick till när bruden överlämnades till brudgummen beskrivs mer detaljerat i bl a Manuale Eboracense från år 1509. Akten inleddes med att prästen uppmanade mannen att med sin högra hand fatta brudens högra. Konsensusförklaringen följde på det. Det nya som kommit till i detta ritual är att prästen vände sig till församlingen och frågade: ”Vem giver mig denna kvinna?”. Fadern fattade kvinnans hand och överlämnade henne till prästen. Brudgummen uttalade därefter omedelbart orden: ”Jag tager dig till min äkta hustru…”

Den första evangeliska handboken i England, The Book of Common Prayer, som vann laga kraft år 1549, grundar sig också på den medeltida liturgin och är till största delen endast en översättning av de katolska ritualen. I England försvann akten framför kyrkodörren genom reformationen och ceremonin i dess helhet förlades till kyrkorummet. Så långt nådde utvecklingen i Sverige först genom 1614 års handbok.

Att bruket att bruden direkt eller genom prästen skulle givas till brudgummen inte togs upp i de svenska lutherska vigselformulären ligger i motsättningen mellan borgerlig och kyrklig rätt. Enligt landskapslagens giftermålsbalk var det fortfarande giftomannen som gav bort bruden. Så länge den ordningen inte utmönstrats ur landskapslagarna/stadslagen var det uteslutet att vigselritualen skulle ta upp sedvänjan.

Så tack vare våra landsskapslagar och att allmogen in i det längsta kämpade för att behålla de fäderneärvda sederna går vi idag in med vår blivande uppför altargången. Att den maktmedvetna katolska medeltidskyrkan inte skulle lämna de hedniska rättssederna orörda är självklart. Härav följde en spänning mellan världslig och kyrklig rätt som kom att sätta sin prägel på utvecklingen århundraden framåt.

Omvandlingsprocessen på äktenskapsrättens område medförde visserligen att det gamla fasta systemet vittrade sönder men denna förändring skedde i vårt land först långsamt och dröjande. Detta sönderfall nådde sin slutliga fullbordan genom 1734 års lag då vigseln föregången av lysning också av den världsliga rätten erkändes som den lagliga formen för ingående av ett äktenskap.

Enligt landslagens giftermålsbalk - i princip gällanded tills 1734 års lag trädde i kraft - var det fortfarande giftomannen som gav bort bruden under uttalande av Upplandslagens till sitt ursprung hedniska giftermålsformel.

Vi ska komma ihåg att den kyrkliga vigseln under kristendomens intrång spelade en undanskymd roll. Den var länge knappast annat än ett tämligen betydelselöst appendix till från hedenhös nedärvda sedvänjor.

De källor jag har tillgängliga i stunden anger inte när vi slutade med en akt på kyrktrappen. Sägas kan att Sverige var stort och ritualen skildes sig åt över landet och över tid. Informationshastigheten var en aning långsammare på den tiden...

Den brud som väljer att överlämnas av sin pappa med motivering att de har en sådan bra relation samtidigt för sin omgivning talar om (genom sin handling och sin motivering) vilken kass relation jag har till min mamma. Det kan jag tycka är mindre lämpligt att göra. En vigsel är inte platsen för det.

Hittade en uppgift om att i mitten på 1600-talet flyttades hela ceremonin in i kyrkorummet.

Sedan så får vi ju skilja på ceremonin i kyrkans lokaler och den rättsliga verkan.

Att traditionen i Svenska kyrkan har varit att man går in tillsammans hänger inte samman med något "jämställdhetsarbete" utan tron att man ska symbolisera att man ingår äktenskap som fri människa, då ofrias löften inte är tillräkneliga. Förenklat, man kan inte stå till svars för löften man ger som ofri.

Det kan väl ur kristen-teologisk synvinkel hävdas att det är lite suspekt om den ena parten kan uppfattas som omyndig i en akt som skall tänkas äga rum inför Guds ansikte och symbolisera förhållandet till Gud. Om ens en symbolisk "förmyndare" till kvinnan uppträder i denna situation tycks det kanske implicera att kvinnan inte är fullt ansvarig ens inför Guds ansikte och att hon alltså inte heller kan stå till svars på domens dag.

För att citera fader Jonatan i en tidigare tråd:

"I vigselgudstjänsten är mannen och kvinnan ”sakramentala aktörer”. Vid dop är det prästen som är Guds förlängda arm som utför den heliga handlingen, men vid vigsel är det brud och brudgum som utför den direkta ”prästtjänsten”. Mao: prästen är ett vittne med juridiska och kyrkorättsliga befogenheter, och prästen leder kyrkans bön och välsignelse för brudparet, men det är brudparet som utför vigandet. Brudöverlämnandet fördunklar detta liturgiskt – ”dramatiskt” om man så vill – genom att skjuta fokus bort från brudgummen och mot bruden, medan gemensamt intåg tydligt understryker brudparets sakramentala roll."

"Tvärtom för överlämnandet in en konstig assymetri i gudstjänsten, där brudgummen av någon anledning inte ska "gå fram" och där brudens far får en framskjuten position som varken brudens mor eller brudgummens föräldrar får någon motsvarighet till."

Ah, nu saknar jag Molson Canadian (tror det var hennes nick). Hon var en hejare på just den här delen och med passion (om än kanske något hetlevrat ) förmedlade sin tro.

Nu vet jag inte i vilken tråd det skrevs om starka kvinnor och att bröllopsgästerna kände bruden och att överlämningen därför inte kunde tolkas som en ”brudöverlämning” av någon närvarande. Det kan ha varit någon tidigare tråd också. Inte lätt att hålla reda på. J

Då vill jag bara uppmärksamma er på att inte göra misstaget att med utgångspunkt från kvinnans rättsliga ställning under medeltiden tro att hon var en av mannen undertryckt varelse.

Under ett visst utvecklingsskede har äktenskapet haft karaktär av kvinnoköp. Det var det primitiva samhällets enda möjlighet att i laga form reglera förhållandet mellan man och kvinna. Med dagens ögon förefaller det måhända stötande. Då begår man misstaget om man häri ser ett uttryck för ringaktning mot kvinnan. Avsikten med brudköpet har sannolikt varit att förekomma kvinnorov och köpet har ursprungligen säkerligen närmast varit ett skydd för kvinnan. Lagen anpassade sig efter det praktiska livets krav. Även om köp av brud förekommit är det därmed inte sagt att en sådan transaktion skulle vara att jämställa med boskapshandel eller köp av träl. Man ska alltså inte dra slutsatsen att de nordiska kvinnorna vid giftermålets ingående var liv- och själlösa objekt för mannens handlande. Tänk på kvinnorna i de isländska sagorna. De var inga veka våp och mähän direkt J.

Mellan man och kvinna härskade också i forna dagar i regel det goda kamratskapet trots alla olikheter i kvinnans ställning då och nu. Att mannens husbondevälde inte bottnade i någon ringaktning för kvinnan framgår av att hustrun vid mannens frånfälle övertog hans makt som husbonde på gården. Änkan hade också för övrigt en med hänsyn till tiden förhållanden jämförelsevis självständig ställning. Under tidig medeltid var varken mannen eller kvinnan i främsta rummet individer de var framför allt medlemmar i ätten som förde med sig vittgående förpliktelser.

En länk till förändringen av kvinnans myndighetsålder:

http://www.domboksforskning.se/lagar/Myndighetsalder%20for%20kvinnor.htm

Har man föreställningen att utvecklingen under medeltiden gick mot en allt större frihet för kvinnan och att kyrkan var den pådrivande kraften ska man komma ihåg att det var påverkan från kyrkan som berövade kvinnan rätten att vara giftoman.

Sveriges äldre lagar, landskapslagarna, gav kvinnorna dessa befogenheter (giftoman var i första hand far eller mor). Till förmån för vigseln bekämpade kyrkans män den gammelgermanska giftomannainstitutionen. Ändringen kom redan i Magnus Erikssons landslag som samtida med stadslagen (ca 1350) stadgade att giftoman skulle vara ”man och ej kvinna, dock med moderns råd”. Möjligheten för modern att inneha giftomannens vidsträckta befogenheter berövades henne likväl som ättens övriga kvinnor. Kvinnans rättsliga ställning försämrades.

Först 1908 kunde vi i Sverige vigas borgerligt överallt i Sverige igen efter 1734 års lag som var det slutliga beviset på sönderfallet av de äldre formerna inom äktenskapsrättens former. Rätta mig om jag har fel – från början (1908) kunde inte kvinnan vara borgerlig vigselförrättare. Vet någon vilket årtal kvinnan återigen kunde vara borgerlig vigselförrättare?

En studie som bla framför åsikten att det var för att underlätta det praktiska livet som det såg ut då (s 102 tror jag). Ja, en del annat framförs också . Kanske några frågetecken får sin förklaring?

https://docs.google.com/viewer?a=v&q=cache:vCqkhXXpCLQJ:https://helda.helsinki.fi/bitstream/handle/10138/27590/denmedel.pdf%3Fsequence%3D1+charlotte+vainio+den+medeltida+svenska+husfrun&hl=sv&gl=se&pid=bl&srcid=ADGEESh3lSnfPQOHJoVcYAb4qeYEf6BijgqPP0AXOffsHN20y5ZIi01U4HgHXi2WOLl4j6NyPywTotzWsVfnGvAA5f8q763RLVOQYXaJ_JiDIyS8iBAVSIS8FnBsrolzS-F-s6QBYd1u&sig=AHIEtbQ9KPD_eXLJNdVkxpMoLJHgpw1V4g

Om inte länken funkar googla Charlotte Vainio - Den medeltida svenska husfrun och lagen. En studie i förmyndarskap, begränsningar och möjligheter.