Hej alla vänner!
Nu kan jag meddela att min senaste frånvaro berott på att jag FÖTT BARN!!! Den 26 juli kl. 17.56 kom vår lilla guldklimp, en pojke. Han vägde 3330 g och var 50,5 cm lång. Och han är alldeles blond. Allt gick jättebra och nu är jag mitt i amningskarusellen. Jag återkommer snart med en grundligare redogörelse över förlossningen.
Hoppas allt är bra med er, jag har inte hunnit läsa ikapp.
Här kommer min förlossningsberättelse:
Förlossningen startade kvart över fyra på lördagsmorgonen med att vattnet gick. Jag tänkte vänta med att väcka maken men när första värken kom fick jag smått panik och väckte honom. Yrvaket satte han sig upp och undrade vilket jädra vatten jag pratade om. Den molande värken fortsatte och blev så småningom lite mer regelbunden. Vi ringde till förlossningen och de ville att vi skulle komma inom ett par timmar. Jag la mig i ett bad och kopplade sedan på TENS-apparaten som jag lånat. Jag hade bara ont på framsidan, längst ner på magen. Vi packade ihop lite saker, jag hade inte packat klart väskan eftersom det var några dagar kvar till BF. Maken tänkte inte ens ta tandborsten för han var övertygad om att vi skulle få åka hem igen men jag övertalade honom att packa lite saker ändå. Han tog med fiskespöet!
Efter många om och men och ett stopp på macken för att handla lite mat kom vi oss iväg, ganska försenade. Resan på åtta mil gick bra, vi försökte klocka värkarna som nu kom med ca 5 minuters mellanrum. Väl inne på sjukhuset kollade de en CTG-kurva men tyckte inte att förlossningen kommit så långt så vi skulle inte få stanna. Det kändes för långt att åka hem så vi åkte en sväng med bilen istället och tänkte ta en picknick på lämpligt ställe (?gärna vid vattnet så jag kan fiska? sa maken). Jag var själv inte så intresserad av det! Vi körde ganska långt och stannade till slut på okänt ställe. Jag la mig i bilen och försökte härda ut värkarna. TENS-apparaten kanske hjälpte litegrann. Efter flera nätter med dålig sömn var jag så trött att jag småslumrade mellan värkarna så tiden gick ändå ganska fort. Runt två-tiden började det känna värre och batteriet började ge vika så jag ville åka tillbaka till sjukhuset.
Väl där fick vi komma in på förlossningen och barnmorskan undersökte mig. ?Men du har ju jobbat jättebra? sa hon. Hela 7 cm var jag öppen. Åh, så skönt det kändes. Men nu ville jag ha någon annan smärtlindring. Epidural kändes omständigt och inte nödvändigt men då föreslog BM att jag skulle testa lustgasen. Den hade jag glömt bort! Åh, så mycket bättre det blev. Sen rullade det på ganska snabbt, jag provade att stå en stund och det kändes bra. När middagen kom frågade BM om jag ville äta. ?Ja, om det är något gott? sa jag och tog några tuggor mellan värkarna. Glassen till efterrätt gick lättast ner. Hon blev nog lite förvånad.
Varken jag eller maken var nog inställda på att vi skulle bli föräldrar denna dag, vi hade ju räknat med att jag skulle gå över tiden. Nu blev det istället fem dagar före BF. Så vi hängde nog inte riktigt med på resan utan var lite förvånade hela dagen att det gick så fort. Snart började jag känna krystvärkar och då var det inte långt borta. Runt 20 minuter krystade jag aktivt, på slutet gjorde det rejält ont så jag ville nästan hålla igen, men till slut tänkte jag ?skit samma, nu gör jag det och ignorerar smärtan?. Och då kom den, 17.56 på kvällen. Hal som en ål och lite blå men guuud så vacker! Efter någon minut kom vi på att vi inte ens visste vilket kön det var så vi kollade tillsammans. Det var en pojke som vi båda trott. Jag blev sydd för några mindre bristningar och jag ammade pojken. Vi fick in den efterlängtade smörgåsbrickan och vi ringde till våra föräldrar. Svärisarna hade en stor fest i sin trädgård och ni kan ju tänka er att jublet bröt ut när vi meddelade nyheten att de blivit farfar och farmor för första gången. Farfar hade sedan skålat lite väl mycket så han till slut hade ramlat i rabatten! Resten av kvällen minns han inte? Hihi.
Det var verkligen en drömförlossningen, kunde inte ha gått mycket bättre. Till och med undersköterskan som var med ville beställa en sån förlossning om hon skulle få barn. Det var en riktigt rolig dag, i alla fall är det det jag minns efteråt. Tiden på BB var också härlig även om det var lite krångligt i början med amningen samt lite sömn. Men nu är vi hemma och allt går bättre och bättre. Men jag känner av den här maternity bluesen som man pratar om, alltså jag känner mig nerstämd fast jag egentligen är lyckligast i världen. Hoppas att det går över snart. Pojken är i alla fall världens gulligaste (tycker vi förstås) och han är så lugn och fin. Albin ska han heta. Jag kan inte få nog av att vara nära honom och vill helst frysa tiden. Men det ska bli underbart att se honom växa också!
Bild finns i mitt galleri.
Tack för alla grattis!
Jag vill också passa på att skicka en styrkekram till Cicci, jag har börjat förstå nu vilken jobbig sits du varit i. Men jag tycker ni ser framåt nu så är du snart gravid igen och kan gå vidare.
Till Tinga vill jag också skicka mitt stöd, jag kan inte förstå hur jobbigt det måste vara. Jag har ju fått EN lugn pojke och tycker ändå att det är fullt upp!
Vickan: Spännande!!!
