• Äldre 14 Dec 19:39
    7961 visningar
    2 svar
    2
    7961

    Börja om på nytt...?

    Hej. 

    Jag träffade en man 2010, vi jobbade tillsammans då. Jag var 20 och han 25, vi jobbade ca 4 månader tillsammans, som kockar vilket blir väldigt intensivt, vi trivdes bra tillsammans. Jag åkte och jobbade utomlands och under tiden jag var utomlands och jobbade så pratade vi om att ses och ta en öl när jag kom hem. 

    Jag kom hem till Sverige igen i april 2011, i maj samma år träffades vi. Vi blev tillsammans efter första natten typ. Vi hade ett otroligt stormigt förhållande, jag flyttade in i augusti i hans 35 kvm lägenhet i stan. Vi festade mycket, vilket också resulterade i många bråk pga alkoholen. Men vi älskade ju varandra så vi fortsatte, när vi närmar oss våran årsdag så säger jag att jag vill gifta mig och skaffa barn i framtiden, det var inte första gången jag nämnde det. Men det var första gången det på riktigt gick in. Han kom på att han aldrig kommer att vilja ha barn.
    Vilket resulterade i att vi separerade. 

    Jag flyttade hem till mamma och köpte sedan en lägenhet i den mindre stad (ca 30 min från sthlm) där jag är uppvuxen. Men vi höll oss bara ifrån varandra i två veckor. 
    Efter det kommer han på att han visst kommer vilja ha barn men om många år. 
    När vi bestämmer för att satsa på vår relation så börjar vi prata och kolla på en gemensam lägenhet, vi bestämmer oss för att sälja hans lägenhet först och sedan bo i min lägenhet tills vi hittar en lägenhet som vi båda vill ha.
    Så till våren 2013 säljer vi hans lägenhet och jakten på en gemensam lägenhet börjar. Efter någon månad så hittar vi en som vi båda älskar, vi säljer min lägenhet och flyttar till den gemensamma lägenheten. 
    Jag friar till honom efter 2-3 veckor i nya lägenheten. 

    Allt känns bra till en början, men sedan börjar vi jobba om varandra vilket blev påfrestande. Men vi löser det, vi planerar en resa till Venedig på vår tre års dag och bestämmer ett datum för bröllop. Det blev den 5/9 -15. 
    Allt känns bra, vi kör på i de hjulspåren vi var vana vid. Under sommaren 2014 så börjar jag fråga mig om det verkligen var rätt, men jag kom fram till att det var det. Brudklänningen beställs under hösten, lokal, kyrka och allt var bokat och klart till nyåret 2014/2015. Inbjudningarna var nästan klara också. 
    Under november och december så känner jag mer och mer att det är fel, jag har nu under hösten sagt till min fästman att det måste ske vissa förändringar annars kommer jag inte orka med ett liv med honom. Han såg mig inte, han prioriterade allt före mig. Vi umgicks ju genom att sova i samma säng, tex. 
    Det skedde ingen förändring, jag får mer uppskattning på jobbet och det är roligare på jobbet än hemma. 

    I slutet på januari så går inbjudningarna ut, men redan när jag släppte ner inbjudningarna i brevlådan så blev ångesten total. Jag ville fiska upp alla igen. 
    Det hela slutar med att jag på alla hjärtans dag 2015 gör slut.

    Vi separerar, säljer lägenheten, bilen och dela upp vårt hem. 
    Jag träffar en annan, han med. 
    Vi skaffar nya lägenheter och det är en tuff tid för oss båda, mest för honom. Men det var inte helt lätt att gå heller. 

    Vi träffas några ggr under sommaren/hösten för att lösa det sista med lägenheten och så. Sedan träffas vi i januari/februari 2016 för att jag hade hittat lite av hans saker i en av de sista flyttkartongerna jag packade upp. Vi träffades på en fika i stan. Vi pratar om våra liv hur de ser ut, vi har kul och skrattar tillsammans. 
    Sedan så separerar jag från min nya partner i maj 2016. I juni/juli träffar jag hans syster på en lunch, hon skvallrar om att han vill ha tillbaka mig. Jag känner nej, det går inte. 

    Några dagar senare så hör han av sig och vill ses, så vi bestämmer en promenad på söder. Vilket slutar i en middag och flera timmar senare så skjutsar jag hem honom. När jag åker därifrån så kommer ett sms att han vill säga så mycket mer och jag försökte vara tydlig vad jag ville, jag ville ha honom i mitt liv men inte på det sättet. 
    Jag har också under tiden vi varit ifrån varandra fått en diagnos med bipolär, en diagnos som har hjälpt mig att växa som person. Jag känner miginte lika vilsen och hjälplös som innan. Även påverkat mig på andra sätt på ett posetivt sätt.

    Men ju mer sommaren blev till höst så saknade jag honom bara mer och mer så nu för en och en halv vecka sedan så träffades vi igen. Vi skulle bara ta en sväng på gamla stans julmarknad och ta en fika. Det blev julmarknad, tapas (som vi båda älskar) och öl/bubbel. Vi började prata om alla i vår närhet vad som händer där och sedan även om våra minnen. Jag börjar gråta och minns för mycket, de bra minnena är så himla bra och de dåliga så himla dåliga. Jag grät av rädsla, skulle jag våga släppa in honom igen. 

    Nu efter en och en halv vecka har vi väl spenderat tre nätter ifrån varandra. 
    Det känns verkligen bra. 
    Just nu är det inga problem, jag är sjukskriven och han jobbar som han brukar kväll. Men när jag börjar jobba igen så börjar jag jobba 05 och jobbar till 14. Han börjar 13 och jobbar till 23. Rädslan finns hos oss båda, att det ska bli skit igen. 

    Nu till den stora frågan. 
    Går det att börja om på nytt efter denna långa och jobbiga historia? 
    Kommer allt att lösa sig om man vill?
    Min familj har aldrig tyckt om honom, och snackar mycket skit om honom till mig. Om vad han gjorde fel, men jag var ingen ängel heller, vi var just där också då ganska dåliga för varandra. 
    Hur ska jag förklara för min familj att jag älskar honom fortfarande? 
    Hur länge kan jag hålla det hemligt för familjen?
    Som tur är hans familj inget problem de älskar mig och har bett mig om att ta tillbaka honom också.
    Det var nog hela vår historia. 
    Hjälp mig!
  • Svar på tråden Börja om på nytt...?
  • Äldre 7 Jun 15:00
    #1

    Hej!

    Jag är lite i samma sits så jag funderar på samma saker men som den hopplösa romantikern jag är vill jag ju tro att det ALLTID finns en andra chans! Har man varit ifrån varandra på riktigt, tom försökt gå vidare men båda ändå vill tillbaka så säger det allt! Inget är perfekt och det som gick snett sist vet ni nu, vilket betyder att ni får jobba runt det på bästa sätt så ni inte hamnar där igen.

    Sen gällande vad föräldrar/svärföräldrar tycker, tycker jag kan kvitta. Det viktiga är att ni två är lyckliga tillsammans och är ni det kommer er omgivning också vara det!

    Lycka till!

  • Okänd
    Äldre 10 Jun 15:11
    #2
    Meddelande borttaget
Svar på tråden Börja om på nytt...?