• Anonym (ånges­t)
    Äldre 24 Mar 10:25
    5382 visningar
    12 svar
    12
    5382

    är vi rätt för varandra?

    Åh jag vet inte vad jag ska ta mig till. I sommar firar vi 5 år, vi har 2 barn, hus, katter, resa till sommaren med familjerna bokat o klart och bröllop bokat, allt låter toppen-kan man tro. Men jag har efter två helger utan karln insett att jag inte saknar honom när han är borta (han är ofta borta iom dömning, han jobbar över mycket o är fotbollstränare) och får inte ens ett litet pirr i magen när vi ses längre. Jag älskar honom men misstänker det är mer "friends with benefits" än jag vill leva med dig varje sekund livet ut.. Känslomässig bergochdalbana inombords för jag känner att hade det inte vart för att vi har barn så hade jag inte satsat på honom mera (kan inte tänka mig att bara få tillgång till halva barnens liv, de är 2 år resp 8månader). Men vet inte om det är bättre att gå och låtsas att allt är bra? Han vet att jag tycker de vart jobbigt att vara ensam med barnen så mycket och han vet att jag tycker han brister i sitt engagemang för familjen men inget händer.

    Alla tips o råd är hjärtligt välkomna!!

  • Svar på tråden är vi rätt för varandra?
  • Plätti­s
    Äldre 24 Mar 11:32
    #1

    Det här är jättesvårt, och jag tror du kommer bli besviken om du väntar dig att någon ska säga åt dig hur du ska göra. Eftersom det är ditt liv och din framtid det handlar om så är det bara du som kan avgöra hur det ska bli. 

    I alla förhållanden måste båda parter lägga manken till för att det ska fungera i längden. Jag och min sambo har varit tillsammans i fem år nästa månad, och det har gått både upp och ner under den tiden. Vi har inga barn tillsammans, men annat i vardagen som tar tid och distraherar oss från att lägga tid på varandra. 

    När vi hamnat i situationer då allt känns beige och vardagstråkigt har vi fått bestämma oss för om vi vill satsa eller gå åt olika håll, likadant när vi varit fruktansvärt osams och det inte gått att lösa genom att prata ut. Vår lösning har varit att sätta tid åt sidan som bara ska vara för oss, då vi gör något roligt tillsammans och får tid att umgås som när vi var nykära. Drömscenariot är en gång i veckan (helst två om jag får välja!), men det blir oftast mer sällan än så. Huvudsaken är att vi båda prioriterar att göra saker tillsammans. Bara att känna att jag är viktig för honom, att han väljer att gå och fika med mig, hyra film eller spela spel istället för att umgås med sina kompisar vareviga kväll varje vecka - det gör stor skillnad för oss. 

    Det finns ju en anledning till varför du blev kär i dina barns pappa, till varför du valde att skaffa barn med honom. Se om ni kan få tid på tu man hand och kanske hitta gnistan igen, sedan bestämmer du dig för hur du ska göra. Men det är som sagt helt och hållet upp till dig. 

  • Äldre 24 Mar 12:49
    #2

    Jag tycker att Plättis kom med väldigt vettiga ord ovan. Jag har inte så mycket att tillägga mer än kanske att säga att för min del har det gått väldigt upp och ner och gör det fortfarande. Jag har varit tillsammans med min man i 12 år nu och det går upp och ner. Vissa dagar kan jag vara himlastormande förälskad i honom medan vissa andra dagar önskar jag att han bodde på en annan planet. Ibland saknar jag honom när jag är ifrån honom, ibland inte. Ibland är jag kär, ibland inte. Men jag älskar honom. Alltid. Det är väl en del av livet, och det finns biologiska förklaringar till varför man inte har pirr kvar i magen hundra procent av tiden man är tillsammans. Så är det åtminstone för mig. Men hur du ska göra? Lyssna inte på någon annans råd. Känn efter själv. Det är det enda som är rätt för dig, det är bara du som kan veta hur du vill göra.

  • Anonym
    Äldre 24 Mar 14:04
    #3

    Jag antar att det är därför så många skiljer sig. För att de förväntar sig att man ska vara som nykär resten av livet. Det händer ju för vissa, men inte de flesta.
    Älskar du honom och ni inte bråkar jämt så håll dig till honom, säger jag!

  • Anonym (ånges­t) Trådstartaren
    Äldre 24 Mar 14:05
    #4

    Nej ni har helt rätt, jag söker absolut inte någon som ska ta ett beslut åt mig. Det jag tror jag behöver är att bolla lite tankar, få idéer på vad jag kan göra för förändring. Jag har ju ändå valt att bilda familj med honom så jag vill ju inte ge upp utan fight, han har ju alltid vart den som jobbar, tränar, dömer, kollar på hockey (och fotboll), spelar på hästar. Allt tar tid och ja fotbollen är ett gemensamt intresse men resten är hans "måsten" vinterhalvåret är tre dagar bokade för att se hockey, 2 dagar går till dömning och 2 dagar till träning. Däremellan är det alltså 7-4 jobb (6.30-16.45) och ofta övertid. Tiden han alltså har över till mig och barnen är alltså inte speciellt stor, och mina intressen och relationer utanför vårt liv har liksom gått till spillo. Jag har alltså alltid vetat om problemet men hoppats och trott på förändring "om vi skaffar barn" "om vi gifter oss" "om vi flyttar" osv. Kringlat in mig i min egen knut och nu vet jag inte hur jag ska reda ut den. Jag vill ju inte tvinga honom att vara med mig (o barnen) utan att det ska komma naturligt för honom. Det känns lite varför ska jag vara med honom när jag lix är ensam och istället kan vara med nån som vill vara med mig. Skulle vi gå isär skulle enda skillnaden bli att jag får mer tid (om vi har ex varannan vecka) o har jag vårdnaden på barnen är det samma lika som idag.. Jag har slutat känna att jag duger men det ligger ju inte bara på honom, jag kan som sagt inte ge upp heller men vet som sagt.inte vad jag ska göra..

  • Anonym (tanka­r)
    Äldre 24 Mar 14:22
    #5

    Som Plättis skrev här ovan är ju ett tips att bestämma att man ska göra t.ex. 1-2 saker varje vecka som man tillbringar med familjen.

    Ibland kan jag tycka det är jobbigt att vi sitter framför varsin dator på kvällarna och äter framför tvn och liksom bara sitter.

    Vi bestämde att börja äta mat vid matbordet istället. Att man ibland stänger av tvn och spelar spel eller pratar. Att man kan se något ihop, t.ex. en film, och inte har dator eller mobil uppe. Nu är det ju kanske inte precis detta problemet ni har, men för oss var det en bra grej och ni kanske kan göra liknande ändringar som passar er familj. Kanske att ni bestämmer er för att åka på en "utflykt" i veckan - det kan vara bibliotek, lekplats, eller ikea, men att ALLA ska följa med och visa engagemang. Kanske kan ni ha liknande fredagsmys en gång i veckan där alla är tillsammans och äter lite längre, hyr en film eller spelar spel.

    Kanske kan det vara bra om ni har tillgång till barnpassning att ni bestämmer 2 dejtkvällar i månaden där ni går ut och spenderar tid ihop själva för att försöka väcka den där gnistan till liv.

    Det kan också vara bra att dsikutera med honom om hur du känner och tänker - det är tufft men det är ju mycket svårare att bara lämna någon. Ger du honom en tydlig chans att detta vill jag, detta förväntar jag mig, detta är det minsta jag kan acceptera från dig för att detta ska funka. En aktiv dialog är väldigt viktigt för att inte trycka bort känslor som sen helt plötsligt kan komma tillbaka som en stor svallvåg! 

    Vet inte om detta hjälper, bara lite brainstorm och tankar på hur jag själv skulle ha gjort (och till viss del i gjort) om/när jag varit i liknande situation!

  • Äldre 24 Mar 14:33
    #6

    Jag tror att det är väldigt vanligt att man har såna här tankar när man står inför ett så stort beslut som att gifta sig. Det finns nog ingen relation som är 100 % pirr genom alla år. Däremot ska man givetvis känna att det känns bra tillsammans, och att man har mestadels positiva tankar om varandra.

    Har du försökt prata med din sambo om alla hans intressen? Alltså inte kräva "nu får du minsann sluta med allt det där" utan ett samtal där du berättar hur du känner och att det kanske blir lite väl mycket bortatid för hans del? Ingen är tankeläsare, så han har kanske inte ens tänkt på att du inte gillar att han är borta så mycket?

    Livet förändras när man träffar någon, och när man skaffar barn förändras det ännu mer. Det som verkar vara ett väldigt ofta återkommande bekymmer för många par är att den ena förväntar sig att den andra ska förändra sig, medan den personen inte ens tänkt tanken. Man kan ju bara förändra sig själv, men man kan prata med sin partner och tillsammans diskutera vad NI har för drömmar, förhoppningar och mål för framtiden. Både som familj och som enskilda personer.

    Känns det verkligen motigt, tycker jag du ska fundera på antingen parterapi eller stödsamtal hos kurator/psykolog för att få bolla tankar med någon professionell som har tystnadsplikt. En annan bra grej med att prata med ett proffs är att hen enbart vet vad du berättar - dvs. det finns inget "bagage" som påverkar personens inställning till det du berättar. Pratar man med ett syskon eller en vän så finns ju alltid en gemensam historia där. Detta kan vara både positivt och negativt, beroende på vad man känner själv.
    För tydlighetens skull vill jag påpeka att jag inte tror att du har psykiska problem eller något, det är inte därför jag skriver att du kan fundera på professionell hjälp. Det är bara ett råd i all välmening och du gör förstås som du vill. (Vissa har tagit väldigt illa upp av rådet att kontakta kurator/psykolog så därför lägger jag in denna förklaring).

    En annan bra grej som också undersökts vetenskapligt, är att skriva dagbok. Skriv hur du känner, dina innersta tankar, drömmar, "förbjudna tankar" och allt annat som du aldrig skulle berätta för någon annan. Genom att skriva får du distans till dina tankar och får förhoppningsvis lite perspektiv på tankarna med tiden.

  • Anonym (Den rätte)
    Äldre 24 Mar 16:45
    #7

    Jag tycker att man alltid ska vara lycklig minst 90% av tiden tillsammans. Alla har det inte jobbigt, alla tvivlar inte på sina relationer och alla nöjer sig inte med en trist vardag. Dom flesta är nog lyckliga och tillfreds största delen av tiden! Jag tror att det värsta man kan göra är att " nöja sig" med en halvkassa relation bara för att man tror att "alla grälar". När man träffar den rätte så märker man skillnaden. Det är fullt möjligt att ha en relation där man fortfarande saknar varandra vansinnigt mycket och aldrig grälar efter 5 års relation. Du kan få allt du vill ha i en relation, det vet jag av erfarenhet ;)

  • Plätti­s
    Äldre 24 Mar 18:37
    #8
    Anonym (ångest) skrev 2014-03-24 14:05:01 följande:

    Tiden han alltså har över till mig och barnen är alltså inte speciellt stor, och mina intressen och relationer utanför vårt liv har liksom gått till spillo. Jag har alltså alltid vetat om problemet men hoppats och trott på förändring "om vi skaffar barn" "om vi gifter oss" "om vi flyttar" osv. Kringlat in mig i min egen knut och nu vet jag inte hur jag ska reda ut den. Jag vill ju inte tvinga honom att vara med mig (o barnen) utan att det ska komma naturligt för honom.

    Jag har slutat känna att jag duger men det ligger ju inte bara på honom, jag kan som sagt inte ge upp heller men vet som sagt.inte vad jag ska göra..


    Det är JÄTTEvanligt att det blir så som du beskriver (även om "Den rätte" får det att låta som att det kan vara rosenskimrande jämt ), att man ger upp lite av sig själv utan att tänka på det, och helt plötsligt vet man inte vem man är längre. Man ger och ger av sig själv, offrar sig lite här och lite där, och vips är det utom kontroll. Det funkar inte om man inte fortsätter att offra sig, även om man inte vill det längre. 

    Precis som Kalaspinglan skriver tror jag det är en bra idé att prata med din sambo om det här. Jag var nere länge över att min sambo spelade så mycket dator (men så går det när man blir kär i en semiprofessionell gamer...) och att han inte la någon tid på mig eller oss. Det var i perioder dygnet runt, åtminstone kändes det så. Jag blev tvungen att lära mig prata, att ha en röst, så jag gick hos en kurator i två år. (Det berodde på andra saker också, men en del handlade om att hitta mig själv och att våga stå på mig.) Sedan dess har inte bara jag blivit bättre på att prata om hur jag mår och vad jag känner, utan min sambo har blivit bättre på det också. Nu kan jag säga att han spelat för mycket under en period, han förstår att det inte är gnäll utan att jag känner mig åsidosatt - och så går vi ut och äter middag, ser på bio och bara umgås. Sedan är allt bra i några veckor  

    Jag pratade med några tjejkompisar för ett tag sedan, och de berättade om hur de gjorde när de var osams med sin partner eller ledsna över något. Att säga "nej, det är inget" och sedan räkna med att killen ser det ändå och kommer och ger en kram är skrämmande vanligt. Hur ska någon kunna veta vad som är fel om man inte säger det? Så jag säger till min sambo vad som är galet, eller att jag inte vet vad som är fel utan bara har en motig dag. Då vet han det och kan tänka på hur han beter sig. Kanske laga middag och tända ett ljus så att jag glömmer det tråkiga.

    Förändring är väldigt sällan, eller aldrig, något som bara inträffar. Det är något man måste initiera. Att sätta sig ner och stirra på varandra och bara prata känslor är det ingen som orkar, men att successivt skapa en miljö som gör att båda vågar prata om hur man känner tar tid. Vi kan sitta och prata om jobbiga saker, men det känns inte som att vi attackerar varandra eller kritiserar, vi ger bara varandra en möjlighet att se situationen ur den andras ögon. 

    Jag vet inte om jag är lycklig 90 % av tiden med min sambo. Främst av allt så tror jag inte på att mäta förhållanden med siffror och statistik. Det enda jag är helt säker på är att det fortfarande finns tillfällen, inte allt för sällan, då jag är rosenskimrande kär i honom, och så finns det andra tillfällen då jag funderar på att låsa sovrumsdörren när jag går och lägger mig så han får sova på soffan (det viktiga där är att INTE göra det, utan att släppa det och gå vidare). Man får fråga sig om förhållandet är något man vill satsa på, och om det inte är det, finns det något som kan göra så att man vill satsa på det. Mår du bra i förhållandet? Skulle allt kännas bättre om han la mer tid på dig och era barn? 

    Nu blev det här en roman, men jag hoppas att mina exempel ger något. Jag har befunnit mig i samma situation, och knepet är att inte ge med sig. Det är absolut inte dig det är fel på. Kom bara ihåg att din sambo kanske inte vet hur hans beteende får dig att känna. Om du påpekar att han tillbringar väldigt lite tid med familjen kanske han får en aha-upplevelse och räknar ihop hur många timmar som går åt till jobb och sport, och hur lite som går åt till familjen. Men räkna inte åt honom för att använda det som ett utpressningsargument. Det är som sagt han själv som ska vilja det (vilket han förmodligen gör, om han tänker på alternativet). 
  • Äldre 24 Mar 21:05
    #9

    Ett tillägg: jag tror att det också är viktigt att tänka på att alla inte grubblar/funderar/tänker lika mycket som andra. Vissa grubblar mycket mer, och andra lever i nuet och är nöjda som det är.

    Jag är en "funderare" och sån som tidigare tänkte mycket på saker som "är det här rätt jobb?", "kommer jag att trivas i den här lägenheten om fem år?" osv. osv. En av mina kompisar är däremot en sån som inte grubblar så mycket. Hon kan se helt oförstående ut om jag pratar om något jag funderar på, hennes motto är "äh, det ordnar sig" följt av "man kan alltid sälja lägenheten/byta jobb om man inte trivs".

    När det kommer till kärleksrelationer märks skillnaden mellan oss: hon är glad och nöjd med sin man och funderade nog inte på om han var Mr. Right eller inte, medan jag funderade en del innan vi gifte oss. Självklart älskar jag min man, men är man den grubblande sorten så är man.

    När man ställer "svåra" frågor på forum ska man försöka komma ihåg att människor är olika, och svaren kommer därför att variera. Vissa kan anse att grubblerier automatiskt betyder att man inte älskar varandra, medans jag kan tycka att det är vettigt (och naturligt) att tänka igenom sina beslut noga.

    En klok präst sa en gång "att älska varandra betyder att man väljer varandra på nytt och på nytt." Dvs. att ingen relation är helt perfekt, men att en bra relation innebär att man VILL vara tillsammans och att man VÄLJER att älska varandra. (Lite platt förklarat men hoppas ni förstår).

  • Anonym (Bestä­mma sig)
    Äldre 25 Mar 08:03
    #10

    Där här snacket att om man verkligen är förälskad och är rätt för varandra så tvivlar man aldrig, skitsnack!!!

    Vi har varit ihop i många år jag och min sambo och det har verkligen gått upp och ner under dom åren :) Men det va vid ett tillfälle under ca 6 månader va det riktigt jobbigt, när vi hade varit tillsammans i 10år så hände det något, vi glömde bort varandra. 3 barn en massa vardag, vi slutade röra vid varandra och vi slutade prata. Vi bråkade massor om allt hela tiden ,bland annat det du skriver att han la för lite tid på oss mig och barnen.

    Jag va verkligen på väg där ifrån men började tänka på varför jag "valde" honom från första början. Och jag bestämde mig att jag ska faan kämpa!!! Satte mig ner med min sambo berättade allt jag kände och att jag ville fortsätta och frågade om han va redo att kämpa han med, det va han som tur va :)) vi började med att resa bort en helg bara han och jag och ha roligt tillsammans. Detta funka som tur va men det tog lite tid innan vi helt kom tillbaka till varandra.

    I dag ett antal år senare så har jag igen det där pirret i magen, tänker wow när jag ser honom. Men självklart har vi också dagar där jag har lust att packa mina väskor hihi! Jag tror det är viktigt för dig att bestämma dig och prata med din sambo, linda inte in det säg rakt ut va det är du funderar på. Man sårar kanske just då men är man inte ärlig så är det svårt att bygga upp förhållandet igen tror jag.

    Ursäkta novellen :)) Lycka till!!!

  • Anonym (ånges­t) Trådstartaren
    Äldre 1 Apr 18:44
    #11

    Stort tack för all input jag fått, blir helt rörd av ert engagemang för mig ?

    Jag har pratat lite extra med sambon om det på slutet och ska nog ta ett snack extra ikväll och fråga om han förstått vad det är jag menar, om han kan sätta sig in i min sits och förstå mig. Återkommer, och tack igen! Ni är guld värda ?

  • Äldre 1 Apr 19:26
    #12

    Mitt råd jag kommer med är kommunikation.. prata prata prata. och prata igen och prata lite till.

    Ingen människa är tankeläsare.  Och i synnerhet inte våra partners!

    Är du missnöjd, säg det
    Är du less på saker och ting, säg det
    vill du att han tar mer ansvar , säg det
    osv

    Du måste formulera det du tänker och det du vill.  Han kan inte ändra sig om han tror att allting är bra och att du är nöjd, kåt glad och tacksam....  

    i ett förhållande är man två och där delar man ansvaret.  Tyvärr måste jag säga att vi tjejer överlag är skitmegakassa på att dela ansvaret hemma.  Vi tar gärna på oss massa jobb för att det är enklast, vi skyller på usla fäder och småskrattar lite åt hur handfallen dom är på att sortera tvätt och det går fortare för oss att handla när vi ändå gör det 5 dagar i veckan osv. Samtidigt som vi är lessna, ständigt trötta, otillfredsställda - men inte sänker vi garden? Nope, vi städar vidare med ilskna tårar rinnandes... 

    Jag tror - nej fel - jag är övertygad om att majoriteten av alla förhållanden skulle bli mycket bättre om vi slutade vara Florence Nightingale och vågar släppa kontrollen och vågar lita på våra partners.  Klart han inte kan vara en god far om han 1 inte är hemma och 2 ingen ställer kravet på honom och 3 ingen låter honom få vara en far och 4 han inte får göra sina egna misstag.

    Spelar det någon roll om Lisa går till dagis i ren pyjamaströja och ett par för korta byxor? Inte ett dugg... pappa har i alla fall försökt och gör sitt bästa utifrån där han är just nu.
    Spelar det nån roll att familjen äter korv med bröd som middag på en hockeymatch kl 19 en onsdagkväll? Näpp!   Familjen får mat i magen och får vara tillsammans. Viktigast av allt.
    Resten kan faktiskt vänta den här kvällen...

    så släpp prestigen, ställ krav , ge honom chansen och prata med varandra .

     

Svar på tråden är vi rätt för varandra?