Får man tycka att ens barn är jobbiga?
Ni som har små barn (ca 1-3 år), tycker ni nånsin att era barn är jobbiga och är det okej att tycka det om sina barn?
Jag själv har inga barn än, men till sommaren ska jag och min sambo bli föräldrar fick vi reda på för ett tag sedan. Inte alls planerat, men vi är glada för det. Men redan har "goda råd" ramla in från alla håll och kanter.
Värst är en ung mamma i bekanskapskretsen med sin tvååriga dotter som ser det som sitt kall att dela med sig av alla sina åsikter och kunskaper om barnuppfostran, och hävdar att hennes dotter är så "välartad" enbart pga deras (föräldrarnas) engagemang. Och absolut tror jag att barn som får mycket tid och uppmärksamhet är lyckligare. Men jag anser också att barn har personligheter precis som vuxna, och en del barn är mer krävande än andra medan somliga är hur nöjda med livet som helst trots liten ansträngning. Hon har lagt mycket tid på sitt barn, men jag tror också att barnet har en personlighet som gör det lite lättare för dem. Hon var som spädbarn ett ganska förnöjt barn som var nöjd bara hon var mätt och torr, och det är det inte alla som är...
Sist gick hon i taket för att hon hört en väninna säga att hennes barn var lite jobbigt just nu. Hon hade en trotsperiod och inget var bra och hon var aldrig nöjd. Själv hävdar hon att hon aaaaldrig tyckt det var jobbigt att vara förälder, att hennes dotter aaaaaldrig var jobbig ens när hon var som trotsigast utan hon var bara lycklig över att få vara mamma och att dottern lärde sig om livet.
Personligen tror jag det är skitsnack. Jag tror alla normala föräldrar har perioder när man tycker barnen är skitjobbiga. Det betyder ju inte att man älskar dem mindre för det, och det går antagligen över ganska fort... Eller? Jag tror det är personer som hon som sprider myten om att småbarn bara är fantastiska. Om folk pratade mer om hur det verkligen var (både positivt och negativt) så tror jag att man är mer förberedd på vad som ska komma, även om man aldrig kan veta såklart. Är det okej eller inte att vädra sina åsikter om sina barn bland vänners sällskap (själv har jag svårt att förstå detta utlämnande bloggande om sina småbarn)? Eller ska man bita ihop och se lycklig ut alltid bara för att det är så fantastiskt att få vara förälder?