Psykiskt misshandlade - FRIA idag!
Anonym (Räddad) skrev 2011-05-11 09:17:40 följande:
Tänkte starta en tråd för oss som blivit psykiskt misshandlade men på något sätt kommit ur det hela och med förståndet i behåll (någorlunda i alla fall).Berätta gärna era historier!
Här är min (en smärre novell, men det är första gången jag skriver ner den):
Jag träffade honom (kan kalla honom för E), E, på en internetdating-sida. Han bodde 120 mil ifrån mig, men vi började ändå prata och han ringde och var alldeles sockersöt över telefon. Vi bestämde ganska snabbt att han skulle komma upp och hälsa på.
Han kom den 31 december på morgonen, och vi fick låna min mammas sambos lägenhet som stod tom (med möbler) under tiden. Det var pirrigt att träffas och vi åkte buss ca. 1 timme för att ta oss till min bostadsort. I bussen höll vi händer och jag fnittrade och hade fjärilar i magen. Det kändes så bra. Jag var då 18 år, skulle fylla 19.
På kvällen gick vi på nyårsfest och jag presenterade honom för mitt kompisgäng. Han visade inget intresse överhuvudtaget för att försöka prata eller umgås med mina vänner och satt helt tyst i ett hörn och såg uttråkad ut. Detta ledde såklart till att jag fick dåligt samvete och satt med honom hela kvällen istället för att själv prata och ha kul med mina vänner.
När vi kommit hem från festen hade vi sex, och när vi låg i sängen och kramades efteråt så sa han att han älskade mig. Jag svarade att jag inte kände honom nog mycket för att säga det tillbaka. Han drog sig undan och vände ryggen åt mig och sa att det var ett misstag att komma upp hit. (jag förstår inte varför jag inte redan här såg varningsklockorna!?).
Jag bad honom att stanna och att jag säkert skulle börja älska honom snart. Han verkade nöjd med det svaret och vi somnade.
Han stannade i två dagar till och vi höll oss inomhus hela tiden. Pratade, kramades, hade sex. När dagen kom och han skulle åka hem och sa han återigen att han älskade mig och att han nu visste att jag kände detsamma. Av ren automatik så sa jag att Ja, jag älskar dig också.
När han hade åkt hem hade vi tät telefonkontakt i en vecka innan vi bestämde att jag skulle åka ner och hälsa på honom över en helg. Sagt och gjort, jag åkte ner och den helgen flöt på utan några större händelser.
När jag skulle åka hem lovade han mig att han skulle göra allt i sin makt för att se till att vi kunde vara med varandra. Vilket tillslut ledde till att han flyttade upp till min bostadsort och in i min lägenhet. Från att vi träffades och flyttade ihop hann det gå 1 månad (!!).
Första veckan var allt frid och fröjd. Jag kom hem från jobbet och han hade städat och lagat mat, vi såg på TV och var som vilket sambopar som helst. Jag försökte hjälpa honom att hitta ett jobb och han fick faktiskt ett jobb på samma arbetsplats som mig. Jag slutade dock på arbetet eftersom jag gick sista året på gymnasiet och hade en massa annat som skulle hinnas med, vilket betydde att jag var beroende av honom rent ekonomiskt.
Medan tiden gick så förändrades han. Han pratade med mig så lite som möjligt, slutade hjälpa till hemma och sjukskrev sig från jobbet trots att han inte var fysiskt sjuk. Jag försökte fråga vad det var men han blev mest irriterad så jag försökte att göra allt i min makt för att inte göra honom upprörd.
I början kunde jag umgås med vänner hur mycket jag ville, men efter ett tag så var han alltid sur när jag kom hem från att ha umgåtts med vänner. Han uttryckte sig så som att jag valde vännerna framför honom, och att jag skulle passa mig för det för då skulle han lämna mig. Möten med mina vänner rann ut i sanden eftersom jag inte ville bli lämnad och jag ville inte att han skulle vara sur på mig.
Jag kommer ihåg att varje morgon jag vaknade upp så kändes det alltid som om jag hade gjort något fel bara genom att ha öppnat ögonen. Och jag hade ingen att vända mig till eftersom han sett till att jag inte kunde umgås med mina vänner. Samma år under sommaren ville han att vi skulle flytta ner till hans hemstad. Jag tänkte att hans underliga beteende kanske kom från att han saknade sin egen trygghet så jag gick med på det med förhoppningen att allt skulle bli bra igen.
Vi flyttade ner, jag hittade inga jobb men han fick jobb direkt. Vi bodde i en fin liten tvåa med balkong och öppen spis. Jag inredde den med stor kärlek och jag tapetserade till och med om i kök och sovrum.
Slutet av sommaren närmade sig och han hade fortfarande inte förändrats till det bättre. Han hade nu börjat spela en massa onlinespel, vilka såklart krävde pengar för att kunna spelas. Han blev som beroende och halva lönen gick åt att spela på internet.
Vid den här tidpunkten hade han helt slutat prata med mig. Han gick ut på helgerna och festade med sina vänner, men jag fick absolut inte följa med eftersom hans vänner kanske skulle bli kära i mig och det gick ju inte. Jag hade inga vänner, ingen familj, fick i princip inte lämna lägenheten och på det så pratade min sambo inte med mig. På kvällarna gick jag och la mig själv, han kom där runt 3snåret ungefär, jag fick gå upp själv på morgonen, han klev upp runt 12 och satte sig och spelade dator direkt.
Kommande vår så köpte vi en hundvalp som jag skulle träna med, jag tänkte att det kunde vara bra för mig att få komma ut på brukshundklubben och träffa människor som jag kanske kunde bli vän med.
Men inte. Vi hade inga pengar till övers eftersom min sambo spelade upp allting så jag fick hålla mig till hemmaträning.
När jag hade bott i denna stad i ett år var hela mitt liv förstört.
Jag hade inga vänner kvar - INGEN hörde av sig till mig och jag fick inte höra av mig till dom.
Jag hade inga egna pengar så jag tog mig ju ingenstans.
Jag kände mig som en dålig människa eftersom min sambo så tydligt visade att allting jag gjorde var fel - hur skulle någon annan kunna tycka annorlunda?
Augusti 2009 så hade jag slutat gå ut ur lägenheten överhuvudtaget. Jag rastade valpen på balkongen, eller struntade i om den kissade inne. Min sambo klagade på mig flera gånger per dag vilket betydde att jag bröt ihop i ångestattacker och grät som ett litet barn varje gång och då stängde han in mig i sovrummet. Om vi hade planerat något roligt - som att åka på utflykt så hotade han alltid med att ställa in det om jag skulle fortsätta bete mig som ett barn. Jag förstod aldrig vad jag gjorde för fel.
Samma augusti när mamma ringde en dag så uttryckte hon sin oro eftersom hon inte hört av mig på flera månader. Hon sa att hon hade bokat en tid hos en läkare i min stad och att jag borde gå.
Jag smet iväg en dag när sambon var på jobbet och träffade denna läkare. Vi pratade i en kvart och jag grät under hela samtalet, jag skämdes så. Hon skrev ut anti-depp piller åt mig och jag gick hem strax efter det.
Jag ringde pappa på eftermiddagen och berättade att jag träffat en läkare och fått utskrivet piller. Han blev orolig direkt och hans fru som är gestaltterapeut tog över telefonen. Hon frågade om jag ville vara kvar där jag bodde eller om jag ville att dom skulle komma och hämta mig nu. Då brast det och jag kände att detta var min enda utväg, annars skulle jag aldrig kunna bli hel igen.
Två dagar senare kom min pappa och styvmor och hämtade mig. Jag minns bara fraktioner av dagen, men har fått återberättat att jag mest låg i fosterställning i soffan och grät eller sov.
Jag sa inte ens hejdå till min sambo utan klev bara in i bilen och åkte. Har aldrig haft kontakt med honom efter det.
När jag äntligen fått komma hem och slippa honom, E, så var jag som ett skal. Tom.
Jag var hemma en månad sen försökte jag hänga mig, men min far kom in och "räddade" mig.
Då blev jag inskriven på psykiatrisk vårdavdelning och låg inne med akut övervak och suicidprevention som det så fint heter, i tre månader. Jag blev diagnostiserad med bipolär sjukdom samt posttraumatisk stress.
Till min bakgrund hör också att jag redan innan jag träffade denna karl, hade en trasig själv. Blev sexuellt utnyttjad när jag var 13 och var med i tsunamin när jag var 15.
Det har tagit lång tid, flera samtalssessioner, några självmordsförsök, självskadebeteende, flera kilo medicin och blod, svett och tårar men idag är jag helare än jag någonsin varit.
Hunden vi skaffade har jag kvar och han är den största anledningen till varför min rehabilitering har fungerat.
Idag är jag dessutom förlovad och ska gifta mig nästa sommar. Bor i en tvåa tillsammans med en underbar karl som finns för mig oavsett vad.
Jag blir fortfarande orolig och har lätt att få ångest om jag ser att min nuvarande spelar spel på internet, fast jag vet att det inte är på samma sätt. Jag kan få ångest ibland när jag pratar med honom och han inte hör, då blir jag rädd att han ignorerar mig. Såna där småsaker som ritter i ryggmärgen, men jag hoppas att det växer bort med åren.
Det GÅR att komma levande ur psykisk misshandel, men det är absolut inte lätt.
TACK för att du orkade läsa!
Han kom den 31 december på morgonen, och vi fick låna min mammas sambos lägenhet som stod tom (med möbler) under tiden. Det var pirrigt att träffas och vi åkte buss ca. 1 timme för att ta oss till min bostadsort. I bussen höll vi händer och jag fnittrade och hade fjärilar i magen. Det kändes så bra. Jag var då 18 år, skulle fylla 19.
På kvällen gick vi på nyårsfest och jag presenterade honom för mitt kompisgäng. Han visade inget intresse överhuvudtaget för att försöka prata eller umgås med mina vänner och satt helt tyst i ett hörn och såg uttråkad ut. Detta ledde såklart till att jag fick dåligt samvete och satt med honom hela kvällen istället för att själv prata och ha kul med mina vänner.
När vi kommit hem från festen hade vi sex, och när vi låg i sängen och kramades efteråt så sa han att han älskade mig. Jag svarade att jag inte kände honom nog mycket för att säga det tillbaka. Han drog sig undan och vände ryggen åt mig och sa att det var ett misstag att komma upp hit. (jag förstår inte varför jag inte redan här såg varningsklockorna!?).
Jag bad honom att stanna och att jag säkert skulle börja älska honom snart. Han verkade nöjd med det svaret och vi somnade.
Han stannade i två dagar till och vi höll oss inomhus hela tiden. Pratade, kramades, hade sex. När dagen kom och han skulle åka hem och sa han återigen att han älskade mig och att han nu visste att jag kände detsamma. Av ren automatik så sa jag att Ja, jag älskar dig också.
När han hade åkt hem hade vi tät telefonkontakt i en vecka innan vi bestämde att jag skulle åka ner och hälsa på honom över en helg. Sagt och gjort, jag åkte ner och den helgen flöt på utan några större händelser.
När jag skulle åka hem lovade han mig att han skulle göra allt i sin makt för att se till att vi kunde vara med varandra. Vilket tillslut ledde till att han flyttade upp till min bostadsort och in i min lägenhet. Från att vi träffades och flyttade ihop hann det gå 1 månad (!!).
Första veckan var allt frid och fröjd. Jag kom hem från jobbet och han hade städat och lagat mat, vi såg på TV och var som vilket sambopar som helst. Jag försökte hjälpa honom att hitta ett jobb och han fick faktiskt ett jobb på samma arbetsplats som mig. Jag slutade dock på arbetet eftersom jag gick sista året på gymnasiet och hade en massa annat som skulle hinnas med, vilket betydde att jag var beroende av honom rent ekonomiskt.
Medan tiden gick så förändrades han. Han pratade med mig så lite som möjligt, slutade hjälpa till hemma och sjukskrev sig från jobbet trots att han inte var fysiskt sjuk. Jag försökte fråga vad det var men han blev mest irriterad så jag försökte att göra allt i min makt för att inte göra honom upprörd.
I början kunde jag umgås med vänner hur mycket jag ville, men efter ett tag så var han alltid sur när jag kom hem från att ha umgåtts med vänner. Han uttryckte sig så som att jag valde vännerna framför honom, och att jag skulle passa mig för det för då skulle han lämna mig. Möten med mina vänner rann ut i sanden eftersom jag inte ville bli lämnad och jag ville inte att han skulle vara sur på mig.
Jag kommer ihåg att varje morgon jag vaknade upp så kändes det alltid som om jag hade gjort något fel bara genom att ha öppnat ögonen. Och jag hade ingen att vända mig till eftersom han sett till att jag inte kunde umgås med mina vänner. Samma år under sommaren ville han att vi skulle flytta ner till hans hemstad. Jag tänkte att hans underliga beteende kanske kom från att han saknade sin egen trygghet så jag gick med på det med förhoppningen att allt skulle bli bra igen.
Vi flyttade ner, jag hittade inga jobb men han fick jobb direkt. Vi bodde i en fin liten tvåa med balkong och öppen spis. Jag inredde den med stor kärlek och jag tapetserade till och med om i kök och sovrum.
Slutet av sommaren närmade sig och han hade fortfarande inte förändrats till det bättre. Han hade nu börjat spela en massa onlinespel, vilka såklart krävde pengar för att kunna spelas. Han blev som beroende och halva lönen gick åt att spela på internet.
Vid den här tidpunkten hade han helt slutat prata med mig. Han gick ut på helgerna och festade med sina vänner, men jag fick absolut inte följa med eftersom hans vänner kanske skulle bli kära i mig och det gick ju inte. Jag hade inga vänner, ingen familj, fick i princip inte lämna lägenheten och på det så pratade min sambo inte med mig. På kvällarna gick jag och la mig själv, han kom där runt 3snåret ungefär, jag fick gå upp själv på morgonen, han klev upp runt 12 och satte sig och spelade dator direkt.
Kommande vår så köpte vi en hundvalp som jag skulle träna med, jag tänkte att det kunde vara bra för mig att få komma ut på brukshundklubben och träffa människor som jag kanske kunde bli vän med.
Men inte. Vi hade inga pengar till övers eftersom min sambo spelade upp allting så jag fick hålla mig till hemmaträning.
När jag hade bott i denna stad i ett år var hela mitt liv förstört.
Jag hade inga vänner kvar - INGEN hörde av sig till mig och jag fick inte höra av mig till dom.
Jag hade inga egna pengar så jag tog mig ju ingenstans.
Jag kände mig som en dålig människa eftersom min sambo så tydligt visade att allting jag gjorde var fel - hur skulle någon annan kunna tycka annorlunda?
Augusti 2009 så hade jag slutat gå ut ur lägenheten överhuvudtaget. Jag rastade valpen på balkongen, eller struntade i om den kissade inne. Min sambo klagade på mig flera gånger per dag vilket betydde att jag bröt ihop i ångestattacker och grät som ett litet barn varje gång och då stängde han in mig i sovrummet. Om vi hade planerat något roligt - som att åka på utflykt så hotade han alltid med att ställa in det om jag skulle fortsätta bete mig som ett barn. Jag förstod aldrig vad jag gjorde för fel.
Samma augusti när mamma ringde en dag så uttryckte hon sin oro eftersom hon inte hört av mig på flera månader. Hon sa att hon hade bokat en tid hos en läkare i min stad och att jag borde gå.
Jag smet iväg en dag när sambon var på jobbet och träffade denna läkare. Vi pratade i en kvart och jag grät under hela samtalet, jag skämdes så. Hon skrev ut anti-depp piller åt mig och jag gick hem strax efter det.
Jag ringde pappa på eftermiddagen och berättade att jag träffat en läkare och fått utskrivet piller. Han blev orolig direkt och hans fru som är gestaltterapeut tog över telefonen. Hon frågade om jag ville vara kvar där jag bodde eller om jag ville att dom skulle komma och hämta mig nu. Då brast det och jag kände att detta var min enda utväg, annars skulle jag aldrig kunna bli hel igen.
Två dagar senare kom min pappa och styvmor och hämtade mig. Jag minns bara fraktioner av dagen, men har fått återberättat att jag mest låg i fosterställning i soffan och grät eller sov.
Jag sa inte ens hejdå till min sambo utan klev bara in i bilen och åkte. Har aldrig haft kontakt med honom efter det.
När jag äntligen fått komma hem och slippa honom, E, så var jag som ett skal. Tom.
Jag var hemma en månad sen försökte jag hänga mig, men min far kom in och "räddade" mig.
Då blev jag inskriven på psykiatrisk vårdavdelning och låg inne med akut övervak och suicidprevention som det så fint heter, i tre månader. Jag blev diagnostiserad med bipolär sjukdom samt posttraumatisk stress.
Till min bakgrund hör också att jag redan innan jag träffade denna karl, hade en trasig själv. Blev sexuellt utnyttjad när jag var 13 och var med i tsunamin när jag var 15.
Det har tagit lång tid, flera samtalssessioner, några självmordsförsök, självskadebeteende, flera kilo medicin och blod, svett och tårar men idag är jag helare än jag någonsin varit.
Hunden vi skaffade har jag kvar och han är den största anledningen till varför min rehabilitering har fungerat.
Idag är jag dessutom förlovad och ska gifta mig nästa sommar. Bor i en tvåa tillsammans med en underbar karl som finns för mig oavsett vad.
Jag blir fortfarande orolig och har lätt att få ångest om jag ser att min nuvarande spelar spel på internet, fast jag vet att det inte är på samma sätt. Jag kan få ångest ibland när jag pratar med honom och han inte hör, då blir jag rädd att han ignorerar mig. Såna där småsaker som ritter i ryggmärgen, men jag hoppas att det växer bort med åren.
Det GÅR att komma levande ur psykisk misshandel, men det är absolut inte lätt.
TACK för att du orkade läsa!
Jag själv var i ett förhållande som var psykologiskt och fysiskt våldsamt under fyra år. Han manipulerade mig till den grad att jag började tveka på mina egna tankar. Han slog mig med ett bälte. Han hotade ständigt med att lämna mig, att döda mig - ja, och jag var så förstörd och rädd för honom att jag aldrig tänkte en tanke om att söka hjälp.
Nu har det gått 5 år sedan jag lämnade honom. Det tog tid att sluta känna ansvar. Det tog ännu längre tid till att förstå att det inte var mitt fel. Jag arbetar fortfarande på allt detta med en terapeut. Jag har haft trauma terapi och EMDR sedan förra året. När jag lämnade honom gick jag i stället in i ett drogmissbruk för att hantera ångesten och den tomheten du beskriver. På något sätt överlevde jag det med och är nu helt nykter och drogfri sedan några år tillbaka....
När jag träffade min fästman var jag SKITRÄDD att det skulle bli likadant igen, jag analyserade allt han gjorde, fick panikattacker när vi hade minst lilla 'disagreement', fick panik när jag trodde att han var arg etc etc. Jag gick in i ännu en depression och fick äta medicin....men efter ett tag in såg jag med hjälp av en terapeut att det är sjävklart att jag är rädd att det ska hända igen, när mitt förra förhållande var så traumatiserande! Jag blev i samma veva diagnoserad med Post Traumatic Stress Disorder, men med hjälp av min terapeut så börjar jag bli bättre att handskas med det.
Jag är så stolt över alla, vi är SURVIVORS och jag hoppas att vi kan hjälpa andra som fortfarande sitter fast...