• Anonym (längtar)

    längtar efter att bli gravid

    Åh. 
    Måste bara skriva av mig. Detta går i perioder men nu är jag sååå himla sugen. Jag vill så gärna skaffa barn. Gärna igår. Ha en liten bebis. Min sambo vill också i framtiden. Vi har inte förutsättningarna för det nu även om åldern är mer än inne (30 och 35). Därför tänker inte han mer på det, eftersom vi inte kan nu alltså. Men jag kan inte skjuta dessa tankar till framtiden. Är såååå sugen. Vi kan tidigast börja om 1-2 år kan jag tänka mig... och vad som oroar mig mest är att det ska ta tid att bli gravid, inte gå på första försöket. Då kanske jag är 35 och han 40 när vi får vårt första.. och jag som vill ha fler. Det stressar mig jättemycket och jag vill verkligen ha barn. Ja. Det är ju egentligen ingen fråga i det här. Måste bara skriva av mig. 

  • Svar på tråden längtar efter att bli gravid
  • Anonym (längtar också)

    Jag längtar också verkligen och har gjort det i flera år, ibland har det varit riktigt jobbigt. Däremot är vi betydligt yngre, bara 23 och 24, så för vår del är det ingen brådska på det planet utan det borde nog hinnas med i alla fall även om det tar några år till. Fast längtan finns ju där för det... Vet inte hur man ska klara av 9 månaders väntan när man sedan väl blir gravid heller, haha. Om man nu lyckas bli gravid, finns ju inga garantier för att man ens kan bli gravid innan man har blivit det.

  • Anonym (lugna puckar)

    35 är ingen ålder! Bland välutbildade kvinnor och höginkomsttagare så är 40 år ingen ovanlig ålder heller. Bland mina vänner som har bra jobb, överläkare, designer, jurist osv så är det ingen som fick första barn innan dom fyllde 35 (alla barn friska) Flera av dom har 2-3 barn idag! Till deras fördel så har dom kunnar vara hemma lääänge (både pappan och mamman) och har inte haft någon stress med ekonomi eller behövt kasta in barnen på dagis tidigt. :)

    Det är större risker att bli gravid som överviktig, ohälsosam 25 åring än att bli gravid som en vältränad, hälsosam 35 åring. Enligt forskning så mår dessutom barn sämre psykiskt och fysisk om deras föräldrar är lågutbildade och låginkomsttagare än barn som växer upp med välutbildade föräldrar med god inkomst.(scb) 

    Så det är dina vanor och livsstilsval som spelar betydligt större roll :). Så ta det lungt och lägg tiden på att skapa bra farutsättningar och håll din kropp frisk och redo;)

  • Anonym (längtar)

    Ja du tröstar mig inte spec. mycket med det inlägget tyvärr. Jag är utbildad men inte direkt höginkomsttagare.. och sambon utbildar sig inom samma yrkeskategori så båda kommer ha ganska medel-inkomster. Men visst, vi är åtminstonde universitets-utbildade. Ingen av oss är supertränade.. jag är ganska överviktig även om jag jobbar med vikten så har jag inte kroppen för att någonsin bli supertränad (och nej, det är inte bara bortförklaring..). 

  • KimOchKjell

    Jag tycker att allt det här snacket om högutbildade och höginkomsttagare börjar bli lite tjatigt. Statistik hit och dit.

    Överviktig eller inte, hög inkomst eller inte, vem bryr sig?

    När det är dags för er så kommer erat barn inte bry sig om ni är högutbildade eller stormrika, hen kommer inte heller bry sig om dina kärlekshandtag eller om du är över 35, jag förstår din längtan och jag tror inte du behöver vara orolig. Sålänge man inte är sjukligt överviktig eller jättegammal så är oddsen rätt höga att eran bebis kommer vara helt perfekt för er!

    Och ni kommer känna att det var värt allt. Stressen och oron kommer vara som bortblåst.

    Jag längtar också otroligt mycket efter en liten skrutt, jag är inte högutbildad men har ett stabilt jobb. Min blivande jobbar som tatuerare och har en karriär som skjuter i höjden men han är inte högutbildad? Han är bara väldigt duktig på sitt jobb. Jag planerar en universitetsutbildning i framtiden när jag kommit på vad jag vill studera, men jag tänker inte sätta livet på paus bara för att jag inte vet än. Man får ta det som det kommer och den dagen vi bestämmer oss för en bebis tror jag inte heller att hen kommer bry sig om jag hunnit studera innan eller inte, eller att pappa aldrig pluggade på universitet. sålänge vi kan bidra med en stabil och trygg framtid.

    Så längta på du och försök att inte känna dig stressad, när det är dags är det dags och det kommer vara fantastiskt!

    Massa kramar, Kim :)

  • Anonym (förstår)

    Jag förstår din längtan, den är du inte ensam om! Många kvinnor i vår ålder, och även män såklart, längtar efter barn. Alla har vi olika förutsättningar och vissa väljer att köra på direkt medan andra väljer att vänta. Vi väntar pga ekonomin och det känns supertungt ibland när man längtar så mycket, men förhoppningsvis är det värt det - då slipper vi stressen med ekonomin och kan fokusera helt på bebisglädje när vi väl blir föräldrar :)

    Hur ser det ut för er, och varför tror du att ni måste vänta 1-2 år till, är det pga utbildning/ekonomi eller annat?

    Som KimOchKjell sa, så ska du strunta i vad folk har för åsikter om det här med utbildning, ålder m.m. Det viktigaste för barnet är ju att det har två föräldrar som känner sig redo för att ha barn och att barnet känner sig välkommet och älskat! En mogen och barnälskande 25-åring utan utbildning kan bli en mycket bättre förälder än en karriärmedveten 35-åring som egentligen bara skaffar barn för att "det hör till", samtidigt som en mogen 35-åring kan bli en bättre förälder än en omogen 25-åring. Alla är olika och alla gör vi på vårt sätt!

    Jag förstår om ni väntar av praktiska skäl, men har ni diskuterat den här frågan och hur ni känner angående att vänta lite till? Som du säger så vet man aldrig hur lång tid det tar att bli gravid när man väl börjar, och om längtan är väldigt stark kan man ju ibland göra om planerna lite. Oftast klarar man mer än man tror.

    Ville bara säga att du inte ska känna dig ensam, vi är fler här ute och jag förstår dig precis. Hoppas att vi kan sätta igång snart också. Kram

  • Anonym (längtar)

    Tack för två peppande svar. Ni är väldigt kloka. 
    Vi väntar pga ekonomin.. jag har jobb men inte fast (även om det är ett halvår kvar till fast.) och sambon studerar. Dessutom bor vi lite litet för att skaffa nu... måste flytta inom en snar framtid och jag vill inte hålla på att flytta runt.. vill köpa ett hus när vi får råd och ja... där är vi tillbaka till ekonomin. Vi måste ha råd innan vi kan skaffa hus. Vi sparar till bröllop nu och det går sakta! Och ett hus kostar ju mer än bröllop eftersom vi bor i en stad! Jaja. Jag vet ju egentligen att vi inte kan skaffa nu, men jag vill fortfarande medan sambon är bättre på att lägga locket på.. liksom. Även om han också vill ha barn så vet han att vi inte kan nu så därför så vill han inte nu.. om ni förstår? Svårt att prata med honom då för han tror ju liksom att jag försöker få honom att gå med på att skaffa nu bara för att jag pratar med honom... och jag vill bara få utlopp för min barnlängtan!

  • KimOchKjell
    Anonym (längtar) skrev 2014-03-18 07:49:05 följande:

    Tack för två peppande svar. Ni är väldigt kloka. 
    Vi väntar pga ekonomin.. jag har jobb men inte fast (även om det är ett halvår kvar till fast.) och sambon studerar. Dessutom bor vi lite litet för att skaffa nu... måste flytta inom en snar framtid och jag vill inte hålla på att flytta runt.. vill köpa ett hus när vi får råd och ja... där är vi tillbaka till ekonomin. Vi måste ha råd innan vi kan skaffa hus. Vi sparar till bröllop nu och det går sakta! Och ett hus kostar ju mer än bröllop eftersom vi bor i en stad! Jaja. Jag vet ju egentligen att vi inte kan skaffa nu, men jag vill fortfarande medan sambon är bättre på att lägga locket på.. liksom. Även om han också vill ha barn så vet han att vi inte kan nu så därför så vill han inte nu.. om ni förstår? Svårt att prata med honom då för han tror ju liksom att jag försöker få honom att gå med på att skaffa nu bara för att jag pratar med honom... och jag vill bara få utlopp för min barnlängtan!


    Jag förstår precis hur du menar, det kliar verkligen i mig. Du får prata av dig här helt enkelt så behöver inte din sambo bli nertjatad om du känner att det är jobbigt =)

    Just nu har vi faktiskt alla förutsättningar som krävs (enligt mig såklart) för att skaffa en liten. Vi har en rymlig trea med uteplats och trädgård, vi tjänar rätt hyfsat med pengar, vi känner varandra utan och innan och vi är båda ansvarsfulla med pengar sparade. Det som "hindrar" är åldern. Vi är runt 24, båda två, och vi gifter oss till sommaren. Så vi känner att vi vill kunna vara bara vi ett tag till, kanske resa lite och göra sådant som man kan när man bara är två. Min blivande jobbar många och långa dagar och jag likaså. Vill hitta ett jobb som är inte inkluderar att man jobbar helg, som betalar lika bra som det jag har nu. Vilket kommer bli tufft. Men allt går om man bara ger sig fan på det.

    En oro jag har är att man kanske inte har förmågan att bli gravid, jag är positivt inställd till andra alternativ såsom adoption och likn.. Men att bli gravid är något jag längtar efter.
  • Anonym (Anonym)

    Jag kan också ha en stark längtan ibland, och även min sambo.

    Vi är också i trettioårsåldern och klockan tickar ju på. Vi är dock inte ekonomiskt redo för barn än. Jag väntar fortfarande på en tillsvidareanställning och sedan måste vi spara ihop till en kontantinsats till ett hus, vilket man ju inte gör över en natt direkt.

    Jag hoppas att jag om något år kan titta tillbaka på det här inlägget och känna att vi gjorde rätt som väntade till vår ekonomi var stabil och boendefrågan avklarad.

  • schober

    Jag har också en extrem längtan efter smått! Sambon är väldigt sugen han också, men han är väldigt praktisk av sig och oroar sig lite i onödan haha, men snart är det dags. Jag har alltid sagt att jag kan börja tänka på barn efte 25, och nu fyllde jag 26 i förrgår så det är ju helt enligt planen :P min karl fyller 29 i maj så åldern känns rätt.

    Vi kommer dock vänta tills jag fått ett jobb (är arbetssökande just nu) och ekonomin är mer stabil. Ska ta ut min kopparspiral i november, så förhoppningsvis så har pengafrågan löst sig.

    Men attans vad det skulle vara underbart med en knodd! Har känt längtan öka senaste året, och jag kan nästan börja lipa av att se barn ibland haha!

    Dock har vi inte bestämt oss om vi ska gifta oss först eller satsa på barn, men jag vill iaf inte vara gravid med stor mage under bröllopet så vi får se hur allt ser ut i höst :)

  • daniiel

    Nu vill jag inte vara "sån", men ni kan försöka bli gravida nu, ni väljer att inte göra det. 

    Visst, jag förstår att man vill att allt ska vara så nära perfekt man kan komma. Att man ska ha fast anställning, det där bra boendet som man önskar, stabilt förhållande och kanske vara gifta osv osv. Men, sanningen är den att livet är väldigt osäkert och det finns inga garantier för något alls. Vad är det som säger att du har fast jobb om 1-2år? Eller ens om 5år? Vad är det som säger att du inte blir av med jobbet efter bara 6 månader? Tänk om ni aldrig har råd med det där huset? Tänk om någon av er blir sjuk? Kanske allvarligt sjuk. Tänk om det visar sig att ni har svårt att bli gravida? Och som du skriver, ifall ni vill ha syskon till barnet. Bara en sådan sak som att det finns en åldersgräns för IVF, vilket ligger på 38år inom landstinget och kring 42år på privata kliniker tror jag, säger ju en hel del. Då brukar det ofta vara ganska långa väntetider också. Nu menar jag inte att du är gammal, men det finns en anledning till att man kan läsa saker som tex "Kvinnans ålder är också av stor betydelse och tendensen att skjuta upp barnafödandet bidrar starkt till att fler par söker hjälp idag" och "Kvinnors fertilitet börjar minska redan från 30 till 32 års ålder och sjunker snabbare från 35 års ålder. Efter 40-42 års ålder blir fertiliteten mycket låg." Och för din man är ju inte hans ålder av samma betydelse alls, men man är ju två om att försöka bli gravid. Det betyder ju givetvis inte att det kommer bli svårt för er, men det kan ju vara en sak att ha i åtanke.

    Saker och ting händer och även om man givetvis ska planera och drömma om framtiden, så ska man inte glömma bort att leva i nuet också.

    Vi blev olpanerat gravida när jag var 19år, gick sista året i gymnasiet, maken var 20år och arbetslös. Vi hade samma dag som vi fick reda på det flyttat in i vår första lägenhet (båda flyttade hemifrån då) och det var en etta på typ 22kvm, utan ugn, frys och dusch. Vi har bara känt varandra i ca 6 månader. Även det, långt ifrån det optimala, gick bra. Saker och ting har ofta en tendens att lösa sig och ibland kan allt det där som man trodde var så viktigt och nödvändigt helt plötsligt visa sig att.. ptja, det kanske inte var så viktigt och nödvändigt som man trodde.

    Nu har vi just fått vårat andra barn och nu är jag 27år och maken 28år. Jag är "arbetslös" (har varit tvungen att vara hemma många år, då äldsta dottern har en medfödd sjukdom), han har dock fast anställning (han fick det före första barnets föddes). Vi bor i en trea och har det ganska bra. Vi har råd att leva, unna oss lite ibland, ha hund, ett sparande osv. Vi bor precis i området vi vill bo i och visst, nu letar vi större bostad då jag gärna vill att barnen ska kunna ha egna rum, men vi klarar oss utmärkt här där vi bor nu i något år till. Så länge lillasyster sover i spjälsäng, så ryms hon utan problem i vårat sovrum.

    Jag säger inte att vår situation är den bästa tänkbara och att alla ska göra som vi, absolut inte, men jag vill bara visa på att livet med barn och familj fungerar alldeles utmärkt trots att vi inte har två heltidslöner, hus osv. Vi mår faktiskt bra, vi är glada och vi trivs med livet. Finns det saker jag önskar att jag hade som jag inte har? Ja, givetvis, men det är materiella saker och det klarar man sig faktiskt utan och så småningom kanske jag/vi kan köpa det ändå. Jag hade tyckt det var betydligt värre om det jag saknade och längtade efter var barn, en familj, sådant som inte är materiellt och betyder betydligt mer. Jag tänker lite så, att när jag är 70år, vad skulle jag ångra mest - att jag aldrig fick barn för att jag väntade så länge eller att jag aldrig kunde köpa hus för att med barn så var inte ekonomin lika bra tex? Nu säger jag inte att det är antingen eller, men om det skulle vara så.

    Givetvis är det bara ni som kan känna efter om hur ni vill ha det och jag säger inte att det är fel att vänta med barn och att ni måste börja försöka redan idag, tolka det inte så, för alla måste såklart känna efter själv när det känns rätt och som att det är dags. Om man öht vill ha barn, men nu vill ju du det. Jag menar bara att skulle ni vilja börja försöka bli gravida nu, så kommer ni förmodligen kunna leva bra och må bra ändå. 


Svar på tråden längtar efter att bli gravid