Varför?

Eh... Att vara Homosexuell är ju vare sig en tro, åsikt eller politisk ståndpunkt.

Det är väl det som är grejen, att delar man den tro som ett samfund står för, bör man väl rimligtvis få vara fullvärdig medlem.

Sedan måste ju som sagt var lagen likställa samkönade förhållanden för att det ska bli någon mening med deet hela rent juridiskt.

Där verkar det ju som att vi är på väg mot att det blir staten som får vigselrätten juridiskt, och sedan blir trosinriktade ritualer och gudstjänster en ytterligare bekräftelse för ens förhållande inför den gud man bekänner sig till och med den församling man vill tilhöra.

Var människorna i de olika samfunden verkligen står i frågan om homosexuella äktenskap, diskueras nog rätt friskt både här och var. Tider föraändras. Långsamt.

Nä, jag menar att man ska få vara medlem. Vigsel lutar jag mer och mer åt att man bör ha som en juridisk handling utanför trossamfunden. Jag tror också att det kommer att bli så. Där ser jag det som självklart att vigsel mellan samkönade ska vara likvärdigt med heterosexuella äktenskap. Välsignelse i kyrkan får man ju redan som homosexuell väl? Det blir ju sedamera en sak för varje samfund att ta ställning till , ifall själva vigselincitamentet övergår till att bli statlig.

Fortfarande är ju inte homosexualitet en trosåskådning, utan en läggning, och man borde få vara troende och homo samtidigt, även om jag inser problematiken med syndbegreppen. De tror jag dock faktiskt förändras över tid.

När mina föräldrar skilde sig tex, blev de uteslutna ur sin församling, för den sakens skull. Så är det inte längre i det samfund de var medlemmar i. Jag är glad att konstatera att kyrkan-som ju består av människor-inte är alldeles statisk, utan utvecklas och förändras .

Jag tycker att man ska få vara medlem i Svenska kyrkan precis som man också får.
Jag tycker vidare att äktenskap bör kunna ingås som en juridisk angelägenhet, helt utanför kyrkans väggar.
jag har fått uppfattningen att Svenska kyrkan som trossamfund redan beslutat att man välsignar även homosexuellas relation, och då har man ju redan accepterat att läggningen levs ut, kan man väl sluta sig till.

Angående grundpelarna i den kristna tron och andra, menar jag naturligtvis inte att man ska urvattna tron genom att göra kyrkan till ett kappvändande mähä-viklket jag tror du förstår. Däremot förändras vi människor och vårt förhållningssätt över tid. Det innebär att kyrkan naturligt också gör det. Det kan svänga både mot "friare" och "strängare" tolkningar av den heliga skrift man vill hålla sig till.

Att hela tiden ha en dialog och föra samtal inom och mellan samfund tror jag är viktigt för att tron ska hållas levande och vara förankrad i vår verklighet.

Fortfarande hoppas jag att även homosexuella kristna ska kunna känna sig helt och hållet välkomna och få vara sig själva på fler och fler ställen i vårt samhälle. Även i våra kyrkor. Jag ser inte att de inte uppfyller kriterierna. Det är mycket som räknas upp som synd och som tidigare satt människor i skampåle utanför kyrkorna. Idag sitter inte kvinnor som fött "oäkta" barn där längre, så syndiga de än utmålats som. Jag tror och hoppas att samma förändring kommer för homosexuella.

Slutligen vill jag påpeka att synen på vad dopet egentligen är, är verkligen ett grundfundment inom baptismen, och själva förutsättningen för att man ska betraktas som kristen i det samfundet om man ska hårdra det. Homosexualitet är det inte. Det hamnar snarare jämsides med utomäktenskapliga relationer och andra utsvävningar. Därför går det inte riktigt att jämföra.
Dopfrågan är en ståndpunkt. Homosexualiteten en del av ens personlighet.

Nej det är inte självklart och det tycker jag ju inte heller!

Men jag tycker att det borde vara självklart ute i resten av samhället att alla slagsförhållanden ska åtnjuta samma juridiska skydd.

medlemskap i ett samfund måste naturligtvis bygga på att man bekänner sig till respektive tro som samfundet i fråga står för.
Jag anser inte att synen på homosexuella är en trossats i något av de samfund jag känner till, utan det faller in under hur man bör leva. Normerna för dessa borden har vi sett förändras sedan bibelns olika böcker skrevs och det finns redan från början tolkningsutrymme.
Därmed handlar medlemskap i just det här sammanhanget mer om enskilda människors inställning och tolerans/ brist på tolerans, än faktiska stadgar eller grundförutsättningar.

Om ett samfund praktiserar bardop eller vuxendop är däremot rent teologiska skillnader i hur man ser på dopets innebörd. Det är en annan sak.

Tycker inte att det är missvisande, då jag talar om enskilda inte enstaka. Jag förstår vad du menar med syndbegreppet och allt det, men det är inte gemensamma ställningstaganden från hela samfundens sida, utan samtal, debatt och diskussioner pågår även inom kyrkornas väggar i den här saken, medan synen på dopet är själva grundorsaken till att baptiströrelsen startades. Därför väger de frågorna inte lika anser jag.

Det är klart att det diskuteras om dopet, det är väl ett friskhetstecken så länge det diskuteras och finns frihet att ifrågasätta både det ena och det andra i det samfund man är medlem i. Även hela samfund ändrar ju form och tar nya vägar under tidens gång. Flera har ju under de senaste åren slagit sig ihop istället för att hålla på gamla skillnader.

den dag man inte får tycka och tänka börjar det lukta sekt istället för samfund. Hela judendomen, som den kristna tron direkt bygger på och delar första delen av skrifterna med, har en väldigt lång tradition av att man SKA diskutera.

Det är i de samtalen som nya tankar kan väckas och man har chansen att testa sina egna ståndpunkter och fråga sig själv vad de egentligen bygger på. Tyvärr grundar de sig ibland mer i på rädsla än de vilar på rättfärdiga grund.

Jag tycker det är sorgligt om någon ska stängas ute för att någon annan påstår sig leva mer rättfärdigt än han/hon.

För förutsättningen för att utestänga någon med motiveringen att den är en syndare, kräver i mina ögon isåfall något ganska otroligt nämligen:

Man måste själv vara syndfri för att få komma inför guds ansikte.

Detta står i direkt motsats till det budskap Jesus -alla samfundens huvudperson- kom med.

Han som åt med syndarna, trots kritiken.

Han som sa att den av er som är utan synd, kasta första stenen.

Han som fann det nödvändigt att betala med sitt liv, för att lösa oss alla, var och en från vår egen ofullkomlighet, eftersom han såg att det var något vi inte kunde klara själva.

Han som sa att vår längtan till Guds fadershjärta är enda vägen till frid med oss själva och räddning från att gå vilse.

Det är HELT otänkbart i mina ögon, att han skulle visat någon på dörren eller förklara honom/henne ovärdig som medlem av sin kyrka när den personen i sitt hjärta bekänner Honom som den Guds son han utgett sig för att vara.

Om man sedan är totalt misslyckad som människa i alla andras ögon, borde inte spela någon så stor roll att andra människor tar sig rätten att sålla godkända och underkända hit och dit. Gör man det ska man samtidigt ha väldigt klart för sig risken att den Gud man bekänner kanske inte håller med...

Det är klart att det diskuteras om dopet, det är väl ett friskhetstecken så länge det diskuteras och finns frihet att ifrågasätta både det ena och det andra i det samfund man är medlem i. Även hela samfund ändrar ju form och tar nya vägar under tidens gång. Flera har ju under de senaste åren slagit sig ihop istället för att hålla på gamla skillnader.

den dag man inte får tycka och tänka börjar det lukta sekt istället för samfund. Hela judendomen, som den kristna tron direkt bygger på och delar första delen av skrifterna med, har en väldigt lång tradition av att man SKA diskutera.

Det är i de samtalen som nya tankar kan väckas och man har chansen att testa sina egna ståndpunkter och fråga sig själv vad de egentligen bygger på. Tyvärr grundar de sig ibland mer i på rädsla än de vilar på rättfärdiga grund.

Jag tycker det är sorgligt om någon ska stängas ute för att någon annan påstår sig leva mer rättfärdigt än han/hon.

För förutsättningen för att utestänga någon med motiveringen att den är en syndare, kräver i mina ögon isåfall något ganska otroligt nämligen:

Man måste själv vara syndfri för att få komma inför guds ansikte.

Detta står i direkt motsats till det budskap Jesus -alla samfundens huvudperson- kom med.

Han som åt med syndarna, trots kritiken.

Han som sa att den av er som är utan synd, kasta första stenen.

Han som fann det nödvändigt att betala med sitt liv, för att lösa oss alla, var och en från vår egen ofullkomlighet, eftersom han såg att det var något vi inte kunde klara själva.

Han som sa att vår längtan till Guds fadershjärta är enda vägen till frid med oss själva och räddning från att gå vilse.

Det är HELT otänkbart i mina ögon, att han skulle visat någon på dörren eller förklara honom/henne ovärdig som medlem av sin kyrka när den personen i sitt hjärta bekänner Honom som den Guds son han utgett sig för att vara.

Om man sedan är totalt misslyckad som människa i alla andras ögon, borde inte spela någon så stor roll att andra människor tar sig rätten att sålla godkända och underkända hit och dit. Gör man det ska man samtidigt ha väldigt klart för sig risken att den Gud man bekänner kanske inte håller med...

Oj, det blev dubbelpost! ursäkta! Det var verkligen långt nog ändå...

Jag trodde det var det som var diskussionen. det verkar dessutom pågå flera samtidigt. jag har aldrig sagt något om krav på svenska kyrkan eller att man ska kunna kräva medlemskap. Däremot håller jag inte med om att församlingarna i samfunden gemensamt skulle aanse att det är en synd att vara homosexuell. Vissa anser det. kanske tillochmed många, men det är fortfarande inte en av grundpelarna i tron. Jag tror dessutom att liksom synen på skilsmässa luckrats upp, kan synen på homosexualitet också göra det. Människorna i kyrkan hör ju faktiskt i hop med det samhälle de lever i , och synen på homosexualitet har ju förändrats rätt mycket de senaste åren. Även om vi inte kommit så långt som jag skulle önska.

Jag hävdar fortfarande att man kan vara homosexuell och kristen och att det inte innebär att man tvingar någon annan att ändra sin tro. Det är inte möjligt att söka sig dit det bättre passar, då diskussion och åsikter i ämnet finns överallt. jag skulle heller aldrig få för mig att kräva ditten eller datten av något samfund, annat än ömsesidig respekt och att slippa bli kränkt. något som tål atttänkas på blad människor som ibland blir ganska outhärdliga i sin självrättfärdighet. i alla möjliga samfund.

Hammerman.. ja, visst skulle den kritiken säkert som amen komma. det är jag övertygad om. Men detkvsrstår som ett faktum att jesus hellre friade än fällde, och för egen del har jag svårt att se varför vi människor sak ta på oss jobbet att döma, när han innan himmelsfärden sa"ett nytt bud ger JAG er-älska varandra"

Jag väljer att försöka leva mitt liv så gott jag kan och lämnar åt Gud själv att göra upp med synden och syndarna som han anser ämpligt...

(bara om någon förgriper sig på mitt barn eller något liknande gör jag mig beredd att göra upp den räkningen alldeles själv...)

Ja, det betyder att man inte ska drivas av samma begär som "världen" utan sträva mot att leva Gudslikt, att följ kärlekens och förlåtelsens väg istället för allt det andra som är drivkraafter i samhället. Det är inte samma ssak som att man inte formas som människa av det samhälle man lever i och man uppmanas ju också att leva i den, men som sagt inte av den, dvs inte låta tex girigheten efter pengar styra en. Det hAR faktiskt hänt en hel del även inom kyrkorna undr åren i fråga om vad som "tillåts" och så vidare.

Jag gör mig inte till språkrör för alla församlingar och samfund här, och politiken verses Svenska kyrkan är jag inte så insatt i på närmre håll.

Jag hoppas dock att det faktum att homosexuella får vara medlemmar i Svenska kyrkan, kommer sig av att kyrkan som helhet vill ha det så, även om enskilda medlemmar inte håler med. det är ju isåfall fritt för dessa medlemmar att byta samfund, lika väl som att den homosexuelle,skulle göra det. jag har fått uppfattningen att Svenska Kyrkans ståndpunkt är att man är medlem även som homo. Det tycker jag är bra.