Smärta vid sex.

Gå till en specialist, inte "bara" en barnmorska nu, dröj inte och ha INTE sex trots smärta! Jag hade samma problem i många år och tvingade mig att ha sex iaf för att det förväntades osv. Tyckte inte det var så märkvärdigt i början, smärtan gick ju över så småningom, ingen lyssnade osv osv.

Till slut kom kulmen och bägaren rann över. Det var ett helvete utan dess motsvarighet! Efter massa undersökningar och en mkt duktig specialist, information från henne om vestibulit och vaginism och efter 1,5 år av terapi har jag nått fred med mig själv och min kropp.

Jag lät det vara så länge och pressade min stackars kropp så långt att "vanligt" sex inte är en möjlighet för mig längre. Jag och min förstående sambo har hittat andra vägar till njutning men vägen tillbaka känns fortfarande låååång och hopplös ibland.

Jag hoppas att det du nu lider av är i ett tidigt skede och jag hoppas att mina ord åtminstone kan få dig att inte ge upp i sökandet efter en specialist som inte bortförklarar din smärta! I mitt fall gick det långt - alldeles för långt... Onödigt långt...

Håller med Katlah, krämen INTIM är jättebra! Innehåller dock låg dos av kortison, bara ett tillägg.

Hehe! Vi är sååå överrens du och jag, Katlah! Jag var oxå sjukskriven, inte bara pga just denna smärta utan för att hela problematiken skapade en djup depression och jag var då sjukskriven ett par månader. Vilket i sin tur gjorde att jag kände mig ännu mer värdelös eftersom jag tyckte jag "dög" ännu mindre. 

Men, det är inte p-piller som skapar dina problem även om de kan göra slemhinnorna sköra. Din respektive spelar en jättestor roll i din smärta, därmed INTE alls sagt att det är hans fel! Vad jag menar är att ni är två om upplevelsen och bådas njutning är delat ansvar! Prata ihjäl honom om hur det känns, fysiskt och känslomässigt (många glömmer att känslospelet styr oss kvinnors lust - vi fungerar inte riktigt likadant) och varje gång det gör ont; säg det till honom!!

Varje förstående (om än okunnig över hur kvinnors kroppar fungerar) man vill inte höra i efterhand att hans älskade tjej har upplevt det som en "kniv körs upp" (för att uttrycka sig bildligt), gråtigt i duschen efteråt (det gjorde jag oxå och skrubbade skinnet flitigt) under något han trodde var en fin stund. Min sambo, som hade lite erfarenhet innan mig, är nästan lika ärrad av våra problem som jag är idag. Han har mkt svårt för närhet och lägger en del av skulden på sig själv.

Han (och jag) får sona för mitt förflutna och dess inneboende som aldrig riktigt lämnar arenan trots att jag "gått vidare" i livet.

Så här har jag lärt mig av min BM som är specialist på sexrelaterade problem, har inte googlat på ämnet utan bara lyssnat på henne;

Vaginism är slidans muskulatur (slidan är ju en muskel) som "knyter sig" och får kramp. Min barnmorska jämförde det med tennisarmbåge fast en annan muskel men principen är densamma. Jämför det med vilken muskel som helst som vid hård belastning och i "ouppvärmt" tillstånd ger kramp.

Först sker denna kramp/hopdragning bara vid samlag och upplevs som att man är trång, mer eller mindre. Ju fler ggr man upplever detta, ju mindre "smörj" producerar ditt underliv. Istället förbereder sig kroppen på smärta som den lärt sig kommer i samband med samlag och slidan krampar hårdare för varje gång.

Till slut har slidan "slutit sig" helt och även när man inte har sex är man så trång att att det kan vara svårt att föra in fingrar eller tamponger.

Vaginism kan, precis som annan muskelkramp (t ex idrottsskada), botas med traditionell muskelträning/rehabilitering. Detta görs av en BM eller läkare med hjälp av knip/avslappning/töjning. MEN om man inte samtidigt hjälper huvudet att associera sex med positiva förnimmelser hjälper det inte, då kommer det tillbaka. Sex måste bli positivt och njutningsfullt fullt ut!

Om man inte gör något åt vaginism kan det leda till att nerverna i underlivet skadas permanent, vilket kallas vestibulit. Då blir hela området kring slidan (även utanpå, blygdläppar osv) outhärdligt känsligt för ALL beröring, man har svårt att torka med toapapper och kan inte använda tamponger. Enligt min läkare är vestibulit tyvärr obotbart och därför är det SÅ viktigt att söka hjälp tidigt.

Kanske beror det inte ens på vaginism eller vestibulit, kanske är det pga nåt annat.

Men ville ändå delge mina erfarenheter även om de är högst personliga. Det ligger mig varmt om hjärtat som ni kanske förstår... Och därför även era liknande bekymmer...

Skojmarran; får jag vidarebefodra kontaktuppgifterna till min barnmorska till dig? Allvarligt talat, hon kommer inte ställa samma frågor som alla andra - om ni haft tillräckligt med förspel osv. Tror att ditt problem har nått tillräckligt långt, låter som du behöver någon som tar dina smärtor på allvar och kan hjälpa. Får jag maila dig hennes kliniks uppgifter?

Ok, måste först säga att jag skrev BM som förkortning på BARNMORSKA - inte Man to Be!!! Haha, så dant... Nej, inte den blivande mannen som gör töjövningarna/rehabiliteringen, det är barnmorskan! Men mannen får SJÄLVKLART hjälpa till, det uppmuntras faktiskt men inget måste! hihi..

Ok, kan jag skriva det i din gästbok (utan att skriva vad det är)? Eller hur kan man annars maila, mailen är väl skyddad? Eller ska jag skriva det här? Då blir hon väl nedringt för all framtid av folk som läser detta åravis senare... Men det tycker hon kanske bara är bra, hon är hängiven och engagerad men ändå.. Vad tycker du? Är inte så bevandrad i datorvärlden.

Blivande Man, menar jag. Blev tvärtom..

Nu skickade jag ett personligt meddelande till dig, inte i gästboken alltså. Tror jag. Fick du det??

Håller med dig, Dannedo, jätteviktigt att man pratar om problemen och inte är rädd att ta plats och vara i vägen.

Själv har jag aldrig använt p-piller kan jag kanske tillägga efter alla mina inlägg. Min kiropraktor (av alla..) intutade mig vid mkt liten ålder att p-piller skulle bli nästa cancerbomb som rökningen var på hans tid (han är nu 86 år och började studera medicinskt litteratur när han var 10! Helknäpp, totalt asocial men genial!) Han varnade folk på 60-talet när folk skrattade år honom och han varnar kvinnor (tom barn, höll på att skämmas ihjäl när han sa detta när var typ 12 år) för p-piller idag. Tyckte det mest var pinsamt. Vänta till efter min död, sa han.

Sen blev jag senare volontär på ett katthem och efter att ha sett ett otaligt antal honkatter (där en generation går snabbare) dö i livmoder- och juvercancer fick jag mig en tankeställare. Och bara för hans passionerade utläggning, alla dessa år sedan, började jag heller inte använda p-piller..

Vi2alltid skrev;

"Om man känner brännande känsla EFTER sex som TS beskriver, beror det då verkligen på vaginism?? Altså kramper? Låter ju mer som slemhinnorna tycker jag... "

Mkt bra poäng! Jag tänkte den tanken oxå. Visst är det så att vaginismens första "knivar" känns precis vid inträngandet, mkt riktigt. MEN i mitt eget fall började det hela precis som ovan beskrivet - med brännande känsla efter samlaget och trasiga slemhinnor (av för lite lubrikation) som tog flera dagar att läka. Och jag har inte ätit p-piller eller annat konstigt. Jag bortförklarade detta som "skavsår" och med tanken att man borde kanske ta mer glidmedel nästa gång. Så därför drog jag parallellen med vaginism och vestibulit, men du har helt rätt. Det viktiga, vad diagnosen än blir, är att söka hjälp i tid, hitta nån som tar det på allvar och som vet vad den pratar om och att sluta ha sex till det blir bättre.

Nån nämnde att penetration var tillfälligt förbjudet och att man får göra allt annat så länge och det var precis så jag och min sambo fick göra i vår långa behandling. Helt suveränt men kändes helknäppt i början. Vi fick börja om HELT från början, som tonåringar som inte visste nåt om nåt. Back to basics, totalt. Hon (barnmorskan) lärde mig oxå att det GÅR att leva utan penetrerande sex, till och med riktigt fint. Men framför allt att det faktiskt ligger i varje människas mänskliga rättighet att själv välja ett liv utan penetration, trots att man lever i en relation. Sen kan det beslutet och det sättet att leva vara under längre eller kortare period eller som i mitt fall - livslångt. Jag var SÅ indoktrinerad och övertygad om att man inte FICK säga permanent nej trots smärta, mer än tillfälligt kanske och då skylla på huvudvärk eller andra klassiker. Först när mitt nej verkligen blev mitt eget nej, då öppnades en hel värld av njutning och sinnesnärvaro vid sex (fortf utan penetration) som jag aldrig varit medveten om förut. Och min vaginism är kvar... Den får stanna tillsvidare eftersom det skyddar mig från att falla tillbaka i gamla spår...

Låter det kanske jättekonstigt i era öron? Onormalt, eller som jag går miste om nåt? Eller kanske befriande?

Cityalven; dina problem låter precis som mina och stämmer precis in på vaginism. Den muskelatur som krampar sitter främst i öppning och det är där det gör ondast, särskilt i början. Likaså det du skriver att det onda släpper efter ett tag, mkt tydligt tecken på vaginism. Det är ju muskelkramp och muskeln "tvingas" tillfälligt ut med våld. Men varje gång du och din partner utsätter ditt underliv för detta kommer det att sluta sig ännu mer nästa gång i självförsvar mot smärtan.

Det kommer INTE bli bättre av sig självt och varken glidmedel (som är jättebra) eller krämen INTIM (som är jättebra mot sköra slemhinnor) hjälper dock mot själva krampen. Du måste sluta ha sex NU och söka hjälp! Det ÄR ju botbart, det finns hopp.

Sätt dig ner vid bortet med din sambo och lägg upp alla kort. Var stenhård och tydlig (vilket är omöjligt när man precis ska ha sex) och säg att just nu innebär sex våldförelse på din kropp som till och med fysiskt har garderat sig mot det. Upplys honom om att du haft smärtfritt sex EN ENDA gång på 20 år och då fick du ont efteråt (vilket inte jag skulle klassa som smärtfritt sex alls). Finmåla och översläta ingenting. Framställ det inte som att han är "boven" eller nån slags våldtäcksman, ni gör GEMENSAMT illa din kropp. Men var tydlig med just den biten - sex gör illa din kropp, det skadar den och tillståndet bli värre gång för gång.

Jag använde samma ursäkt som du, sa till min sambo att det behövde "läka till lite" där nere dagarna efter sex. Han fattade aldrig hela bilden och han tog fruktansvärt illa vid sig när han förstod vad allt sex hade gjort med mig. Han var arg på sig själv och kunde inte fatta varför jag envisades med att det inte varit så farligt. Jag ljög om smärtan, slätade över och sa att jag visst ville men det var lite ont i början osv osv osv...

Men snälla, snälla du, sök hjälp. Framför allt, tillåt dig att kräva en tillfällig sexfri period av din sambo tills du fått rätsida på detta och gått till botten med ditt problem. Du är INTE en "dålig" flickvän för det! Om du har utvecklat tennisarmbåge - nog f*n skulle du väl ta ledigt från tennisträningen??? Inte skulle väl heller din sambo glatt följa med dig till tennisträningen och spela mot dig som vanligt medan du kämpar för att överhuvudtaget lyfta racketen?? Nej, skulle tro att han propsade på att du går till läkare och sjukgymnast och tar en break från träningen tills du är bra igen... För SÅ allvarligt ÄR det, enligt min barnmorska fullständigt jämförbart med tennisarm som oxå att muskelkramp/låsning pga likande "överansträngning".

Men tyvärr finns bara ett sätt att få med din andra halva på noterna och det är att vara brutalt ärlig, vilket vi tjejer med de här tillstånden inte brukar vara eftersom våra sexliv präglas av dåligt samvete, skam och skuld. Gör klart för honom hans del i det hela. Han bär inte skulden för det som varit men han bär 50/50 delat ansvar för framtidens sex!

Och ha i tanke när du känner dig "svag" och tvekar på om du ska säga nej i stundens hetta - din kropp har redan sagt nej! Dina tvärstopp ÄR din fina och ovärdeliga kropps tydligaste högljudda vansinnesskrik till NEEEEEJ som finns! Din kropp kämpar dagligen för att skydda dig mot smärta - gör den en tjänst och hjälp till. Var solidarisk med din kropp!

När jag var i din sits upplevde jag att min kropp motarbetade mig och sexlivet. Idag är jag så glad att kroppen har dessa fantastiska stoppknappar...

cityalven; ahaaa, jag läste "Har själv samma problem är 20" som "haft samma problem I 20 år"..

Och klart man kan ha superupplevelser utan penetrerande sex! Min sexolog/barnmorska hävdade bestämt att de flesta par skulle må bra av att skippa just penetrationen periodvis för att återupptäcka/återfinna allt det andra som eggar våra sinnen så till den gräns att man nästan spricker av åtrå. Som du kanske har läst så har inte jag och min blivande penetrerande sex alls, vi har i samråd valt bort det. För tillfälligt eller för livet återstår att se.. Och jag har aldrig upplevt så mkt njutining sen vi tog det beslutet!

Och skojmarran, vad kul att höra att du mår bättre och har lyckats undvika sex till du mår bättre! Thumbs up!

Cityalven - vad skönt att han tog det så bra! Då kan du nog räkna med att du har en av "the good ones", håll i honom.. Är så glad för din skull att du tog modet till dig, det är sånt som gör att jag tycker det är värt att berätta om såna jättepersonliga saker om mig själv på ett forum. Inte för att det är nåt hymla med men sexproblem är förfarande så belagt med mungavel så man kan bli tokig.

Men har du gått till ungdomsmottagningen än? Har du kollat om de har en specialistutbildad barnmorska, dvs en sk sexolog? Tror det är viktigt att du ser till att komma till nån som vet vad de pratar om.

Hittade två väldigt bra hemsidor som du absolut bör läsa igenom från början till slut, om du inte gjort det innan. Har inte googlat på det här förut eftersom jag haft en suveränt "team" av en gynegolog och en barnmorska/sexolog på samma mottagning. De har förklarat och lärt mig allt om tillstånden. Det rör sig mkt tankar och uppfattningar om vestibulit och vaginism och jag får känslan av att många kvinnor och tjejer inte är helt klara med vad respektive innebär, skillnaden mellan dem samt möjligheterna till åtgärder. Den ena rör sig alltså om nerverna, den andra om musklerna. Hur som, dessa två sidor uttrycker samma lättsmälta info som jag fick när jag blev diagnoserad.

www.vaginism.se

och

www.vestibulit.se

Vad bra att du gick dit!

Kanske beror dina problem på en kombination av problem, det är nog bra att du är öppen för olika alternativ.

Tyvärr finns det många barnmorskor som inte är insatta i de här tillstånden, otroligt men sant. Tror det är ett problem som de gärna sopar under mattan.

Tror fortfarande på vaginism som ett rimligt antagande men man kan ju inte utesluta andra orsaker.

Vad gäller glidmedel så kan jag säga att på den tiden då jag hade sex trots smärtan, så var det allra värst med glidmedel. Glidmedel är jättebra på alla sätt men när jag/vi använde glidmedel för att kunna penetrera så ledde det till att hans penis gled in "för" enkelt och smärtan blev som en brännande kniv. Utan glidmedel var det trögare och därmed kom han inte in på samma sätt och smärtan var inte lika brännande.

Använder fortfarande glidmedel, men inte ihop med penetration (eftersom vi inte har det) förstås. Många glidmedel har en massa "skit" i sig, konserveringsmedel, färg- och smakämnen och de skapar bevisar allergiska reaktioner hos många människor. Vissa kan nog vara allergiska mot silikon, vilket en del glidmedel är baserat på.

Men känner igen dig i vad du säger. Under mina "helvetesår" (dvs innan jag fick behandling) avstod jag ofta från att använda glidmedel vid penetrering eftersom jag upplevde det som att det gjorde ondare då.

Tack, vad gullig du är! Jo, jag bryr mig faktiskt om er tjejer som går och dras med denna i ensamhet. Jag vet ju hur det var (är, jag har ju fortf kvar min vaginism), jag har ju levt med vaginism i 7 år. Om jag bara hade vetat då vad jag vet idag... Därför vill jag gärna dela med mig av mina erfarenheter. Är smått chockad över hur många som lider att detta! I början ångrade jag varje inlägg jag gjort och förbannade BT för att man inte kan radera vad jag skrivit men idag är jag glad att det inte gick när så många har hört av sig. Det är ju faktiskt inget att skämmas över eller hymla med - även om jag ibland måste upprepa det som ett  mantra om och om igen!

Det är jättebra att du har utrustat dig med envishet, det verkar som att det kan behövas när man kommer med det här "bekymret". Verkar inte helt lätt att få sjukvården att fatta att det är en diagnos och inget litet skavsår som går bort bara man har lite extra tid på sig.

Tror du har rätt attityd gentemot dig själv för att fixa det här bra, det tror jag verkligen! Tummen upp för dig!

Berätta hur det gick på ons!