• minimia

    Ätstörningar?

    Hej.

    Hur vet man egentligen om man har en ätstörning? Jag var hos barnmorskan förra veckan och på något sätt kom vi fram till att jag äter dåligt och kräks en del. Har även börjat simma en timme om dagen för att komma ner i vikt. Är 21 år, 1.66 och väger 53 kilo, hon sa att det är normalvikt. Jag ser mig själv som tjock, har väldig ångest över mat, träffa nya människor, bara jag ska till arbetsförmedlingen får jag ångest. Kan inte gå på jobbintervjuer så detta stör min vardag. Ska även få hjälp nu, men blir gråtfärdig när jag tänker på det. Vill komma ifrån detta men ändå inte. Sen samtidigt vet jag inte ens om det är en ätstörning... fan vad trött jag är på allt. När jag ser mig själv i spegeln tänker jag bara "Vem fan är det där står, egentligen?" En äcklig människa som känner sig fruktansvärt värdelös. Finns det någon som känner igen sig, eller har en ätstörninar?

    Kram.

  • Svar på tråden Ätstörningar?
  • minimia

    Ja, kuratorn ska ringa mig nu nästa vecka och sen får jag antagligen vidarehjälp. Jag vill ju ha hjälp men ändå inte. Sen om man är normalviktig, underviktig eller överviktig spelar ingen roll sägs det eftersom det är beteendet, tänket, och hur man misshandlar sin kropp. Tack för sidorna! Och du har rätt i att man inte klarar det på egen hand (ja, ytterst få gör det!) jag har redan försökt men tyckt att det blivit värre. Och det är väl dags att få hjälp... usch, är så rädd bara. Detta dämpar all smärta liksom, det är mitt smärtstillande så att säga. När saker och ting går dåligt så har jag detta och det går mig att må bra då. Fast jag mår inte bra.


    happytoaster skrev 2010-01-24 15:29:52 följande:
    Det låter inte som att du mår så bra. Jag tycker du skall fråga barnmorskan om hon kan hjälpa dig att komma i kontakt med någon professionell samtalspartener typ psykolog som kan hjälpa dig. Det låter som att du har eller är påväg att få en ätstörning förutom att du mår dåligt. Man behöver hjälp för att må bra igen, ytterst få klarar det på egen hand så sök hjälp. Ju tidgare man får hjälp ju lättare är det att bli bra igen. Tips på två bra sidor:www.abkontakt.sewww.umo.se/Att-ma-daligt
  • minimia

    Gud vad skönt att någon känner igen sig! Fick tid till doktorn nästa onsdag... har riktigt ont i magen. Hon säger kanske att jag inte har en ätstörning. Nu måste jag gå ner i vikt tills jag ska träffa henne, annars kommer hon tycka att jag är konstig. Så har en grym ångest redan, orkar verkligen inte mer. Nej precis, man kan inte själv.. eller inte jag. Känns omöjligt som fan. Men jag är nog redo nu tror jag.. bara om någon verkligen hjälper mig. Är rädd att ingen ska göra det. Känner mig så värdelös så det finns inte. Har inte mått så psykiskt dåligt på väldigt länge! Hoppas jag kan se tillbaka sen och fråga mig själv hur jag orkade leva såhär.

    Tack för ditt svar, känns lite bättre. Lycka till med dig också.


    MsMinelli skrev 2010-01-25 08:34:05 följande:
    Känner igen mig så mycket i det du skriver; att tycka att det är jobbigt att träffa folk, att känna sig ful och kass hela tiden att använda ätstörningen som ett sätt att få kontroll och må bättre när man mår dåligt. Och det sjuka är att man mår bara sämre av det!De senaste 10 åren av mitt liv har präglats av min dröm att vara smal (och jag har under denna tid varit både underviktig och normalviktig) och när jag väl vaknade upp och insåg att, som du skriver, vikten inte alls har med hur man mår att göra så kunde jag inte sluta strula med mat och träning - jag ville så gärna men jag kunde helt enkelt inte på egen hand!Ta emot hjälp, och se till att det är rätt hjälp du får. Man har bara att förlora på att fortsätta på den väg man redan går - du måste ändra riktning och börja ta hand om dig istället för att skada! För ungefär 4 månader sedan började jag inse på allvar att min ätbeteende inte är normalt och då sökte jag också hjälp. Har varit på SCÄ (Stockholm Centrum för Ätstörningar) några gånger nu och redan känns det lättare - jag vet att även om det är jobbigt nu så kommer jag hela tiden längre och längre ifrån den skit som en ätstörning innebär och närmare ett friskt och lyckligare liv!Ta tag i det, gör ditt bästa och KÄMPA för dig själv - du måste vara dig själv närmast nu! Jag hejjar på dig!
Svar på tråden Ätstörningar?