Jag vet att han har varit otrogen...

har ni samma syn på otrohet och flirt?

Ett flyktigt ord, en komplimang, en strykning över kinden, lite flirtiga o smailiga sms/mail - kan ju aboslut uppfattas som ren otrohet om man har en väldigt låg gräns för den sortens beteende.

Medans andra har hög tröskel och inte ser otrohet förrän man verkligen ligger med varandra.

HAN kanske tolkar allt detta som oskyldigt och kanske helt ärligt är oförstående till din reaktion och inte riktigt vet hur han ska tycka o tänka kring allt och går i försvar när du tar upp det till diskussion. Medans du tolkar det som att han i princip har gått i säng med en tjej.

om han inte är svartsjuk av sig så kan det ju vara så att han är social o trevlig med nya bekantskaper, han tycker kanske nån är spännande o rolig och inte alls tänker termer i otrohet. Medans du gör kopplingen.

Så frågan är ju hur ni ser på hela fenomenet och hur dom tankarna har gått medans tiden i ert förhållande har gått.  Kan han möjligen försöka tänja gränser ?

Jag säger inte att det ursäktar hans märkliga beteende, men det kan vara något av en förklaring till hur saker o ting har blivit.  Han har dragits med i något som gick för långt och han inser kanske inte ens det själv. 

Om du väljer att göra slut med din sambo vill jag råda dig att inte kasta dig in i ett nytt förhållande direkt. Du var väldigt ung när du blev tillsammans med din kille och ni har varit tillsammans länge, det bästa för dig är nog att vara ensam ett tag och; lite larvigt uttryck men, "hitta dig själv". Du måste börja om från början och skapa ett bra liv för dig och din dotter! Och apropå din dotter är det inte heller bra om du hoppar direkt in i en ny relation. Naturligtvis ska du inte leva som nunna tills hon flyttar hemifrån, men jag tycker du ska ta det väldigt lugnt med nya relationer.

Lite oskyldigt flirtande på nätet, visst, men inget mer tycker jag. Du är sårad och ledsen och jag förstår om du vill hitta en ny kille snabbt. Och som du säger, det kan bli som en drog om man hittar någon som är helt annorlunda än din kille, om han behandlat dig illa.

Hoppas du inte tar illa upp för att jag säger detta, jag vill bara att du och din dotter ska få ett bra liv, med eller utan din kille! Och du har ju själv kommit fram till att du måste lösa din nuvarande situation innan du kliver in i en ny relation!  Nyfiken gul, nu fru sätter fingret på en otroligt viktig punkt - synen på vad som är otrohet och hur den skiljer sig eller överensstämmer er emellan. Har ni någonsin pratat om det? Om du tycker flirtande via sms/mail är otrohet måste du göra det helt klart för honom. Han är ju inte tankeläsare, lika lite som du.

Hans reaktion på din vilja att veta vad han gjort (om han gjort något) kan ju vara helt uppriktig, det är väldigt jobbigt att bli anklagad för att ha varit otrogen om man inte har varit det (eller bli oskyldigt anklagad över huvud taget). Jag är gift med en man som är rätt så svartsjuk p.g.a att hans förra hustru var otrogen. Jag förstår att det handlar om det och brukar inte bry mig så mycket om det, men ibland kan det bli jobbigt och då reagerar jag på ett sätt som kanske får mig att verka "misstänkt".

Så om din sambo reagerar "misstänkt" kan det helt enkelt vara för att han tycker det är jobbigt att bli anklagad!

Min syn på otrohet är så här: Flirtande, "live" eller via sms/mail = oskyldigt. Kramar, pussar på kinden = oskyldigt. Sedan blir det knepigare. Jag har alltid sagt att jag skulle kunna förlåta min man om han hade ett "one night stand" med någon. Sådant kan hända. Inte för att jag tycker det är rätt, eller att jag själv pysslar med sådant, men det kan hända. Det skulle nog ta lång tid att lita på honom igen; men jag tror jag skulle förlåta honom.

Om han hade ett längre förhållande skulle jag däremot inte kunna förlåta honom. Då är det känslor inblandade också, och sådan otrohet skulle jag tycka var värre än en "engångsgrej". Men det här är ju bara vad jag tror. Såvitt jag vet har min man inte gjort något av sakerna jag nämnt så det är ju lätt att sitta och säga att jag kan förlåta det och det. Om det verkligen händer kanske jag inte är lika storsint.

Men det här är bara min personliga syn på det, jag försöker inte tala om för dig hur du ka känna. Det är givetvis helt upp till dig! Jag berättar det bara för att visa dig vilken syn en kvinna kan ha, du eller någon annan kan ha en helt annan syn och den är lika rätt som min!

Jag tycker att det första du måste göra är att fråga dig själv vad du tycker är otrohet, och om du kan förlåta någon form av otrohet eller om du har "nolltolerans". Sedan måste du och din sambo, om du fortfarande vill vara tillsammans med honom, sätta er ner och prata om vad som egentligen är otrohet. Sådant tycker jag att man ska prata om redan när relationen blir mer seriös, så att bägge parter vet vad de har att förhålla sig till (som sagt, ingen är tankeläsare!). En del tycker att allt flirtande, pussar på munnen, kramar o.s.v. är otrohet och skulle inte kunna tänka sig att förlåta något, medan andra tycker att det är helt okej att flirta lite oskyldigt. pussa någon på kinden, m m.och förlåter sådant.

 Sedan har vi ju de som har ett helt öppet förhållande, det vill säga att bägge parter får ha sex med andra om de vill, men en sådan relation är det nog få som klarar när de väl ställs inför faktum. Man måste nog ha ett mycket starkt förhållande för att klara den typen av relation. Jag personligen skulle inte vilja ha ett sådan förhållande, men jag dömer inte de som vill ha sådana relationer. Bara bägge är med på det och det är klart från början så är det väl okej.

 Fundera på vad som är otrohet för dig, och vilken; om någon, form av otrohet du skulle kunna acceptera. Prata med din sambo och hör efter vilken syn han har. Han har ju faktiskt helt rätt när han säger att han inte skulle kunna stoppa dig om du valde att lämna honom, och han verkar helt enkelt inte vara den svartsjuka typen. Det måste inte betyda att han inte älskar dig! Jag förstår att du tycker att det känns som att han inte bryr sig, men det är inte roligt att leva med en svartsjuk man heller... Min man är inte så farligt svartsjuk, jag tror det mer handlar om osäkerhet p.g.a vad hans exfru gjorde mot honom,men det finns män som blir riktigt galna när de misstänker att deras kvinnor varit otrogna, och som behandlar kvinnor som ägodelar. De älskar inte sina kvinnor, de vill bara ha makt över dem, kvinnorna är deras och ingen annans helt enkelt.Sådana relationer kan sluta riktigt, riktigt illa...

Att en man inte är ett dugg svartsjuk handlar oftast om tillit, han litar på att du inte är otrogen och att du alltid kommer hem till honom efter exempelvis en utekväll med väninnor, och det är väl fint? Det är ju så det ska vara! Ömsesidig tillit och förtroende!

Oj vilket pladder, det är ju rena romanen detta... Jag blir ofta riktigt "skrivsjuk" när jag är trött, och trött är vad jag är nu! Hoppas det inte är totalt obegripligt, hojta till om du tycker något är konstigt skrivet så ska jag försöka förklara vad jag menar.

Kram!

I början av alla förhållanden så finns det ju ingen annan än den andra parten. Det är gulligull och jättefint. Sedan hittar man saker man stör sig på och så är man tillbaka i att befinna sig i ett förhållande där allt känns gammalt och tråkigt. 

Under mitt förra förhållande pratade jag mycket med andra killar, lite flirtande men inget seriöst. Det kändes makalöst fantastiskt att få den uppmärksamhet som min sambo aldrig gav mig. Nu slutade det med att jag bad honom flytta ut och började träffa en kompis som jag blev superkär i efter ett tag. Han ger mig fortfarande all den uppmärksamhet jag önskar mig, men jag har under våra fem år tillsammans lärt mig att jag inte bara behöver hans uppmärksamhet. Nu kan jag ge mig själv den uppmärksamhet och kärlek som jag varit svältfödd på tidigare. Det låter lite galet när man läser det, men jag hoppas du förstår  

Precis som Innuendo skriver så är det allra viktigaste att hitta dig själv. Jag ska inte vara alldeles för predikande eftersom jag blev tillsammans med min sambo mindre än ett halvår efter att jag lämnade mitt ex, men det har tagit de senaste fem åren att hitta mig själv ändå. Nu skulle jag kunna leva ensam, men är glad att jag får dela min vardag med en person som uppskattar mig och ger mig uppmärksamhet och kärlek varje dag. Vi har valt att leva tillsammans, men är två enskilda individer med egna intressen och egna vänner. Och det är precis så vi vill ha det!  

Jag svarar till alla i samma då det är så osmidigt med surfplatta. Vi har aldrig pratat om gränsen till otrohet, nej. Men han vet om att jag är svartsjuk och aldrig hade accepterat att han hade smsat/chattat och flörtat med någon annan tjej. Även kramar (om det inte är någon jag känner) och pussar hade stört mig. Medan han har kunnat kasta mig i någon annan killes famn och sagt att "hon är din för kvällen!". På skoj såklart men det visar bara hur väldigt lite svartsjuk han är. Sån har han alltid varit. Nu för tiden så händer det inte att jag kramas med mina killkompisar direkt men när vi var yngre (ner mot 20 år) så höll vi väl på mycket så men vi har nästan bara gemensamma vänner. Jag tyckte att han tände till lite igår uti chattsidan däremot. Han frågade bara varför jag var med där och lät lite irriterad men sen var det inget mer med det. Men jag tycker också att något gott har vuxit ur detta då han var ovanligt fjäskig och kramig av sig mot mig. Nu har jag dock avinstallerat appen för chattsidan. Var in tidigare idag och såg att killen där hade önskat mig en god natt och att "vi hörs". Konstigt nog känner jag mig taskig mot han som inte kommer svara mer. Jag är för snäll för mitt eget bästa alltså... Och ja, om min sambo inte har gjort något så kan jag förstå att han blir arg och frustrerad när jag tjatar om sådant. Det hade nog vem som helst blivit... Jag önskar bara att vi kunde hitta tillbaka till varann. Jag älskar ju honom så fruktansvärt mycket... Och jag hoppas av hela mitt hjärta att han varit mig trogen. Men tiden lär väl utvisa hur det står till.. Tack för erat stöd, det betyder mycket.

"Hon är din för kvällen"? Även om det är på skoj tycker jag det är respektlöst mot dig att säga och göra så. Men det är inget som händer nuförtiden om jag förstår dig rätt?

Men som jag skrev tidigare, att han inte är svartsjuk behöver inte alls innebära att han inte älskar dig. Möjligtvis skulle det kunna tyda på att han är lite för säker på dig, tar dig för given helt enkelt. Men jag känner inte honom så jag ska inte uttala mig om det.

Bra att du tagit bort datingsidan, det var ett klokt beslut! Du äör nästan lite gullig när du säger att du tycker synd om killen du pratat med - det är fint att bry sig om andras känslor men du har ju inga som helst förpliktelser gentemot honom. De du har förpliktelser mot är i första hand din dotter och dig själv, och din sambo om du vill fortsätta med honom.

Du säger att han trots allt verkade lite svartsjuk när han fick reda på detta med datingsidan, det är förstås inget bevis för att han inte varit otrogen men det visar kanske ändå att han faktiskt bryr sig om dig? Han fick sig kanske en tankeställare? Du säger okså att din kille varit "oavnlug fjäskig och charmig" och du ser det som något positivt, då får man bara hoppas att han fortsätter visa dig den charmen och uppmärksamheten!

Men du har ju fortfarande en sak att fundera över, som jag ser det, och det är ju det som Anonym(Frågor) frågar dig om: Om han nu skulle ha varit otrogen, kan du då färlåya honom och fortsätta leva med honom? Vill du ens veta om han varit otrogen eller kan du tänka dig att gå vidare oavsett vilket? Och kommer du lita på honom i framtiden, eller kommer du vilja ha "koll" - snoka i mobilen o s v?

Jag tycker ju att om man beslutar sig för att förlåta en ecventuell otrohet och gå vidare så ska man också förlåta den, och inte hålla på att snoka i mobil/dator o s v. Det kanske inte är så lätt, men det måste du göra om ni ska kunna få ett bra förhållande efter detta. Om du inte kommer förlåta fullt ut är det kanske bättre för er båda om du bryter upp.

Men där måste du naturligtvis själv känna hur du vill göra. Det är inga lätta frågor det här, och jag hoppas du tar dig god tid att bestämma hur du vill göra, för allas er skull.

#25: Nej, absolut inget orespektfullt menat. Utan det är bara hans "billiga" humor. Han brukar ofta säga att hans kompisar tycker att jag ser bra ut och så för att få mig att må bättre över mig själv. Han säger det såklart själv också men när det varit så mycket tjafs senaste tiden så har det såklart minskat... Och ja, som jag nämnt tidigare så tar han mig för given, absolut. Det är nog därför han blev lite "fjäskig" nu när han fick veta att jag var medlem på den där sidan då han kanske började oroa sig för att jag börjat tänka i andra banor nu. Om du förstår vad jag menar. Jag har märkt under denna kväll också att han skojar om chattsidan, säger skämtsamt typ "Jaha, vars ska du på fest då? Med någon från sidan där?". Det är hans sätt att visa sig lite svartsjuk. Ja, jag bryr mig alltid om folk, även om dom jag inte ens känner... Jag vet att jag absolut inte har några skyldigheter gentemot denna kille och jag vet att han lär komma över det snabbt men jag avskyr verkligen att "lura" folk och vara falsk. Så jag får väl som dåligt samvete pga det. Och jag vet faktiskt inte om jag skulle förlåta honom. Antagligen inte. Kanske om han hade gjort något och berättat det direkt men inte om han har ljugit om det under en lång tid. Det är ju nästan värre än själva handlingen. Jag är trött på att känna mig misstänksam och orolig. Och vill verkligen veta hur det ligger till. Annars kommer nog denna känsla äta upp mig inifrån. Jag kommer inte orka... Jag har till och med funderat på att ta bort mig själv några gånger... Jag har andra problem också som inte har med min sambo att göra. Sämst självförtroende, depressioner, panikångest... Det enda som har hindrat mig vissa gånger är mitt barn. Jag går i terapi på egen hand också.

förlåt om jag klampar i blödande sår här nu men att få brev från sjukvården om att man uppmanas att lämna test för ev könssjukdom är ju fanken allvarligt.   Jag tror inte ett dugg på att brevet hamnat fel. NÅN har uppgivit att hon haft sex med din kille. 
Antingen HAR han det - ELLER så känner han nån tjej som kanske är kär i honom och vill ha honom och försöker med ochyssta medel att få dig att slänga ut honom. Eller ett svartsjukt ex som vill honom illa? 

Har du tänkt i dessa banor nån gång. att det faktiskt kan ligga något bakom dom här breven.

Har du själv testat dig?  är det så illa att han riskerar att  ha fått en sjukdom för att en tjej är smittad så kan ju du också vara smittad. Hade jag varit dig hade jag verkligen själv gått till gyn och fått svart på vitt om du är frisk eller inte.  Okej - du kan vara frisk fast killen varit otrogen - ja förstås. men du behöver börja nånstans att nysta i den här historien. 

han kommer inte självmant ge dig några svar , du måste själv ta reda på vad som är sant eller inte.  

Men lilla du! Självmordstankar, dåligt självförtroende, depression, panikångest... Jag tycker det låter som att du behöver en psykiater, inte "bara" en terapeut! Det är inget fel på terapeuter, men jag skulle tro att du behver medicinsk hjälp också och det kan varken en teraput eller en psykolog ge dig då ingen av dessa har förskrivningsrätt. En psykiater har dock läkarutbildning och rätt att skriva ut läkemedel.

Din husläkare kan skriva ut medicin, men han/hon är ju allmänläkare, kan lite om det mesta men har inga specialistkunskaper utan remitterar patienter till specialister om/när det behövs. En psykiater är dock specialiserad på just psykiatriska sjukdomstillstånd och har som sagt förskrivningsrätt = du kan få rätt hjälp mycket snabbare!

Naturligtvis är det bra att din lilla dotter hindrar dig från att ta ditt liv, men man kan inte bara leva för att någon annan behöver en; man måste vilja leva för sin egen skull också! Vad händer annars den dag din dotter är stor nog att klara sig själv...?

Nu ska jag vara jobbig och ställa ett par frågor.. Du behöver inte svara på dem här i tråden men jag tycker det är viktigt att du funderar på dem och försöker komma fram till ett svar!

Först och främst; du säger att du älskar din kille, men gör du verkligen det eller är du bara rädd för att leva ensam? Du är ju mycket ung, har du hunnit bo ensam eller flyttade du direkt från föräldrarna och ihop med honom? Det måste inte vara fel men som jag skrev tidigare och som även andra höll med om måste du veta vem du är, "hitta dig själv". Du måste veta veta vem Emem, den unga kvinnan är, inte bara veta vem Emem, flickvän till XX oxh mamma till XX är. Jag hoppas du förstår hur jag menar!

Eller är det så att du inte vill beröva din dotter sin far? Du skriver att din sambo är en mycket bra pappa, men vet du, det kan han vara utan att ni lever ihop också. Det är tråkigt när barn blir skilsmässobarn, jag var själv ett, men du kommer bli en bättre, gladare och friskare mamma till din dotter om du är ihop med din kille av rätt orsaker eller gör slut. Ni kan vara fina föräldrar på var sitt håll också! Faktum är att man i många fall blir bättre föräldrar av att gå isär och komma ifrån ett dåligt förhållande och kunna koncentrera sig på sin och barnets lycka och välmående. Därmed inte sagt att det är vad jag säger att ni ska göra just nu.

Det är ju så tydligt att du inte mår bra, och jag funderar över om det kan vara för att ditt förhållande med din sambo inte är bra. Du är deprimerad - det kan du bli av en dålig relation. Du har panikångest - det kan du få av att du undermedvetet känner dig låst i ett dåligt förhållande. Du har dåligt självförtroende - det kan du få av att leva i en relation där du är osäker på din sambo, där du med rätta eller ej är rädd att han är otrogen och där du, också med rätta eller ej, tror att han inte bryr sig om dig så värst mycket eftersom han inte tycks vara det minsta svartsjuk (även om det som jag skrivit tidigare inte är ett mått på hur mycket han älskar dig blir det tydligen lätt att du tror att han struntar i vilket). Och allvarligast av allt; du har självmordstankar - det kan du definitivt få av att leva i en dålig relation! Om det enda som avhåller dig från att göra verklighet av tankarna är din dotter är det mycket allvarligt och du behöver mer professionell hjälp än en terapeut och eventuellt en husläkare, hur bra de än är.

Om du vill fortsätta leva med din sambo är det viktigt att ni går i parterapi och reder ut vilka gränser ni ska ha för otrohet, ni är långt ifrån på samma nivå just nu och det är det viktigt att ni är. Det kan vara svårt att prata om sådant, med hjälp av parterapi kan det bli mycket lättare.

Jag känner att jag babblar lite väl mycket här, men jag vill så gärna att du blir frisk och stark och orkar ge din dotter det hon behöver och förtjänar, och att du och din sambo får en bra relation, tillsammans eller på var sitt håll.

Tycker du jag är en vimsig tant som bara pladdrar en massa strunt så säg för all del ifrån, men jag vill att du ska veta att allt jag sagt har jag sagt i all välmening!

Kram!

#27: Ja, såklart har jag funderat uti det där otroligt mycket och vänt in och ut på det i evigheter... Det som talar för hans version är att han berättade detta till sin arbetskollega som i sin tur berättade att han och hans sambo varit med om samma sak då hon fick hem ett felaktigt klamydiabrev som skulle till en annan med samma namn. Det har jag svårt att tro att han skulle berätta för honom om det inte var så. Men det är klart, det kan han ju ändå ha gjort... Sedan har jag läst om liknande fall med dessa klamydiabrev så helt omöjligt är det ju inte. Nej, han har inga fd flickvänner. Jag är dessutom hans första sexpartner. När det kommer till andra som kan vilja förstöra så var det en "kompis" till mig, som aldrig var riktigt snäll med mig, som ville se oss göra slut av någon anledning. Så jag tänkte såklart på om det kan ha varit hon, gör jag än idag, men det lär man ju aldrig få veta isåfall... Nej, jag testade mig inte eftersom jag inte fick hem någon kallelse. Så dum tror jag inte att han hade varit att han hade haft klamydia och ljugit om det för mig så att jag skulle gå med det själv utan att veta om det. Tror inte att han skulle göra så mot vårat barn heller för den delen.

#28: Jag har träffat en läkare och fått KBT i remiss och man ska även göra prover snart och skriva ut mediciner då man tror att min panikångest kan ha fysiska orsaker. Jag och min sambo går ju redan i parterapi. Har nästa möte nästa vecka. Måste berätta om att jag tyckte mig se ett framsteg ikväll. Det var ett stort framsteg för mig då min sambo inte velat prata känslor tidigare. Jag kände mig nedstämd pga detta och det märkte han. Han frågade hur det var med mig och jag sa att jag var rädd för att förlora honom och våran familj. Han sa inget till en början utan kramade bara om mig. Jag sa att det känns som att jag är ensam om att vela lösa våra problem och få det att fungera eftersom han aldrig säger något. Han öppnar bara munnen om det när han känner sig arg och då säger han ju såklart bara dumma saker. Han sa förlåt och sa att det har känts väldigt jobbigt på senaste tiden. Jag sa "Säg det då! Hur ska jag veta vad du känner när du är tyst och bara låtsas som att allt är okej? Är det konstigt att jag drar egna slutsatser om dina känslor? Jag går ju runt och tänker att du inte vill vara med mig och bara är med mig för att jag tvingar dig till det eller något. Och sådant gör ju mig också misstänksam." Då verkade det verkligen som att han förstod. Vi pratade lite om det vi pratat om sist på terapin. Om att man måste prata om sina känslor utanför ilskan också. Så man inte bara ser och hör varandra när man är arga då man i regel bara säger fel och negativa saker. Han sa att han älskar mig. Att han vill verkligen att det ska fungera. Och så berättade han om då vi nyss blivit tillsammans. Och att jag då hade ofta hånat honom när han visade sig ledsen och hade sagt saker som att han bara söker medömkan när han gråter osv. Vilket jag inte mindes alls tidigare. Jag bad så mycket om ursäkt och förstod honom då på ett sätt. Klart att man inte vågar visa sina känslor om man blir hånad för det. Då har han liksom bytt ut ledsen till arg, som jag nämnde tidigare. En liten lättnad fick jag. Man måste väl veta mer om de problem vi haft för att förstå vilket framsteg det var för mig.. Jag hoppas verkligen att detta kan ha öppnat upp honom. Och till er som ifrågasätter och spekulerar i om han varit otrogen eller ej så vill jag säga att det är inte relevant här. Gör mig inte mer upprörd med era kommentarer om att ni är stensäker på att han varit otrogen mot mig för det gör bara ont i onödan. Kanske har han det, kanske inte. Men sanningen måste ju i slutändan komma från honom. Detta blir mitt sista inlägg här. God natt.