Ätstörningar?
Känner igen mig så mycket i det du skriver; att tycka att det är jobbigt att träffa folk, att känna sig ful och kass hela tiden att använda ätstörningen som ett sätt att få kontroll och må bättre när man mår dåligt. Och det sjuka är att man mår bara sämre av det!
De senaste 10 åren av mitt liv har präglats av min dröm att vara smal (och jag har under denna tid varit både underviktig och normalviktig) och när jag väl vaknade upp och insåg att, som du skriver, vikten inte alls har med hur man mår att göra så kunde jag inte sluta strula med mat och träning - jag ville så gärna men jag kunde helt enkelt inte på egen hand!
Ta emot hjälp, och se till att det är rätt hjälp du får. Man har bara att förlora på att fortsätta på den väg man redan går - du måste ändra riktning och börja ta hand om dig istället för att skada!
För ungefär 4 månader sedan började jag inse på allvar att min ätbeteende inte är normalt och då sökte jag också hjälp. Har varit på SCÄ (Stockholm Centrum för Ätstörningar) några gånger nu och redan känns det lättare - jag vet att även om det är jobbigt nu så kommer jag hela tiden längre och längre ifrån den skit som en ätstörning innebär och närmare ett friskt och lyckligare liv!
Ta tag i det, gör ditt bästa och KÄMPA för dig själv - du måste vara dig själv närmast nu! Jag hejjar på dig!