hur visste ni att ni hittat rätt kärlek?

Oj jag känner igen mig lite i det du skriver. Jag fattade inte själv att jag var kär, min mamma och mina kompisar fick berätta det för mig.

Jag hade innan jag träffade min sambo och blivande man, bara haft stormiga passioner och flirtar där jag varit mer kär i kärleken än i personen jag träffade.

Så när den här mannen kom inspatserande i mitt liv, och allt bara kändes varmt, tryggt och lugnet växte fram i mig så fattade jag ingenting. Jag vet att jag tänkte "jaja det är så skönt att vara tillsammans med honom så jag tror jag kan vara det resten av livet oavsett om jag är kär eller inte.."

Men jag insåg efter ett par år att jag nog faktiskt älskar honom, det är såna där småsaker som får mig att inse det. Som att jag alltid vill att han ska ha det så bra som möjligt. Att jag vill att han ska växa som människa, även om det skulle gå ut över mig. När han inte är med mig så tänker jag ofta "oh det här skulle M se, höra etc" eller "det här måste jag berätta för M". I hans sällskap kan jag slappna av fullständigt, och vara mig själv helt och hållet, vilket jag har otroligt svårt för annars. Plus att hjärtat slår ett par extra slag ibland när jag ser honom, som när vi en vinterdag stod ute vid havet och hans ansiktet såg ut som om det var av guld när solen smekte det.

Jag kan inte tänka mig någon annan som pappa åt mina barn. Jag är så säker på att han kommer bli världens bästa pappa, och jag känner mig trygg i att oavsett vad som händer mellan honom och mig så skulle ingen av oss använda våra framtida barn som slagpåkar. Det finns liksom bara inte...

Men jag hoppas att vi får bli gamla tillsammans, för om man ska tro folk som möter oss ute, så kommer vi nog bli ett sånt där gulligt par. Vi har varit med om att totala främlingar har talat om för oss hur goa vi verkar vara med varandra och hur mysigt vi verkar ha det tillsammans...