Hur kommer jag över min längtan efter en dotter?

Självklart vill jag att vårt barn ska bli en egen individ. Jag menar inte att ett barn, en flicka eller pojke, skulle bli en kopia av någon av oss. Det jag menar är bara att jag inte förstår varför jag inte bara kan känna att det vore underbart att få en son med min sambo, när min sambo är så underbar på alla sätt och vis.

Tack för era fina svar, de värmer verkligen :)

Tusen tack ni alla, för så fina och hjälpsamma svar! Särskilt "Suss och Jonas" och "evst", det värmde verkligen. Till Red Scarlette; jag längtar inte efter en tjej för att jag tror att de skulle vara sötare än pojkar. Inte heller ser jag fram emot att eventuellt klä dem i söta, rosa kläder.

Jag tror att jag längtar efter en dotter, för att jag är uppvuxen omgärdad av kvinnor. Uppvuxen med varma, nära relationer med mina fem mostrar, mamma, mormor och syster. Jag har haft väldigt få män i min närhet under min uppväxt, min pappa har knappt varit där alls. Inte heller min morfar, eller farfar. Jag tror att det är därför jag längtar efter en dotter.

Men, jag vill även tillägga att jag verkligen landat mer i mina känslor för framtida barn. Jag känner inte alls samma ångest, som jag kände förut. Jag har pratat mycket med min fästman och mina nära vänner om hur jag känner, och de har hjälpt mig mycket. Liksom era fina inlägg här på sidan. Tack för att ni tagit er tid att svara. Om det är någon mer som vill dela med sig av egen erfarenhet/åsikt kring detta, gör det gärna.