relationsambivalent

Såna skillnader går ju att se förbi om man har ett jämspelt utbyte av varann på andra plan och är överens om att den där skillnaden är helt ok. Men vägen dit är inte självklar heller såklart, samtidigt som projektionen av hur lyckad han är kanske inte ska få stå ivägen för det som är eller kan vara bra hos er heller. Tricket är att inte se projektionerna (det är lätt att tycka och tro om andra) utan se människan. Kanske ger du honom nåt långt viktigare t ex? Eller så är skillnaden oöverstiglig, det finns inget allmängiltigt svar på det utan bara det svar ni tillsammans skapar.

Jag jämför mig en del med andra, absolut... men det är absolut inget beteende som kommit från hur jag blivit behandlad av min familj. Jag känner att dom älskar mig precis som jag är. Tyvärr känner jag mig inte riktigt avslappnad med min sambo, inte såsom jag skulle vilja i alla fall. När jag tar upp något kring vårt förhållande eller något han gjort som sårat mig så känner jag mig som att jag är "till besvär", han brukar säga ungefär "vad är det nu då?" och "du är ju aldrig nöjd", t.ex. har han sagt flera ggr när jag blivit ledsen att "jag vet inte när jag såg dig glad sist". Jag vet inte vad han tycker är normalt eller hur han tror att andra har det - att man aldrig har några problem att ta upp, att allt bara flyter på och är harmoniskt jämt?

Nej men känner man att relationen tar mer än den ger och man tassar på tå hela tiden så är den kanske inget att satsa på. Men som jag sa kan jag tycka det då är viktigt för ens egen skull att man har funderat igenom vad det är man går från och vad man går till istället så att man inte upprepar samma mönster i nästa relation. Viktigt för mig är iallafall att man lär sig och utvecklas, också av sina sämre erfarenheter.

Jag och mina sambo har något mellan berg-och-dal-bana och stilla vatten. Ibland har jag varit avundsjuk på dem som aldrig bråkar i sina relationer, men samtidigt har jag kommit underfull med att jag inte är en sån som skulle funka i en relation utan att ha lite hetlevrade diskussioner ibland. Jag är en otroligt känslostyrd människa och drömmar till skillnad från min m2b som har båda fötterna på jorden och inte lika mycket kontakt med sina känslor. Ibland när jag blir sådär upp och ner så märker jag att han inte riktigt hänger med i det, men han märker att nåt är fel. Jag har insett att det är enormt frustrerande för honom när han märker att det är nåt, men eftersom han inte skulle reagerat på samma sätt så vet han inte hur han ska lösa det åt mig. Han fattar inte alltid det här med tröst och ett lyssnande öra utan blir lösningfokuserad. Förut blev jag ledsen och irriterad, men har insett att det är hans sätt att försöka förstå/hantera. Vi får acceptera att vi alla är olika. Vissa blir kära i folk som är mer lika dem och andra dras med till motsatsen av en själv.

Min m2b kan driva mig till vansinne ibland, samtidigt som han är fantastisk på så många sätt och vis. Vi talar ibland olika "språk" så man måste försöka hitta ett gemensamt språk.

Jag tror att vi som är mycket känslostyrda och kanske jämför våra relationer med andra lättare blir påverkade och får känslor av ambivalens. Vi tänker ibland för mycket, känner efter för mycket. Precis som anne på grönkulla skrev om att fundera vad man lämnar så håller jag med henne. Saker är ibland mycket bättre än man tror. Skenet bedrar. Det kan verka som om alla andra har perfekta förhållanden i symbios och förstår varandra perfekt och alltid behandlar varandra perfekt, men så är det inte. Alla förhållanden har sina problem, mer eller mindre stora. Alla förhållanden har sina svackor. De flesta har nog ifrågasatt eller tvivlat på sina relationer/äktenskap någon eller några gånger under sitt liv, men det betyder inte att personen man lever med inte är den rätta för en. Det är svårigheterna som gör att man uppskattar allt det fina och enkla Sen är det självklart viktigt att man har fler bra stunder med varandra än dåliga.

Tack för svar och synpunkter. :)
Hur jag känner för den här relationen växlar väldigt mycket tycker jag, men en sak som inte förändrar sig åt något håll är min motvilja mot att bilda familj. Jag längtar inte efter barn, så är det bara, även om jag länge försökt inbilla mig att jag "kommer göra det om tre år".

Funderar vidare. Drar jag bara ut på något som ändå kommer ta slut när jag ger oss mer tid? Efter tre år ihop, borde inte en framtid tillsammans kännas självklar då - om det är rätt? Kanske har vi blivit mer som någon sorts kompisar, utan direkt gemensamma intressen och nästan utan något sexliv. Jag vet inte om det vi har räcker för mig och om jag vill fortsätta.

Flytta in hos en kompis/mamma ett tag, var BESTAMD och meddela att du vill ha pausa. Later teenage, jag vet. Antingen sa ar man ihop eller inte. Men! Det handlar inte om att gora slut, bara om att vara ifran varann ett tag.
Och om ni inte saknar varann efter 2-3 veckor, da vet ni.

"Man vet inte vad man har forran man forlorar det".

hur är det med honom, tycker han att det ni har räcker för att fortsätta?

Tror det är dax för dig att lyssna på dina egna varningsklockor... och använda dig av dina egna erfarenheter... Altså: LITA PÅ DIG SJÄLV!!!

Om du upplever detta problem i denna omfattning efter tre år.... hur tror du då att du upplever dem efter 5 - 6 år och kanske samtidigt "sitter fast" med barn!!! Stanna "för barnens skull" till de har fyllt 20 = utflugna????

Var rädd om DIG!!! Kram!!!

Självklart var han extra gullig i går och jag fick dåligt samvete för att jag går och grubblar på oss. Han hade köpt kaka till mig när jag kom hem från jobbet, han höll om mig, sa att jag är så fin och att han trivs så bra med mig och att han är så glad att jag finns. Sånt där som jag aldrig fick höra i mitt förra samboförhållande. Fick tårar i ögonen.