Jag menade inte att man skulle skaffa ett barn till av vilken anledning det än vara må, bara att man ska tänka sig lite för så att man inte knyter sitt enda barn för hårt till sig själv.
Jag har sett det hända i de flesta fall av ensambarn jag känner.
De har givetvis blivit överösta av kärlek och "du är allt vi har" osv. vilket kanske är lätt hänt.
Precis som Stifflers Stiffla skriver så älskar ju barnet sina föräldrar och kommer sannolikt att ta hand om dem även fast det blir tungt. Tyvärr så har jag sett många som inte bara gör det av kärlek utan även pga dåligt samvete för att de är allt föräldrarna har. Svårt att förklara. Men jag tror att ett ensambarn kräver extra omtanke just vad gäller ansvarsbiten gentemot föräldrarna.
När man är flera så kan samma sak hända att en enda tar på sig allt jobb och de andra skiter i det, lika illa det kan man tycka. Men i de fallen så har jag inte haft samma känsla av att personen ifråga har dåligt samvete gentemot föräldrarna. Däremot kan den ha varit besviken på sina syskon förstås.
mittid skrev 2009-08-02 15:10:37 följande:
Jag har ett barn, valt så pga omständigheter, har själv tre syskon. Ett barn är inget problem alls tycker jag. INTE kan man "skaffa" två barn för att man inte tycker att det är "bra" att ha ett barn. Det viktigaste måste ändå vara att VARJE barn är önskat och välkommet!!! Det finns inga garantier för att syskon kommer att vara världens bästa vänner bara för att de är syskon... så skaffar man varn för den skull så är man kanske ute och cyklar! Har man uppfostrat sin/sina döttrar att bli självutplånande (jag finns till för alla andra utom mig själv-typ) så har man gjort ett skitjobb tycker jag!! DET sitter nämligen i uppfostran, alltså hos mig själv.
