bäbis-sug

JAg har alltid fått för mig att jag inte kan få barn.
Tror många inte kan fatta att det faktiskt kan hända!
Det är en otrolig upplevelse och man tror inte att man ska få uppleva det!
Jag har aldrig tagit något för givet och varit säker på att inte kunnat få barn - hade massa dumma tankar.
Men efter 2-3 månader blev jag gravid och jag var å glad så att tårarna sprutade.

Dock fanns tankar om missfall och dödsfödelse i tankarna ganska länge..

Tror det kan vara vanligt att gå och oroa sig :)

Åh, jag känner igen mig! Jag ser verkligen bebismagar och barnvagnar överallt. Först trodde att det berodde på min bebislängtan, men så var min mamma på besök istan och utbrast att det var magar och barnvagnar överallt! Det var skönt att inse att det inte bara var jag som tyckte så... .

Jag sitter i precis samma sits. Vi gifter oss i oktober och lär börja försöka i september. Det känns som en evighet, speciellt som min bästa vän fick i mars och en nära vän får i juni nästa år. Jag pluggar också så för tillfället vore det inte så bra att bli gravid.

Jag slutade med p-medel för snart ett år sedan för att se att kroppen verkligen återgick till det normala, det känns jätteskönt! Så det är mitt tips, ta ur redan nu och kör avbrutet eller med kondom så att du vet att kroppen funkar när ni sedan ska köra igång!

och tack till er andra som skriver! Det betyder faktiskt jättemycket för mig att slippa känna att jag är ensam!

Ja, det är ju faktiskt ett litet steg på vägen.
Jag tempar också varje morgon för att ha koll på ägglossning och menscykeln. Och sen
skriver jag in det i excel och gör en kurva. Det tycker jag är ett bra sätt för att se att kroppen
fungerar som den ska och dessutom känns det som ett lite steg i rätt riktning

Ja, jag var likadan för ca två år sedan. Efter att min syster fått barn började hormonerna pocka på. Jag kunde inte tänka annat än på barn och att bli gravid. Jag hade precis flyttat ihop med min pojkvän så egentligen kändes det ju lite tidigt och tidigare när vi pratat om det tänkte vi vänta en tre år eller så. Men jag berättade för honom hur jag kände och han fick liksom acklimatisera sig lite. Det gick några månader och ju mer tiden gick så började även sambon känna att det kanske inte skulle vara helt fel att flytta fram planerna lite. Vi pratade om att börja försöka efter sommaren (detta var typ i mars). Sen slutade jag med preventivmedel så att kroppen skulle vara på G när vi väl satte igång. Men när sambon väl var övertygad (eller hur jag nu ska beskriva det) så ville vi inte vänta till efter semestern, utan vi körde igång i maj. Det tog direkt så på midsommarafton plussade jag. Fast vi hade lite svårt att ta det till oss då. Vi trodde ju det skulle ta längre tid. I mars kom sen vår lilla tös. Idag är hon nio månader och vi är helt kära i denna lilla varelse. Som tips skulle jag säga att prata, prata, prata med din sambo om hur du känner. Det blir lätt så ensamt annars, i sin egen lilla drömvärld. Prata om hur det skulle kunna lösa sig i nuläget om det hände m.m. Lycka till!

pratade en massa med min sambo igår, va så otroligt skönt att få ur sig alla känslor..
vårt "problem" är att han inte känner sig redo/känner inget bebissug.. och jag har redan ett enormt sug efter barn! jag har en son från ett tidigare förhållande som nu blivit 3 år. Min m2b och min son verkligen älskar varandra! vi har båda jobb och bor i en ganska stor lägenhet, men absolut plats för en liten till.. vi gifter oss inte förrän 2/6 2012, så innan bröllopet skulle det ju inte vara någe bekymmer att få barn liksom..

kan ibland känna en enorm frustration och nästan ångest över att jag inte kan göra något åt situationen.. kan ju bara prata med min sambo om mina känslor och hoppas att han bebissug kommer med tiden.. känns just nu bara så himla jobbigt.. =(

skönt att kunna läsa om er andra, det hjälper verkligen för ibland känner man sig ensamast i världen..