26 år och singel?!

Jag förstår att du är i en jobbig situation och det är säkert din sambo också. I vårt förhållande är det jag som inte vill ha sex. Jag tycker att det är skönt när vi väl gör det, men det är mycket sällan som jag längtar efter det och vi har sex max en gång i veckan. Vi har pratat om det många gånger, min sambo skulle kunna ha sex varje dag. Jag älskar min sambo jättemycket, men jag kan ändå inte få mer lust än så, tror inte att jag skulle få det med någon annan heller.

Jag tycker inte att ett förhållande blir ett kompisförhållande bara för att man inte har så mycket sex. Det finns så många andra sätt att visa att man älskar varandra som jag inte skulle göra med någon annan.

Vänta med att gifta dig och fundera lite till. Jag tycker att det är viktigt att du är helt säker på att du verkligen älskar din sambo innan ni beslutar att gifta er så att ni inte gör nåt förhastat i tron om att det är det bästa. Sex är ju inte allt kanske men ett äktenskap är ju inte något tillfälligt utan något väldigt stort och långt. Vill du kan du tänka dig ett livslångt liv med din sambo? Sex kan ju ha sina svackor också. Jag var också i en liknande situation. Jag bestämde mig för att jag inte älskade min kille tillräckligt mycket för att leva resten av mitt liv med honom efter att vi varit ihop i fyra år och gjorde slut då jag var i din ålder. Levde ett år som singel och datade en hel del innan jag helt plötsligt träffade min man. Jag tvekade inte det minsta då han friade. Lycka till.

Jag håller fullständigt med dig Ayla. Finns inte lusten ifrån bådas sida då kan det vara svårt.

Jag anser också att man inte behöver agera på denna lust två gånger i veckan för att ett förhållande skall vara bra. Man kan visa sin lust och kärlek på så många olika sätt.

Det här med sex förändras ändå ganska mycket under ett förhållande, ett liv: när man är gravid, får barn, vid sjukdom etc.

Känn efter; finns lusten och kärleken där?
Prata med din sambo; finns lusten och kärleken hos honom?

Utifrån det kan ni kanske sedan komma fram till vad ni skall göra.

Vänta gärna med att gifta er tills ni vill ha det.

Om kärlek och lust finns ifrån bådas sida så tycker inte jag att du skall ge upp på förhållandet.

Ibland kan det "knyta sig" när det gäller just lusten till sex. Har själv upplevt detta. Du verkar fundera över om er kärlek är bar en "kompiskärlek".
Jag tror att även om man har problem med att ha sex så är beröring jätteviktigt i ett förhållande. Viljan och behovet att ta i varandra skiljer sig från en "kompiskärlek". Så länge det finns kramar och kyssar i överföd skulle inte jag oroa mig allför mycket för att sex saknas vissa perioder. Men sex är ändå viktigt, så om ni ska leva ihop resten av livet bör ni prata om detta med syfte att lösa "knuten" på sexlusten. (Obs: att ställa krav på honom hjälper absolut inte, tvärtom. Istället behövs det nog en idog och uppoffrande insats från den vars partner har "tappat lusten").

Jag har haft samma tankar som du, men i mitt fel var det jag som inte ville. Anledninge till att jag inte ville var att det faktiskt gjorde rejält ont varenda gång vi skulle ha sex(misstänker brinnande vulva). Detta tär på förhållandet, kände mig så otillräcklig fast jag visste att min sambo inte klandrade mig, men ändå. Vi har varit ett par i sju år och jag älskar honom verkligen. Detta är väl vårt första (och enda!?)förhållande (för båda)vilket jag tror är en bidragande orsak till att man tvekar, man har ju inte provat sig fram.....Men nu under semestern fick vårt sexliv ett otroligt uppsving och jag fick plötsligt sån lust...vilket jag hoppas ska hålla i sig.Det har inte gort ont heller, vilket är underbart! Alltså vet jag inte utgången än men just nu känns det helt rätt...

26 år och singel är INGEN fara. Vara singel är aldrig någon fara, det är ALLTID bättre än att vara kvar i ett förhållande som lämnar övrigt att önska. Jag tycker att du ska våga språnget. Om du går runt i ett förhållande där du saknar passion och sex, kommer det förr eller senare att dyka upp någon som attraherar dig järnet och så kanske det blir värsta triangeldramat.

Nej, bättre göra upp (slut) i godo redan nu, så kan ni fortsätta att vara jättegoda vänner. För det verkar ni verkligen vara. Släng inte bort det. Vårda det genom att lägga en bra grund för vänskapen, och ge utrymme för nya kärlekar.

Men som många redan sagt, bara DU kan veta vad som är rätt. Jag var 28 och singel när jag träffade min man. Är glad att jag vågade ta mig ur de förhållanden jag levde i innan. För - det FINNS förhållanden som är perfekta...

KRAM!

jag och min blivande har samma "problem" han älskar mig och visar det på alla sätt han bara kan, men det vill sig inte direkt när det gäller sex, det är inget fel på lusten säger han, utan detta "problem" hade vi från början...känslorna är större än de varit någonsin förr för honom och det var det som satte käppar i hjulen...nu tror jag att det har blivit en mental grej av det hela och vi testar allt....ibland funkar det och ibland inte, men vi pratar om det och har en öppen och ärlig dialog hela tiden....jag älskar honom väldigt mycket och kan leva med detta även om det ibland känns frustrerande och då ska jag säga drömmer jag aktiva drömmar..oj oh..*LER* Men jag vet att det är honom jag vill leva med och detta ska vi arbeta med tillsammans.. så jag önskar dej lycka till och känn efter hur du känner. om du älskar honom så tala ut och skaffa hjälp ..det finns ju viagra om inget annat hjälper..det kan ju också vara ett medicinsk problem, kan vara värt att kolla upp..

kram

Tack för era synpunkter. Vi har pratat om det men vi är väl båda lika veliga angående hur vi skall göra. Vi trivs tillsammans och har ett för övrigt bra förhållande med kärlek och vänskap, men just inget sex alls. Här läser man om folk som har sex upp till sex dar i veckan och det hade vi inte ens när vi var nykära. Nu blir det i _bästa_ fall en gång i månaden! Själv tror jag att jag tappat lusten och är rädd för det som nån skrev, att jag förr eller senare kommer att vara otrogen om chansen ges. Och det får mig att känna mig så hemsk...att bara tänka tanken på att svika den jag älskar så. Det är nog där mina tvivel kommer in...att jag funderar på det. Själv anser han inte att sex betyder så mycket för honom. Han vet att jag blir ledsen och sårad av det. Vem skulle inte bli det? Känner mig otillräcklig och okvinnlig...skulle någon vilja ha mig, skulle jag ju ta emot all bekräftelse som möjligt. För visst är jag rätt osäker på mig själv...innert inne. Usch, vilket svårt val! Ingen vill ju lämna sin bästa vän. Och familj önskar jag mig nångång i framtiden. Att välja bort min sambo nu känns som om jag riskerar förlora en eventuell framtida familj också, som jag kanske annars aldrig kommer att få.

Du kan inte bara be om ett års paus från varandra?

Jag vet att det är en risk, men två par som jag kännt till har i

1, ett fall beslutat sig för att ta en paus i ett år eller kanske lite till... efter ett år blev de de igen och nu är de gifta med barn.

2, de tog paus och skulle ALDRIG mer bli ihop, ett år senare är de nykärare än någonsing och kanske, kanske blir det barn, när de har flyttat ihop igen...

LYCKA TILL och följ ditt hjärta!!! Du är värd att älskas och att få bekräftelse i ditt förhållande. Sen finns det olika sätt att få det.

Jag befinner mig i samma sits, men med den skillnaden att det är jag som inte vill ha sex. Jag har helt enkelt ingen lust . Känner varken åtrå eller längtan. För mig är sex någonting som tar onödigt med tid för ingenting. Det senaste året har vi haft sex vid 2 tillfällen.

Så kan man ha ett förhållande utan sex ? Min partner är min bästa vän. Vi har roligt tilllsammans, bor tillsammans och umgås jåmt. Jag skullle inte vilja vara utan honom. Men förhållandet är mer kompisaktigt. Jag älskar honom, men är jag kär? Det kan jag inte svara på.

Så då står vi här, precis som "Anonym nu". Giftemål eller inte. Han vill gärna gifta sig, helst imorgon, medans jag är mer tveksam. Är det så här kärleken är, eller ska man kräva mera?

När han kom in i mitt liv, var han allt jag någonsin sökt i en man och nu några år senare är han det fortfarande... kan inte tänka mig en bättra livspartner men räcker det att bygga ett helt liv på?