Tvivlar på vad jag vill

Det här är väl inte svaret du söker men.. Hur kan du ens tänka dig att gifta dig med någon du träffar tre gånger om året? Ni kommer förmodligen få en chock den dagen ni faktiskt bor i samma land. Jag anser att man faktiskt behöver bo ihop för att känna varandra. På riktigt liksom.

Oj, kan föreställa mig hur du känner. Min blivande bodde i ett annat land när vi träffades och vi var tillsammans i två år på distans innan jag tog steget och flyttade ner till honom. Flytten var ganska ångestfylld då jag hade väldigt svårt att lämna familj och vänner, men jag chansade iallafall. Då hade jag inte ens ett jobb att ge upp. Jag bodde där i 4 år, och det gick upp och ner med hur jag trivdes, men tillslut blev saknaden efter familj och vänner för stark och jag kände aldrig riktigt att jag passade in där. Nu hade jag turen att min blivande flyttade med mig hem till Sverige. Men annars hade jag nog flyttat hem ändå, alternativt blivit djupt deprimerad. 

Vet inte riktigt hur detta hjälper dig. Men jag tänker att det kanske är en dum idé att gifta sig först. Bo ihop först.  Eller så stannar du kvar i Sverige. Hur hemskt det än låter så är han förmodligen inte den enda för dig. Och om du gifter dig med honom och flyttar dit och sedan vantrivs och är olycklig så kommer det att bli otroligt jobbigt för er båda.

Långdistansförhållanden är svårt. Riktigt svårt.

Jag och min nuvarande man inledde vårt förhållande med 6 månader på olika håll i världen. Därefter har vi haft två perioder med 3 månader eller längre ifrån varandra. Och det har varit lika tufft varje gång.

Det är särskilt jobbigt precis efter att man faktiskt har setts på riktigt, man saknar personen mer då. Sen efterhand som tiden går blir det oftast mindre, man kommer tillbaks mer i sitt vardagsliv och då blir det kanske inte att man lyckas prata om annat än meningslösa saker. Men å andra sidan kan man inte förvänta sig djupa samtal varje gång om man pratar ofta heller, man måste få tillåta sig själva att prata om triviala saker ibland också....

Vi klarade oss knappt igenom våra månader, och jag tycker ni är starka som klarar långa perioder ifrån varandra. Men om ni ska kunna veta att det är värt att satsa på måste ni nog bestämma er för att satsa fullt ut snart. Inte bara genom att gifta er, utan att nån av er faktiskt är beredd att offra karriär eller vänner eller vad det nu kan vara för den andre. Om ni båda två tycker att det är viktigare att behålla era nuvarande liv än att få vara tillsammans så kanske ni ska börja fundera över vad förhållandet är värt och om det är viktigt att kämpa vidare.

Lycka till! 

Håller med Sofie R här. Gift er inte förrän ni bott ihop en längre tid, först då känner man varann helt. Backa och ta det lite lugnt, särskilt nu när du tvekar.

Det optimala hade klart varit att kunna bo ihop en längre tid. Det går tyvärr inte när det är tal om USA eftersom jag alrig skulle få uppehållstillstånd där utan att vi är gifta. Jag tror Alyllyra har rätt i att vi måste fundera på vilket som är viktigast, att vi är tillsammans eller de andra delarna av våra liv. 

Långdistans är verkligen svårt och det blir ännu svårare av att vi båda två är väldigt karriärinriktade och inte är vana vid att offra något så stort som ett jobb.

 

Är det rätt väg att gå då? Att vara tvungna att gifta sig för att kunna bo ihop? Tyvärr sitter du i en väldigt jobbig situation! Men jag skulle då aldrig gjort det! För mig känns det som att ni antingen får gå skilda vägar eller vänta tills ni kan flytta ihop, på ett eller annat sätt. Men inte ska du va tvungen att gifta dig! Sånt sysslar vi inte med i Sverige!

Wow, jag är helt fascinerad över att du förlovat dig och planerar bröllop med någon du träffar så sällan. Personligen hade jag aldrig klarat av det. 

En sak som slår mig när jag läser ditt inlägg är "jag kan inte tänka mig en bättre match till mig själv" och "jag är livrädd för att ändra mig om vi gör slut". Är det en bra idé att satsa på ett förhållande bara för att det är bra i teorin och att man är rädd för vad som finns utanför förhållandet? Jag menar inte att racka ner på ert förhållande, men om det inte är himlastormande och något man är beredd att lämna allt för - är det värt det? 

Jag och min sambo har varit tillsammans i fem år, vi flyttade ihop i stort sett direkt efter det. Under förhållandet bodde vi ifrån varandra i ett halvår, och det är det värsta halvåret i mitt liv. Jag valde mellan honom och att satsa på en akademisk karriär, och i slutänden valde jag honom. För han gör mig sådär himlastormande kär fortfarande, och jag skulle göra det igen om jag blev tvungen att välja. 

Känn efter om det är värt att satsa på, bara för att det är okej med din pojkvän nu betyder det inte att det är din enda chans till kärlek. Min sambo är inte min första kärlek, men han är helt klart den största. Och jag skulle följa honom till världens ände om det krävdes, bara för att vara nära honom.