Hur visste ni att han/hon var den rätta?

För mig blev det den lite klassiska - det gäller inte att hitta en man du vill leva med, det gäller att hitta en man du inte vill leva utan!

Jag kan absolut inte se mitt liv utan min M2B vid min sida! Det skulle vara ett väldigt grått, trist och kärlekslöst liv! Tror det är omöjligt att hitta någon annan som gör mig lika lycklig och trygg :)

Jag är SÅ glad för att jag träffade min blivande man, sent i livet. I mitt fall var det alltså när jag hade hunnit bli 30, och jag hade varit med om både det ena och andra av erfarenheter och motgångar.
Min pojkvän är en alldels underbar, romantisk, snäll man, som jag aldrig hade haft vett att uppskatta ordentligt när jag var 20.

Min förra kille och jag höll ihop i 5,5 år. Visserligen med många mil emellan oss, men vi träffades regelbundet, och hade LÅNGA telefonsamtal om allt varje dag. Några år i början var lite tuffa, men de sista två var verkligen fantastiska, så det kom från en klar himmel när han plötsligt en nyårsafton berättade att han ville göra slut. (Han hade äntligen träffat den rätta...)

Jag VET hur jag lätt kan hamna i depression, och bestämde mig verkligen för att ha andra saker att tänka på,. även om jag mest grät dagar och nätter i flera månader ändå.
Jag bad lite på skämt en kompis om numret till någon kille man kunde blinddejta.
Och hon kom på att en släkting dumpat sin  trevlige sambo på nyårsafton, och gav mig hans nummer.
Han och jag sms:ade några gånger men gick sen över till mejlkontakt. Och allt verkade ALLDELES bra för att vara sant. Min kompis visste egentligen inte speciellt mycket om honom, men han och jag visade oss ha samma bakgrund på många sätt. Samma intressen. Och äntligen hade jag hittat en kille utan jägarambitioner som liksom jag gillade att plocka svamp! Och som spelade musikinstrument, och sjöng i kör. Och var smart, och trevlig.
Vi var ju alldeles nydumpade och ledsna bäggetvå, men de där dagliga mejlen var dagens lilla ljusglimt, och jag vågade nästan inte träffa honom, av rädsla att förlora den mysiga (och livsuppehållande) kontakt vi hade.

Och när han väl skulle komma hem till mig för middag och frukost, med övernattning, så kom han alldeles för tidigt och ringde på. Mitt hår stod åt alla håll. Jag hade inte hunnit sminka mig, (vilket min förra kille aldrig stod ut med att se) och hade dessutom råkat få en allergisk eksemgrej över hela ena ögonlocket som gjorde det uppsvullet med jättestora äckliga fnasbitar.
Och han TYCKTE JAG VAR SÖT!
Dygnet som följde, var fyllt av skratt hela tiden. Vi hade ont i kinderna mest hela tiden.
Underbart att få vara så lycklig och glad, när man egentligen är mitt i en sorgeperiod.

Dock fick jag ett telefonsamtal på morgonen, som berättade att en kollega till mig gått och dött knall och fall.
OJ, ännu mer sorg tänkte jag. Hur skall jag göra nu? Man kan väl inte tillåta sig gå in i en relation med någon, samtidigt som man mist en kollega.
Fast det var just minnet i kollegan, som fick mig att ändå göra det.
Ärligt talat var det ju alldels för tidigt för oss bägge två att inleda något pga av våra gamla kärlekssorger. Jag hade kunnat vänta några månader till, men det vore också synd om någon annan gick och snodde denna bra karl.
Dessutom hade kollegan berättat för mig att han alltid vetat att han kunde dö ung, och därför tagit vara på livet så bra han kunnat. Skaffat en massa barn, och ägnat både familjen och alla omkring honom enormt med tid och uppskattning.
Det låter kanske JÄTTEkonstigt, men jag beslöt mig för att minnas och hylla kollegan genom att se till att det blev något mellan mig och den snälle killen. Ingen av oss visste vart det skulle leda, men vi visste att våra bakgrunder, intressen och personligheter i alla fall inte skulle sätta käppar i hjulet. Det var verkligen de bästa förutsättningarna i världen för oss två. Vilket vi inte känt till om vi bara träffats rakt upp och ned såklart. Det var skönt att ha skrivit en del till varandra innan.
(Och så var det bra att vi båda var nydumpade. Annars hade nog den ena lätt kunnat känna sig svartsjuk på den andras gamla långa förhållande, och dennes sorg.)

Men jag var fortfarande mitt i en gammal sorg, så grät det gjorde jag i hemlighet ofta i början. Men förälskelsen växta snabbt fram ändå, och ett par månader senare råkade det bli så att jag inte orkade åka hem till mig de 10 mil som var emellanåt.
Och sen var vi oskiljaktiga.
Hade han friat då, hade jag sagt ja, ja ja.
Men det var han som istället fick svara mig det två år senare.
Jag är SÅ lycklig att vi lyckades träffas!
Vi är så bra för varandra, och lyckliga tillsammans!
Och inte gör det direkt saken sämre att min släkt älskar honom de med. Liksom att hans släkt tagit emot mig öppna armar!

Vilken fin tråd!

Det som fick mig att vilja leva fullt ut med min blivande var när jag som vanligt rasade mig igenom allt som jag gjort så många ggr förut i ett antal förhållanden. Som vanligt sa det PANG och allt kraschade på ett hemskt sätt. Jag mådde sämre än någonsin och min tråkiga livshistoria kom ifatt mig. Jag behandlade min blivande väldigt illa och jag var beredd att storma vidare ensam, utan honom.

Då gjorde han något som ingen annan någonsin gjort. Han stannade kvar, tog all skit och gjorde klart att det fanns andra vägar att gå. Han fattade MIG, han fattade hela bilden och han hade modet att bryta mönstret på sin egen bekostnad. Han led verkligen men väjde inte en millimeter från att vi var vi. Allt annat kan svaja och storma men vi står kvar!

Jag får säga att hans "uppoffring" var en total chock och jag kunde inte fatta att det fanns någon som var så osjälvisk och framför allt någon som tyckte jag var SÅ mycket värd att satsa på. Han var ingen mes (som jag tyckte då), han var, ÄR, den starkaste människa jag träffat och jag insåg vad han verkligen betydde - allt!

Inte kärlek vid första ögonkastet, knappt ens en bit in i förhållandet. Den kärlek jag känner för honom idag klubbade ner mig nånstans i mitten av vårt förhållande, hårt och brutalt men åh, så underbart....

Jag har drömt om honom sen jag var barn, tyvärr glömde jag bort det när jag växte upp och blev vuxen.

Men livet tar en dit man ska vara och så hittade jag skotten jag  drömde om som barn vid det stället där jag alltid som barn sa att jag skulle finna min  sanna kärlek.  Japp,  min barndoms teckning är  skrämmande lik där vi  förälskade  för sista gången och där vi insåg att det var vi.

Min man säger att hur att han vistte att det var jag,  det bara kändes rätt, det var där han skulle vara, allt var rätt.

Skall sägas vi har kännt varandra i 3-4 år nu,  vi förälskade oss i varandra över skype men vi båda hade förhållanden och tiden var inte rätt.  Sedan bröt vi kontakten i 1½ år  och sedan  var tiden rätt för att vi båda skulle hitta hem och finna kärleken.

Detta är den korta versionen av en längre historia.

För oss vad det kärlek vid första ögonblicket ;)
Jag hade precis kommit ut ett döende förhållande, och inte skrattat eller lett på ett år(vi var tillsammans i 2,5 år). Sen träffades vi och första träffen varande i 8 timmar och jag skrattade hela tiden. Han var snäll mot mig och rolig, något jag inte upplevt på ett år.

Han visste att jag var den rätta efter att han gått igenom en svår period och jag stöttat honom hela tiden, fast han tycker att jag borde ha lämnat honom. Jag visste att han gick igenom något jobbigt och jag älskade(älskar) honom och gjorde allt för honom för det var det han gjorde för mig.
När han inte har en svår period så är det han som tar hand om mig, får mig att känna mig älskad och får mig att känna att jag är värd något. Vilket är helt nytt för mig då jag aldrig värderat mig själv högre än något man skrapar av från skorna :) han är mitt allt och jag vill inte leva utan honom och tror inte att jag kan ^^

För mig var det något som växte fram och jag kan idag inte tänka mig ett liv utan min man. När vi träffades förstod jag med en gång att detta är något speciellt, han är inte som alla andra man träffat. Jag kände mig så otroligt lugn och trygg med honom och därifrån växte kärleken fram. Jag gick på sparlåga rätt länge för jag tänkte att detta är för bra för att vara sant och jag var livrädd för att bli sårad. Det tog nog ett år innan jag landade ordentligt i vår relation, innan vi kände varandra och jag insåg att "shit, han är den jag vill spendera resten av mitt liv med" Idag är vi nygifta efter varit tillsammans i 5 år

Min historia är lite konstig... Jag träffade honom första gången när jag var 13 och blev pangkär direkt! Sedan åkte jag hem igen och glömde honom efter att ha gråtit lite och sedan träffades vi igen när jag var 16 och blev lika kär igen direkt när jag träffade honom. Nu är jag 18 och vi ska gifta oss nästa år :) Jag fattar inte hur jag kunde veta det, måste ha varit kvinnlig intuition... Men jag kände så att vi passade ihop och jag märkte att han verkligen bryr sig om andra människor... Åh vad jag älskar honom! :D

Min syster och hennes dåvarande sambo skulle ha en fest. Jag visste på ett ungefär vilka som skulle vara där, men frågade henne ändå. Hon sa att en Mika skulle komma och jag undrade vem det var. Hon förklarade för honom och jag fick för mig att jag visste vem det var. Om jag hade fel. Hon sa till mig att han är inte din typ, du kommer aldrig bli intresserad. Eftersom jag trodde mig veta vem det var så höll jag med.

Vad fel man kan ha. Det var inte han jag trodde det var. När det ringde på dörren satt jag i soffan med min drink. Rösten jag hörde var mörk och härlig. På något sätt kände jag mig förväntansfull. Vi fick syn på varandra samtidigt och våra blickar sög sig till varandra. Min förstra tanke var, honom ska jag ha. Det kändes som om tåget kört på mig. Ja ja, jag vet det låter som något från en dålig kärleksroman men det kändes verkligen så.

Jag föröskte verkligen få kontakt med honom den kvällen men han ignorerade mig helt. Han sa att han gjorde det bara för att få mig mer intressera. Jag kan lugnt säga att det funkade.

Nästa fest tvingade jag min systers sambo att bjuda in honom. Han kom och denna fest jagade jag honom, och vi kysstes. Han försökte följa med upp till mig efter festen men jag slängde ut honom. Jag tycker inte om att ta upp någon och ha sex samma kväll när man träffats. Snacka om att jag ångrade mig. Jag gjorde rätt eftersom han fick tag i min msn och vi tog kontakten på så sätt.

Efter ett tag kunde jag inte vänta längre. Han hade varit på en fest och sedan försvunnit till en annan fest. Jag hade tänkt lägga in hård stöten men eftersom han försvann till en annan fest funkade det inte. I stället skickade jag ett halv surt sms i fyllan och villan, vilket han svarade på dagen efter. 

För att locka honom att komma på ännu en fest dagen efter så sa jag att om han kommer så skulle han få hångel och sex. Han dök upp även i fall han var väldigt bakis och hade hemsk pollen allergi. När han följde mig hem var han så rolig att jag inte kunde hålla mig för skratt. När vi stannade utanför min dörr pratade jag på, som jag alltid gör. Han stod där och tittade på mig och tog av sig sin keps och kysste mig. Jag kan säga att det var den bästa kyss jag fått i hela mitt liv. Just där och då visste jag att han var den rätte.  

jag känner igen detdär! lite så var det för mig med när vi träffades, jag mådde väldigt dåligt och var van att avverka vänner och pojkvänner på löpande band för att ingen orkade med mig, vilket såklart gjorde att jag mådde ännu sämre. jag var stundvis väldigt klängig och stundvis avvisade, visste inet alls vad jag ville och var fruktansvärt svartsjuk eftersom jag, precis som du inte värderade mig högre än något man får under skosulan. Men han stod kvar, som en klippa, och ignorerade mitt dåliga beteende, stöttade mig när jag mådde bra, han tog inte vad som helst men han stod kvar. Och det motiverade mig till att verkligen söka hjälp, att ta tag i all skit som man gått igenom, för att bli den bästa flickvän, och nu fru, som jag kan bli för det är det han förtjänar, och det är det jag förtjänar. nu ett par år senare mår jag jättebra och tycker både om migsjälv och livet. och han stod kvar genom allt och står fortfarande kvar, såna som han växer inte på träd

Jag var på väg att ge upp hoppet om kärleken, trodde inte på den rätta. Jag ville inte gifta mig .På grund av att jag led av svår social fobi så klarade jag inte av att släppa nån in på livet. Hade svårt att lita på folk på grund av all skit jag fått ta.
Men så fick vi kontakt med varandra på nätet och efter ett tags skrivande till varandra så bestämde vi oss för att träffas. Vi kände båda att vi ville träffas igen, det dröjde inte länge innan vi fall för varandra. Det var verkligen inte lätt i början för jag var så himla tyst, håll han på avstånd. Jag trodde han skulle tröttna på mig så som andra har gjort innan. Jag var så himla orolig att han skulle lämna mig men han stannade kvar. Han sa att tänker stanna hos mig, han trodde på mig från början. Han trodde på att jag skulle klara av att släppa han in på livet fast jag inte trodde det själv. Jag insåg rätt snabbt att han verkligen menar det han säger. Den höga muren som jag hade byggt upp runt mig började bli mindre när jag insåg att jag inte ville vara utan honom, att det vi har tillsammans är speciellt. Vi kände båda nåt som vi inte hade känt förut.
Efter några månader tillsammans började jag släppa han in på livet, han fick mig att känna mig trygg. Jag kände att han kan jag verkligen lita på. Efter några månader tillsammans var vi säkra på att vi hittat rätt, då började vi leta efter vårt drömhus.
Jag började känna att jag ville bli hans fru i framtiden och idag är vi förlovade. Idag mår jag bättre än jag gjort på länge, vi är så himla lyckliga tillsammans. Känns som det är meningen att det ska vara vi för resten av livet, att vi hör ihop.